Till Liv 1 / 1999, Ola Österbacka
Vi har nått fram till det sista huvudstycket i katekesen: altarets sakrament. Nattvarden är den innerligaste gemenskapen med Frälsaren, för den ger oss hans kropp och blod. Den utgör också det starkaste tecknet på gemenskap med andra kristna.
På samma sätt som dopet har också nattvarden varit föremål för otaliga strider i den kristna kyrkan. Redan på Nya testamentets tid skymtar vi missbruk. Under reformationstiden fastställde bekännelseskrifterna gränserna mot villfarelserna. I vår tid utgör nattvarden en av de största kyrkosplittrande frågorna även bland lutheraner. Det som är dyrbart och omistligt vill fienden allra först attackera och försöka göra sig av med.
På fyra ställen i Nya testamentet återges ett entydigt och klart uppdrag av vår Frälsare att vi skall fira nattvardsmåltiden till åminnelse av honom. Instiftelsen ägde rum under hans sista kväll tillsammans med lärjungarna innan hans lidande och död började, när han åt påskmåltiden med dem. Därmed framställdes det gamla Israels påskmåltid i Egypten (2 Mos. 12) som förebild till nattvarden. Jesus själv är det felfria lammet, vars blod skulle strykas på dörrposterna som en frisedel till frälsning undan döden.
Nattvarden är inte bara en minneshögtid. I brödet och vinet tar vi emot Kristus själv, eftersom han säger så: "Detta är min kropp, detta är mitt blod." Här har förnuftet rest sina invändningar om och om igen. Hur kan han, som for till himlen, ge sin kropp och sitt blod åt oss, och dessutom vara närvarande på många ställen samtidigt? Sådant har förnuftet inga svar på, lika litet som det kan förklara hur Gud kan vara människa och dö på ett kors. Här har vi det innersta av trons mysterier.
På grund av förnuftets invändningar har en del kyrkosamfund gjort sig en uppfattning att nattvardselementen, brödet och vinet, endast symboliserar Kristi kropp och blod. Därmed har nattvarden gjorts lättare tillgänglig. Denna syn har blivit allt mer vanlig i vår tid, i takt med att kunskapen i trons grundsanningar avtar.
Här är Martin Luther oerhört sträng. De som förnekar att vi verkligen tar emot Kristi sanna kropp och blod har ingen nattvard, och vi skall inte dela gemenskapen vid altaret med sådana.
I sin Lilla katekes sammanfattar Martin Luther nattvardens välsignelser med följande ord: "För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse." Detta löfte grundar sig på Jesu eget ord. Därmed utsäger han klart vad som är nattvardens verkliga syfte: att ge oss del i frälsningen genom Jesus Kristus. "Där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet."
I dopet förenades vi med Kristus till en lika död (från vår synd) och uppståndelse (till ett nytt liv). Nu skall hans kraft i nattvarden fylla oss med liv och salighet, på samma sätt som vinträdets saft ständigt behöver pumpas ut till grenarna för att de skall leva och bära frukt.
Jesus ger oss sin kropp och sitt blod i, med och under bröd och vin. Att vi använder dessa element är alltså ingenting som kyrkan själv har hittat på. Vi vill göra det så som vår Herre har befallt. Brödets form är en praktisk fråga, liksom utdelningens anordnande.
Vem får då ta del av Kristi kropp och blod? Bibelns budskap är lag och evangelium. Dessa båda beståndsdelar är också med i vår nattvardsfirning.
Till sitt väsen är nattvarden ett gränslöst evangelium. Till nattvardsbordet inbjuds syndare av alla slag, precis som Jesus tog emot syndare och åt med dem. Det är i själva verket syndaren som behöver gå till nattvarden, inte den självfromme fariseen. Det är bara syndaren som behöver förlåtelse för sin synd.
Alla de som deltar i nattvardsmåltiden, som firas enligt Kristi instiftelse, tar emot hans sanna kropp och blod. Tron gör orden "för dig" till "för mig" och får så del i välsignelsen.
Men det behövs också ordning och en vaksamhet mot missbruk. I 1 Kor. 11 bestraffar Paulus ett sådant missbruk av nattvarden. I Korint firade man kärleksmåltiden som ett knytkalas, där var och en tog för sig av sin egen matsäck. Detta ledde till de fattiga blev utan, medan andra fick för mycket. Gentemot detta förklarar Paulus, att man äter och dricker en dom över sig om man inte urskiljer Herrens kropp. Genom att gyckla med nattvardselementen syndar man mot Herrens kropp och blod. Av detta ser vi, att man kan delta i Herrens måltid på ett ovärdigt sätt.
Paulus uppmanar till självprövning. Den kristna kyrkan har därför under förgångna tider haft som sed att pröva dem som önskar gå till nattvarden, för att konstatera att de innehar en tillräcklig kunskap att själva pröva sig inför Guds ord. Den augsburgska bekännelsens apologi säger, att sakramentet utdelas till dem, som vill motta det, sedan de förut har blivit förhörda och fått avlösning (SKB s. 265). Därför har nattvarden inte getts till små barn, utan först efter konfirmation.
Denna praxis att pröva nattvardsgäster ledde så småningom till att nattvarden började uppfattas på ett lagiskt sätt, och det "lilla bannet" - att uteslutas från nattvardsgemenskapen - blev närapå en världslig straffmetod. När misstaget sedan rättades till och den evangeliska innebörden åter togs fram, kom den bibliska prövningen att på nytt falla i glömska och under vårt sekel har nattvardsbordet öppnats helt gränslöst i de lutherska folkkyrkorna. Därmed har man gått från det ena diket till det andra.
Även frågan om nattvardsförrättarens person har varit omstridd. En sak är, att vi inte behöver kontrollera tron eller gudaktigheten hos den, som i Kristi ställe förvaltar sakramenten; en annan sak är att vi inte skall delta i en sådan nattvardsfirning, där man inte står för den sanna kristna tron.
Inför nattvarden bör vi öppna oss i syndabekännelse och vara villiga att förlåta våra medmänniskor, så som vi också är beredda att överge våra synder och följa vår Herre och Frälsare. Men nattvarden grundar sig inte på vår bättring eller vår uppriktighet, utan dess väsen är ett fritt evangelium, en konkret meddelelse av syndernas förlåtelse, liv och salighet i Jesus Kristus. Därför bör vi så ofta vi kan söka upp nattvardsbordet för att där också hämta kraft för striderna mot alla de ondskans andemakter, som vill dräpa våra själar och föra oss i andlig död.
För dem bevare oss, himmelske Fader!
10.1.1999