Till Liv 5/1998, Ola Österbacka
Martin Luther reste under slutet av 1520-talet på visitationsresor i Sachsen och förfärades av vad han såg. Som ett resultat av dessa resor skrev han först Lilla katekesen, och något senare den utförligare Stora katekesen. Trots att avsikten inte varit att skriva bekännelsedokument, kom katekeserna sedermera att intas i Konkordieboken, vanligen känd som den svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Vi avser vanligen Lilla katekesen när vi talar om katekesen. I sitt företal till den, riktat till kyrkoherdar och predikanter, säger Martin Luther:
Hjälp, käre Gud, så mycket elände jag har sett! Det olärda folket, särskilt i byarna, vet ju alls ingenting om den kristna läran, och tyvärr äro många kyrkoherdar alldeles oskickliga och oförmögna att ge undervisning. Men ändå skall alla kallas kristna, vara döpta och undfå det heliga sakramentet, ehuru de varken kan Fader vår eller Tron eller de Tio buden, de lever tanklöst som den kära fänaden och de oförnuftiga svinen, och där evangelium kommit, har de i alla fall riktigt lärt att missbruka sin frihet.
Känns det igen? Vilket vitsord skulle reformatorn ge efter en visitationsresa i vår tids mest "lutherska" land? Skulle han säga på samma sätt som 1529:
O, ni biskopar, hur vill ni stå till svars inför Kristus, för att ni så skändligt har låtit folket vara och icke ett ögonblick vårdat eder om edert ämbete? --- Till evig tid ve över eder hals!
På 1500-talet var det kyrkans biskopar och präster som stod för folkbildningen. Och bildningen gällde i första hand den kristna undervisningen. Visst har tiderna förändrats, så att det inte längre är möjligt att dra direkta paralleller med vår tid. Men det går inte att komma undan att ansvaret för undervisningen i kristen tro i första hand vilar på kyrkan och församlingen. Det håller inte att bara skylla på den sekulariserade staten om kunskapsnivån i de kristna hemmen har sjunkit &endash; även om staten och de politiska ideologierna bär skulden för att katekesen inte längre aktas värdig att fungera som lärobok i skolorna.
Jag tror mig känna förhållandena i Sverige tillräckligt väl för att våga dra mitt hemland Finland och Sverige över en kam. Kyrkans ledning har löpt efter den allmänna tidsandan som inte längre vill ålägga barnen utantilläsning av kristna huvudstycken, psalmverser och bibeltexter. Därmed har den gamla, goda grunden för kristen tro ryckts undan, och i stället har man gjort livsgrunden till ett gungfly med ett smörgåsbord av läror och ideologier, som varje barn skall förväntas kunna välja ut sin livsåskådning från.
Att katekesen togs bort från skolundervisningen beror på att man ville ta bort den oreflekterade auktoritetstron, som ett rabblande utan insikt ofta förknippas med. Luther inskärper vikten av att alltid använda samma formuleringar och lära dem utantill, men han är själv medveten om att det inte räcker med en yttre kunskap:
Ty ehuru man icke kan eller skall tvinga någon till tro, så skall man dock bringa det enkla folket därhän, att de vet, vad som är rätt och orätt hos dem, bland vilka de vill bo, ha sin utkomst och leva.
Den verkliga förståelsen kommer i sinom tid, när man väl har lärt sig textorden bra. Efter att den enkla läran i Lilla katekesen har blivit inpräntad är det sedan dags att gå till Stora katekesen för att få en rikare och utförligare insikt &endash; ett bra exempel på spiralprincipen i inlärningen! Därvid skall särskilt sådant behandlas där det brister hos folket.
Luther utförde en pedagogisk bragd utan motstycke genom att i Lilla katekesen få den kristna läran kort sammanfattad i några få stycken. Den framställdes som tavlor, som skulle hängas upp i hemmen och därmed vara för ögonen i det dagliga livet. Husfadern skulle varje vecka hålla förhör med sina barn och sitt husfolk. Den som inte kunde sin läxa skulle bli utan mat, och de anställda kunde riskera sin plats om de föraktade undervisningen.
Martin Luther hade sett hur evangeliet missbrukades till lösaktighet och var noga med att inskärpa lagens betydelse för den yttre ordningen. Men han framhöll också att människan behöver kännedom om sin synd för att rätt uppskatta och ta emot frälsningens gåva. Därför börjar han sin undervisning med de tio buden. De lägger grunden för trons artiklar, som är ett koncentrerat evangelium om Guds kärleksfulla handlande med syndare.
När så evangeliet har fört oss till en fri och glad tro på vår Frälsare följer bönen som en naturlig fortsättning. Vardagen medför anfäktelser och kamp mot köttet och vi får genom bönen utrustning för att bli starkare i troslivet. Som vapen i striden har vi slutligen dopet och nattvarden, de synliga medel som Gud försett oss med för att inte duka under i kampen.
Som exempel på fördjupad tillämpning nämner Luther sjunde budet om stöld för hantverkare och handlande, samt fjärde budet för barn och gemene man för att de skall vara lugna, goda, lydiga och fridsamma. Likaså skall överhet och föräldrar också tillhållas att sköta sitt ämbete väl. Särskilt varnas för att förakta nattvarden, sedan påvens tyranni är avskaffat och de många lagiska bestämmelserna kring bot och skriftermål har tagits bort. Här gömmer Luther inte undan lagens stränghet, men varnar samtidigt för att göra en lag och ett gift av sakramentet. Han kan konsten att rätt dela lag och evangelium!
I den ursprungliga versionen av Lilla katekesen fanns alltså fem huvudstycken. I en reviderad version, som utkom 1531, hade Luther skjutit in ett kapitel om bikten mellan dopet och nattvarden. Denna version med sex huvudstycken används växelvis med den urspungliga, som är vanlig hos oss. Bikten räknas ju ofta som ett tredje sakrament, eftersom den är befalld av Herren och innehåller avlösningsordet som medel för nåden, även om detta ord inte är förbundet med yttre medel som i de båda andra sakramenten.
Också i dagens lutherska kyrkor skulle man må mycket gott av att noggrant studera Luthers katekeser. Stora katekesens karga och ofta stränga språkbruk känns främmande när man vant sig vid att lyssna till andligt svammel och mänskliga funderingar, men där finns god troslära. Frälsningens budskap har mer eller mindre tappat sin resonansbotten, sedan förtappelsens verklighet skymts undan. Må Luthers verop få oss att inse hur allvarlig denna uppgift är, så att inte den yttersta dagen uppenbaras i vrede över vårt verk.
14.7.1998