Till Liv 8-9/1998, Ola Österbacka

Trons artiklar: Andra artikeln

Jag tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, vilket är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till helvetet, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vad är det?
Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver utan med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen, bliva och leva under honom och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han har uppstått ifrån döden, lever och regerar i evighet.
Det är helt och hållet sant.

När man läser Martin Luthers förklaring till den andra trosartikeln anar man något av det jubel som steg upp i hans inre när han upptäckte evangeliet:

"Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sin oskyldiga pina och död ..."

Vi har nu nått fram till kärnan i vår tro: Jesu Kristi person och verk. Här är det nav kring vilket allt kretsar. Honom skymtade Gamla testamentets profeter i sina visioner, han var kraften bakom offren i tabernaklet och templet. När han kom, häpnade människorna, för aldrig hade någon människa talat, som den mannen talade. Och från hans tid har världen gått in i en ny tidsålder: nu är det öppet för vilken som helst att gå in i det allra heligaste. Nu går frälsningens bud utöver hela jorden.

Frälsaren, verket, dess syfte

Martin Luther ger oss en tredelad utläggning om den andra trosartikeln.

Först beskriver han vem Jesus är. Han sammanfattar den ”ofönuftiga” lära, som vi kallar kristologin: att Jesus samtidigt är Gud och människa, född av Fadern i evighet, men samtidigt född av jungfrun Maria.

För det andra skildrar han Jesu Kristi verk. Han kommer till mig, som är förlorad och fördömd i mig, och blir min Herre. Han ger sitt liv för mig och betalar min omätliga syndaskuld med sitt eget blod och med sin oskyldiga pina och död, och räddar mig därmed från alla fördärvsmakter.

Slutligen får vi se det härliga syftet med detta: att jag inte skall förbli slav under fördärvsmakterna, utan tillhöra min Herre, först här i livet i den tjänst som är mig tilldelad, och sedan för evigt få tjäna honom där ingenting kan skilja mig från hans kärlek. Garantin för detta är hans uppståndelse från de döda.

Trons grundval - ständigt hotad

Vilken triumfartad framställning jämfört med alla dessa ömkliga vetenskapliga teorier, som har uppställts för att förinta vår tro! Just denna vår tros centrum har djävulen försökt angripa och smula sönder på många olika sätt. Särskilt i vår tid rasar han och tycks alltför ofta lyckas. än angriper han läran om jungfrufödelsen, än är det uppståndelsen som hotas. Och alltför många har förts bort av den bedrägliga förnuftsläran att det inte kan finnas något helvete och därmed ingen försoning från synden.

Visst är det mot allt förnuft att tro att Gud själv kan låta sig födas som ett litet hjälplöst barn. Hur skulle det ändliga kunna rymma det oändliga? Så har man med otrons forskningsmetoder bortförklarat evangeliernas klara budskap om den helige Andes avlelse för att kunna "befria" den upplysta nutidsmänniskan från detta problem. Därmed har själva grundvalen för vår tro ryckts undan.

På samma sätt har kritiken stormat mot Jesu Kristi uppståndelse från de döda. ögonvittnenas utsagor, nedskrivna i Guds eget ord, betyder ingenting för de lärde. Eftersom människor inte brukar börja leva sedan de varit döda och har legat något dygn i graven, menar man att Jesus antingen måste ha varit skendöd, eller så har evangeliernas berättelser diktats upp för att passa lärjungarnas planer. Andra tänker att allt bygger på hallucinationer. Hur omöjligt är detta inte att passa samman med den förvandling, som sker med de räddhågade och tvivlande lärjungarna innanför de stängda dörrarna till den frimodighet som de visar mitt i förföljelse och martyrium efter pingsten! Och vilken kontrast mot vår trobekännelses jubel över uppståndelseundret på påskdagens morgon!

En fullbordad frälsning

Ett särskilt hot har riktats särskilt mot trosgrunden, rättfärdiggörelsen. Man har försökt göra gällande att det som Jesus Kristus har gjort endast utgör början till vår frälsning. Han skulle ha gjort det möjligt för oss att bli saliga, men att vi nu genom vår andel: tron och trons lydnad skall utverka saligheten för egen del. Nej, och åter nej! Det som Jesus har gjort är fullkomligt färdigt! Det som han har betalt behöver inte betalas igen. Han har redan betalat det fulla priset för varje människas återlösning och salighet med sitt eget blod. Det finns ingen synd som inte skulle ha betalts med Jesu blod. Den rättfärdighet, som han vann åt oss genom sitt heliga liv och med sin oskyldiga pina och död, är så fullkomlig som den vita snön är en bild av renheten.

Ett väldigt vapen

Luther nämner inte hur vi personligen får del av denna rättfärdighet. Det beskriver han senare i detalj i det fjärde huvudstycket, om det heliga dopet. Nu jublar vi över det underbara faktum att Jesu Kristi verk har blivit vår egendom och att vi för hans skull genom tron, här och nu, har tillgång till all den himmelska världens andliga välsignelser. Det som har hänt utanför oss, på korset och i den domsakt som uttalades över världen när Satan fördrevs från sin åklagarmyndighet, skall bli vårt eget. Det är inte något främmande och mystiskt, utan är vårt dagliga liv. Där finns den dagliga förlåtelsen och reningen som vi behöver på grund av att vi ännu är svaga i köttet. Där finns hoppet i bedrövelsen, kraften i svagheten, uthålligheten i prövningen och lidandet. Där finns famnen som bär oss, när vi själva inte orkar.

När vi därför prövas av motgångar och när köttet ansätter oss skall vi läsa det andra stycket i vår trosbekännelse med Martin Luthers fina förklaring. Därför är det viktigt att vi som kristna noggrant lär oss dessa ord utantill, så att vi kan bära dem med oss likt ett vapen, färdigt att svingas när helst den onde anfaller. Låt honom inte triumfera när vi har ett sådant väldigt vapen!


Artikelmeny | Logosmappen

2.1.1999