Till Liv 10/1998, Ola Österbacka

Trons artiklar: Tredje artikeln

Jag tror på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv.

Vad är det?
Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i den rätta tron, såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i den enda rätta tron, i vilken kristenhet han dagligen och rikligen förlåter mig och alla trogna alla synder och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda samt giva mig och alla som tror på Kristus ett evigt liv.
Det är helt och hållet sant.

I den tredje artikeln finns två tyngdpunkter. Dels möter vi "nådens ordning", dvs. det verk som den Helige Ande utför när han för en människa till tro och bevarar henne genom nådens medel intill livets slut och fullkomningens dag. Denna process kallas helgelsen. Den andra tyngdpunkten vilar på Kyrkan, Andens verk bland de kristna i stort.

För att kunna fyllas måste ett kärl först vara tömt på sitt innehåll. Anden har inte mycket att göra hos en sådan människa som är fylld av självgodhet. Martin Luther börjar därför sin förklaring med en bekännelse av sin intighet. Trots sin lärdom frånsäger han sig förnuftets förmåga att tro på Herren Jesus Kristus, och inte heller har han någon hjälp att komma till honom med sin egen kraft. Han är totalt utslagen. "Vår egen kraft är här för svag."

Här är det inte fråga om att be om hjälp att gå det sista stycket fram till nådens tron. Det handlar inte ens om en egen liten start på vägen, såsom en bön om omvändelse eller rätt inställning till nåden, för att Gud sedan skall kunna börja utföra sitt verk i oss. Att jag tror har ingenting med min avgörelse eller min beredelse att göra. Den äran får tillskrivas endast den Helige Ande.

Orsaken till detta är vårt inneboende motstånd mot Guds vilja. Av naturen är vi födda i synd, vilket den Augsburgska bekännelsen (art. II) beskriver med orden "utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse". Vi är inte endast döda liksom en stock eller en sten, utan värre än sådana, eftersom stockar och stenar inte gör aktivt motstånd.

Den Helige Ande gör ett under med varje själ som kommer till tro på Kristus. Han uppväcker en död, och gör en villig ande av en ovillig. Han omvänder människan. Detta gör han genom att i Ordet och sakramenten visa på Kristus och hans välgärningar mot oss.

Den som på detta sätt fått en ny livsinriktning och vänt om (borde egentligen skrivas i passiv form: har vänts om) till att följa Herren behöver inte heller i fortsättningen ty sig till sin egen kraft och förmåga för att bevaras på vägen. Också nu är Anden med och upplyser, helgar och bevarar genom sina goda gåvor. Dessa gåvor är nådens medel, som förvaltas av Kristi kyrka, det vill säga evangeliet om syndernas förlåtelse, som kommer till oss i Bibeln och räcks oss i dopet och nattvarden. Vi behöver endast flitigt använda dem, eftersom vi utan dem löper fara att komma bort och gå förlorade.

Det som vi tror är inte något som vi ser. Vi bekänner att vi tror på en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund. Kyrkan är alltså inte synlig i vanlig mening. Visst ser vi kyrkobyggnaden, och visst kan vi konstatera en medlemsförteckning i en registrerad organisation, men ingendera beskriver Kristi kyrka. Martin Luther hävdar i Schmalkaldiska artiklarna att ett barn på sju år numera vet vad Kyrkan är, nämligen de heliga troende och fåren, som hör sin herdes röst. Är det så också hos oss?

Denna gemenskap av dem som tror på Kristus kan inte bestämmas på ett yttre sätt, eftersom själva tron är osynlig. Det är bara Herren som känner de sina. Den finns dock där Guds ord rent predikas och sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. Där tron finns, där finns den heliga Kyrkan, eftersom den som hör Herren till är avskild och renad åt honom i hans blod. Utvärtes är de människor som hör till Kyrkan fortfarande behäftade med svaghet och synd. Men i Guds ögon är de fullkomligt rena, eftersom han ser dem genom Jesu renande blod, som de dagligen behöver som förlåtelse för sina synder.

Kyrkan är inte begränsad till en viss plats eller en viss tid. Den skall bestå till dess Jesus återvänder, och hans rike skall bredas ut över hela jorden. Därför kallas den allmännelig. Grundordet är egentligen katolsk, men det ordet kan lätt missförstås eftersom det oftast förknippas med den avfallna romerska kyrkan.

Den Helige Ande utför sitt verk på ett välordnat sätt. Därför har han stadgat ett ämbete i sin Kyrka. De som tillhör hans Kyrka på en ort finner varandra genom samma bekännelse och vill komma samman till gudstjänst och bön. De sluter sig därför tillsammans i en församling. (Nya testamentet gör egentligen ingen åtskillnad mellan den världsvida Kyrkan och en lokalförsamling.) De vill också gemensamt svara för att barnen blir döpta och undervisade.

För att sköta denna uppgift finns Ordets ämbete, till vilket de kristna kallar lämpliga män för att på församlingens uppdrag förvalta nådemedlen. Kyrkans tjänare eller präster är den Helige Andes redskap för att utföra det nådesverk, som vi bekänner i den tredje trosartikeln. De skall också försvara sin församling mot alla villfarelser.

Trosbekännelsen avslutas med det kristna hoppet. Andens verk är inte färdigt innan de heliga församlas inför Guds tron. Först då är synden helt borta och för evigt fördriven till helvetet tillsammans med djävulen och hans änglar. Då skall lovsången ljuda rent utan falska toner, eftersom kropparna är förhärligade. I våra uppståndna kroppar skall vi kunna se vår Frälsare ansikte mot ansikte.

I den urgamla trosbekännelsen finns ordet "köttets" uppstsåndelse. I Finland läser vi "kroppens" uppståndelse, medan Svenska kyrkans bekännelse har "de dödas" uppståndelse. Detta är i sig riktigt, men mot bakgrund av den alltmer vanliga förnekelsen av den kroppsliga uppståndelsen är det för svagt. Många menar att de döda vid uppståndelsen skall få helt nya kroppar, som ingalunda har några kännetecken av den jordiska kroppshyddan. Man vill inte tänka tanken att den biologiskt nedbrutna fysiska kroppen skall kunna återställas. Detta går tillbaka till villfarelsen att Kristus inte uppstod med sin kropp ur graven, utan att han nyskapades.

För en kristen är det oerhört viktigt att få bekänna kroppens uppståndelse och det eviga livet som slutmålet. Kristi uppståndelse är den första uppståndelsen, och i den har alla del som döpts till att vara ett kött med honom och som lever i trons gemenskap med honom. För dem har döden ingen makt, utan är en port till härligheten, en övergång till tro till åskådning, från bristfullhet till fullkomning.

Äran för allt detta tillkommer Gud allena. Det är visst och sant.


Artikelmeny | Logosmappen

2.1.1999