Sändebudet 4/1996, Ola Österbacka

Känn dig själv!

I kraft av den nåd som blivit mig given, bjuder jag var och en bland er att inte tänka högre om sig själv än han bör tänka, utan tänka nyktert, enligt det mått av tro som Gud har tillmätt åt var och en. Rom 12:3.

Det är svårt det här med självkännedom. Det blir inte lättare om vi i stället säger självkänsla. En kristen förväntas ofta vara så ödmjuk, att han inte får erkänna att han kan någonting alls. Gör han det då, anses han högmodig.

Paulus säger faktiskt inte att en kristen inte får tänka något om sig själv. Han skall tänka nyktert, utifrån de gåvor som Gud har anförtrott honom.

Tänk dig en politiker, som kandiderar i ett val och säger: "Jag kan ingenting om politik. Jag vet ingenting om ekonomi. Jag har inte självförtroende nog att ställa mig upp i talarstolen."

Det skulle troligen vara få som röstade på honom. Lika få skulle söka sig till en bilverkstad, om innehavaren skyltade med att man inte klarar av att reparera ett däck eller att man inte vågar öppna en bilmotor, eftersom man inte vet om man kan sätta ihop den igen.

Självklart skall en bilmontör kunna säga: "Visst, jag kan laga däcket." Det är inte alls att skryta. Det är hans uppgift, han har fått lära sig hur man gör.

Likaså bör en riksdagskandidat utan darr på rösten kunna säga till exempel: "Jag kommer att arbeta för en minskning av arbetslösheten." En annan sak är sedan om han lovar att avskaffa arbetslösheten inom ett halvår &endash; då börjar man tvivla på hans omdöme och undra om han är ute efter egen karriär.

 

Är jag begåvad?

Särskilt i vissa yrken kan högmodet vara mera påträngande än i andra, samtidigt som det också finns en större risk för utslagning. En artist, som ofta skall uppträda inför publik, och som normalt skall få stormande applåder efter sitt uppträdande, är helt beroende av mänskors uppskattning. En musikstuderande känner säkert vånda inför en konsert, som har en avgörande betydelse för examensvitsordet och därmed för en kommande karriär.

I recensionerna omtalar man kanske den konserterande som en lovande musikbegåvning. Skall han ödjmjukt säga: "Nej, jag är inte alls begåvad", eller erkänner han sin "begåvning" i det att Gud har gett honom en fin sångröst? Om han inte fått några gåvor av Gud måste framgången bero på hans egen studieflit och därmed behåller han själv hela äran!

Följer den unge musikern det råd som Paulus ger tänker han nyktert och erkänner, att Gud har tilldelat honom en stor gåva, som han vill använda till hans ära. "Allt vad ni gör, i ord eller gärning, gör det alltsammans i Herrens Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom." Kol 3:17.

Om Guds ära står i centrum är det också viktigt att lära känna de gåvor som Gud gett, så att de kan bli till största möjliga nytta. Det är genom vår tjänst för medmänskan som Gud blir förhärligad, om det sedan sker i tal, konst eller i vardagshandling. I den uppgiften får alla vara med. Alla har begåvats med precis den rätta utrustningen som behövs för att Guds vilja skall förverkligas.

 

Duger jag till någonting?

Mindervärdeskänslan är ett frö till många depressioner. "Jag duger då inte till någonting, som inte får något arbete." &endash; "Alla andra har fått studieplats, men inte jag."

Kan det vara så, att vi som vill förhärliga Jesus och ge hela äran åt honom samtidigt har tagit bort den sunda självkänslan från människorna? Om vi inte kan göra något åt vår frälsning, utan ständigt får bekänna att vi är fattiga syndare, som blir frälsta av nåd, då kan vi väl inte heller göra något annat? Då är vi totalt odugliga, värdelösa, hopplösa...

Om vi tänker så, har vi missat något väsentligt. Vi har inte sett, hur Jesus sände ut de förlåtna syndarna på stora uppdrag i världen.

Petrus hade inte någon hög självkänsla efter sin förnekelse. Han återupprättades på sjöstranden efter Jesu uppståndelse när han tre gånger fick uppdraget att ta sig an sin Herres fårahjord. Paulus fråntogs all egen kraft på Damaskusvägen, men fick i stället uppdraget att bli hedningarnas apostel. Den synderska, som grät vid Jesu fötter blev en av hans trognaste följeslagare och fick vittna om hans uppståndelse.

Hemligheten ligger i att inte själv bestämma Herrens tid. Låt honom öppna dörren. Den uppgift han ger i dag kan se meningslös ut, men det är ingen tvekan om att han behöver din insats, också i dag! Var trogen i den uppgiften, så har han kanske en desto mer påtaglig uppgift i beredskap för i morgon.

Den som skriver på ett viktigt prov, kanske en studentskrivning, får efter väl gjorda förberedelser lägga hela saken i Guds hand. Ger han ett gott vitsord, öppnar han en väg tack vare det. Går skrivningen dåligt vill han något med det också. Tacka honom under alla omständigheter och be honom visa vägen! Det viktiga är att inte slarva bort de gåvor han gett, utan att använda dem så flitigt som det är möjligt. Sedan sköter han om resten.

Men tveka inte heller att gå in genom den dörr Gud öppnar för dig! Vi vet av Bibelns undervisning, att vägen ibland kan vara svår att gå. Det är inte säkert att vägen leder till berömmelse och goda inkomster. Ofta leder den till anfäktelse och förföljelse. Då behövs verkligen trösten i Guds ord, som säger att vi skall glädja oss om får äran att bära smäleken av Kristi kors.

Det viktigaste av allt är att börja i rätt ända: i Guds ord. Där lär vi oss känna oss själva och får veta att vi inför Gud är syndare, som blir frälsta av nåd och som kallas till en hög tjänst: att föra andra syndare till Frälsaren.

 

Artikelmeny | Logosmappen