Till Liv 11/1998, Ola Österbacka
Det tredje huvudstycket i Martin Luthers lilla katekes behandlar bönen. I Stora katekesen förklarar Luther hur djävulen, världen och vårt eget kött sätter sig till motvärn när vi försöker hålla de tio buden. Då vi ser att vi inte kan hålla dem, även om vi börjat tro, blir det nödvändigt att ansätta Gud med åkallan, rop och böner att han skall ge oss tron och hjälpa oss att hålla Guds bud.
Bönen är alltså en följd av att Gud kommer till oss i lagen och evangeliet, som vi tidigare har behandlat i form av Tio Guds bud och Trons artiklar. Det är som vår in- och utandning &endash; en naturlig del av det kristna livet. Bönen är vårt svar på Guds handlande.
Trots att bönen är en stor välsignelse, gör vårt kött oss ofta till likgiltiga och slöa bedjare. Därför inskärper Luther, att Gud har befallt oss att be. I anslutning till det andra budet får vi veta att vi använder Guds namn rätt när vi åkallar honom, ber, tackar och lovar. Det betyder att befallningen till bön är lika sträng som alla andra bud.
Likväl skall bönen inte vara en utvärtes formel, ett pladder och en uppvisning, även om det är viktigt att lära sig en yttre ordning för bönen. Jesus avvisar fariseernas uppvisning av sina bönestunder.
Vi skall ha höga tankar om bönen. Det som Gud har befallt oss att göra skall vi inte förakta eller försumma. Det är viktigt med regelbundna bönestunder, ensam och i familjen, samt böner i vår gudstjänst och övriga sammankomster.
Den bön som Jesus själv lärde oss be, Herrens bön, skall vara ryggraden i vårt böneliv. Martin Luthers förklaringar av Herrens bön i Lilla katekesen ger en fin undervisning om bönens väsen.
Gud har också lovat att höra våra böner. Jesus har om och om igen upprepat, inte minst i sitt avskedstal, att vi skall få det vi ber om i hans namn. Att inte ta till vara detta löfte är att vanära Gud och anse honom vara en lögnare.
När Daniel (Dan. 9) läser Jeremias profetbok i Babylonien och ser att Gud har mätt ut en tid på 70 år för fångenskapen börjar han en ihärdig bön för sitt folk. Han, som av sina avundsmän inte kunnat anklagas för någon synd, går in som ställföreträdare för sitt folk och bär fram dess missgärningar som sin egen synd. Han bekänner, att den olycka som har drabbat hans folk är helt rättvis, eftersom de alla har syndat. Det enda han kan hänvisa till är Guds barmhärtighet.
Här ser vi en förebild till Jesus, som tar sitt folks alla missgärningar på sig och lider straffet för dem. Därmed blir Daniels bön en förebild för alla böner i Jesu namn. Den enda grunden för att vi kan komma inför Gud med våra böner är vår Ställföreträdares förtjänst. I honom kan vi som benådade syndare komma fram i full frimodighet och lägga fram alla våra önskningar. I Jesus är vi klädda i Guds barns heliga kläder och kan komma fram inför honom utan att väcka vrede.
Därmed kan vi som barn gå ut och in hos vår himmelske Fader och lägga fram allt vi känner, vår nöd och våra bekymmer, liksom också våra glädjeämnen och lovprisning för alla Guds goda gåvor. Bönen blir liksom summan av hela den vapenrustning, som Guds ord lägger på oss för att vi skall bestå i striden för tron och komma lyckligt igenom till hemmet däruppe. Läs om Guds vapenrustning i Ef. 6:10-18!
Som barn har vi lärt oss att Gud har ett "telefonnummer": Ps. 50:15: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig."
Många är de som har ropat till Herren i sin nöd. Många är också de som kan vittna om hur Gud har ingripit och hört deras böner påtagligt. Han har sänt sin ängel för att ingripa, så att en olycka har avvärjts. Abraham är ett bibliskt exempel på hur förbönen kan ändra Guds handlande (1 Mos. 18).
Också de är många som i en svår sjukdom har ropat till Gud om att bli botade. Jesus botade ju alla sjuka som kom till honom, och han gav också sina lärjungar makt över sjukdomar och onda andar. Varför är det då så många som ber och ber, utan att någonsin få svar?
Några menar att det beror på för svag tro. Om vi bara har tro som ett senapskorn skall vi kunna förflytta berg, säger Jesus. Därmed lägger man en oerhörd börda på handikappade och kroniskt sjuka, som har funnit sig tillrätta i sin situation och ser att de också i den situationen kan tjäna Guds rike.
I många andliga övningar i vår tid har man övergett den ödmjuka bönen, där vi böjer vårt huvud, gärna också våra knän, för att i stället stå upp och med makt försöka betvinga Gud och kräva att han verkställer sina löften. Vi har ingen rätt att kräva något av Gud. Han vill ge oss sina goda gåvor av nåd för Jesu skull, inte för att vi förtjänar det genom våra högljudda rop eller ens genom vår starka tro.
Vi ser här något av en paradox - en skenbar motsägelse - som Gud inte behagar avslöja hemligheten till. Å ena sidan lovar Gud höra våra böner, men å andra sidan vill han att vi skall be: "Ske din vilja." Denna bön är den svåraste att be, men samtidigt den mest välsignelserika av alla böner. Vad är bättre än Guds goda vilja? Hur kan jag själv veta bättre vad som är bra för mig än han som vet allt och har all makt?
Här skall vi inte utforska Guds hemliga vilja utan göra som han har sagt. Vi skall be och åkalla honom i all nöd, lägga fram alla våra livsbehov och tacka honom i alla livets situationer, samtidigt som vi i full barnatrygghet får lämna allt i hans goda händer och be att hans goda vilja skall ske. Den balansgången är en trons övning.
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus." (Fil 4:6-7)
2.1.1999