Hufvudstadsbladet 21.11.1995, Ola Österbacka

Borgå-överenskommelsen

Det är verkligen intressant att diskussionen om Borgåöverenskommelsen tar fart först när deklarationen godkänts av kyrkomötet. Själv har jag likt Stig Kankkonen (Hufvudstadsbladets ledarstick 9.11.1995) förvånat mig över att debatten nästan uteblivit. Jag försökte lämna ett inlägg till Kyrkpressen redan i oktober, men det fick inte plats innan det ansågs förlegat. Inlägget skrevs genast efter det seminarium på Efö i Vasa, som Fredric Cleve och Lorenz Grönvik nämner i sin artikel 16.11.1995, alltså ett par veckor före kyrkomötets höstsession.

Med hänsyn till de senaste debattinläggen är de synpunkter jag framförde ännu högst aktuella, i synnerhet som kyrkomötets kläm om bindningen till vår bekännelse gör det nödvändigt att noggrant studera vad denna säger. Klämmen antyder nämligen att den fulla texten i Borgåöverenskommelsen (i fortsättningen förkortad BÖ) inte står i samklang med den sammanfattande Borgådeklarationen som kyrkomötet, likt de andra kyrkornas beslutande organ, antagit.

Den lutherska kyrkan har två grundpelare, som brukar kallas formal- resp. materialprincipen. En stor del av vår kyrkas bekännelseskrifter ägnas åt dessa, både som utredning om deras innebörd och som kritik mot dem som inte lär på samma sätt. Därför vill jag i detta inlägg koncentrera mig på dessa två frågor. Texten motsvarar till stor del mitt första, opublicerade inlägg.

Sola Scriptura-principen saknas

I Konkordieformeln (KF), den sista delen av de för kyrka normerande bekännelseskrifterna, anges den heliga Skrift som den enda norm, efter vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

BÖ har följande utsaga (punkt 32a, s. 22):

Vi erkänner Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter som tillräckliga, inspirerade och auktoritativa dokument och vittnesbörd, av profetisk och apostolisk karaktär, om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus.

Det kan tyckas att de båda dokumenten utsäger samma sak. I själva verket finns det en stor skillnad. KF betonar det unika i Skriften, att ingen annan källa får vara norm för vår lära. Detta brukar uttryckas som Sola Scriptura-principen (Skriften allena) och är den lutherska kyrkans formalprincip. BÖ utsäger däremot att Skrifter ger en tillräcklig information om Guds uppenbarelse.

I logiken lärs att man kan anse två utsagor A och B vara likvärdiga (ekvivalenta) bland annat med följande sats: "A är ett nödvändigt och tillräckligt villkor för B." Det är samma sak som att säga, att A följer av B och B följer av A. I BÖ:s utsaga ovan föreligger implikation bara en väg. Det är inte nödvändigt att Skriften ensam lär oss sanningen, bara den är tillräcklig.

Men nu kan det uppstå situationer, där andra normer kan komma att sättas jämsides med Skriften. Då räcker det inte med att konstatera att Skriften är tillräcklig. Då måste det hävdas, att den är den enda normen, överordnad varje mänskligt utformad bekännelse. Så gjorde reformatorerna: "Skriften allena kan uppställa trosartiklar." Det är märkligt, att BÖ-författarna inte ansett den saken viktig.

Kristi försoningslära i bakgrunden

Reformationens andra huvudprincip är materialprincipen, rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron. Den behandlas bland annat i 32c, s. 23:

Vi tror och förkunnar evangeliet, att Gud i Jesus Kristus älskar och återlöser världen.(Kursiveringen BÖ:s)

Här har framförts en stark kritik mot presensformen återlöser. Också under seminariet i Vasa diskuterades formen, men den försvarades med att den har ansetts som ett historiskt presens. Det märkliga är, att återlöser står parallellt till älskar, vilket då också borde vara ett historiskt presens!

Det är förvånande, att det för vår kristna lära så viktiga faktum, att Jesus Kristus lidit och dött för våra synder, och att han har uppstått från de döda, inte egentligen behandlas i BÖ. Visst finns saken med här och var i olika sammanhang, men ingenstans står detta huvudstycke framställt som en grund för vår tro.

Loranz Grönvik förnekade under seminariet, att någon av dokumentets författare skulle ha önskat undertrycka detta objektiva, historiska faktum. Det är lätt att hålla med och tyda allt till det bästa, eftersom BÖ i övrigt innehåller mycket av den kristna trons grundsubstanser. Men ändå är det en stor eftergift mot nutidsteologin att perspektivet så markant har förskjutits från det objektiva och historiska som skedde på korset till det subjektiva och nutida skeendet i människan. Själva begreppet återlösning innehåller i sig en hänvisning till en unik händelse som inte kan upprepas.

Förstärkning av läromedvetandet?

Under Vasa-seminariet hördes röster, som menade att vår kyrka har allt att vinna genom denna nya gemenskap med den anglikanska kyrkan. Där finns en behövlig stadga som motvikt mot kalvinism och svärmeri som allt mer hörs i förkunnelsen och inte minst genomsyrar det vanliga kyrkfolkets mening.

Det hävdades under seminariet att vår kyrkas lära, så som den den är uttryckt i våra bekännelseskrifter, inte förändras om BÖ antas av kyrkomötet. Varje kyrkas egen lärogrundval består. BÖ innehåller dock en läroframställning, även om den är mycket mera kortfattad och luddigare än våra bekännelseskrifter. Blir BÖ en ny teologisk läronorm? Hur många av våra präster kommer att fördjupa sig i dokumentet? Att döma av antalet seminariebesökare i Vasa blir det inte många. Bara två (2) deltagare var utsända representanter från församlingar, av dem en präst.

Det måste ses som en allvarlig sak om man medvetet eller omedvetet går in för att stryka ut de läroformuleringar, som kommit till under reformationens långvariga och grundliga arbete. Steget till att ytterligare tunna ut formuleringarna under samtalen med Rom är då inte långt.

Vad betyder klämmen?

Kyrkomötet antog efter omröstning en kläm, som utsäger att vår kyrkas bekännelseskrifter fortfarande är läronorm och inte BÖ. Man kan spekulera i hur omröstningen om Borgådeklarationen skulle ha utfallit utan denna kläm. Många röster har antytt att klämmen var en förutsättning för ett ja.

Följaktligen borde bekännelseskrifterna nu tas mera på allvar än tidigare och bli föremål för grundliga studier. Inte minst de ovannämnda frågorna borde klargöras, först i prästkåren och sedan från predikstolarna.

Man måste likväl fråga sig, hur mycket dessa dokument verkligen betyder. Om det är så, som det sades på Vasa-seminariet, att det teologiska medvetandet hos gemene man är så svagt, att ett samarbete med den läromässigt mycket svagare, för att inte säga oklarare, anglikanska kyrkan skulle höja på vår egen läroprofil, kan man inte annat än hysa tvivel på att det nu plötsligt växer fram en hunger att lära sig trons grunder. Vilken välsignelse skulle det inte vara om jag har fel!

Jag vill avsluta med ett exempel på den urvattning som skett under senaste årtionden i en av BÖ:s stora diskussionsfrågor: nattvarden. Vid Vasa-seminariet redogjorde Cleve för en förändring som skett kring nattvardspraxis. Ännu för några decennier sedan hade den lutherska kyrkan också i praktiken ett slutet nattvardsbord. Den som ville gå till nattvarden skulle anmäla sig och skrifta sig i förväg. Numera har denna praxis slopats, även om det i teorin endast är döpta och konfirmerade medlemmar av luthersk kyrka (det senaste med vissa undantag) som berättigas att gå till nattvarden. Vilken präst har möjlighet att kontrollera detta? Vilken församlingsmedlem har ens tänkt på att man under en resa inte kan gå till nattvarden i en katolsk kyrka, tidigare inte heller i en anglikansk kyrka?

Sådana frågeställningar borde verkligen komma till ytan och tas upp till seriös behandling på Bibelns och bekännelsens grund, så att allt fler skulle se att det finns skäl för vår tro och bekännelse. Då skulle BÖ kunna föra goda frukter med sig.

 

Artikelmeny | Logosmappen