Sändebudet 11/1996, Ola Österbacka
Det första budet, det bud på vilket alla andra bud vilar, finns i något olika formuleringar. I kyrkans lilla katekes har det traditionellt formulerats så här:
Jag är Herren, din Gud. Du skall icke hava andra gudar.
Den första satsen finns i en längre form med som en inledning till budorden i 2 Mos 20:2. Martin Luther har i sin Stora katekes tagit med endast den senare satsen.
Luther beskriver vad en gud är i Stora katekesen: "En gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till." Därför förklarar han det första budet så här i Lilla katekesen:
Vi skall frukta och älska Gud över allting och förtrösta på honom allena.
På två sätt kan man bryta mot det första budet.
För det första kan man sätta sin tillit och förtröstan till något annat än Gud, eller till någon annan. Då har man en avgud.
Här ingår ett direkt förbud mot att som Israels omgivande folkslag dyrka gudsbilder av stenar och trä. Hos oss är detta inte så vanligt, men det finns sannerligen ändå orsak att förbjuda avgudar.
Det exempel som vanligen kommer först i tankarna är pengarna. Pengarna eller Mammon är för många människor det viktigaste i livet. Ofta blir jakten efter pengar så viktig, att man kan bryta mot Guds övriga bud för att komma över mera pengar.
Jesus undervisar oss om hur farligt det är att förtrösta på pengarna. Också Paulus säger, att penningbegäret är en rot till allt ont. Genom att ha begär efter pengar hamnar vi in i frestelser, som kan leda oss bort från tron.
På motsvarande sätt kan också det som vi skaffar oss för pengarna bli så viktigt att det skymmer vår Frälsare och tar bort den tid vi skulle behöva för att vara med honom, t. ex. i gudstjänst och kristen gemenskap. Det kan vara materiella ägodelar som bil och båt, men det kan också vara omsorgen om vårt anseende som kräver vår tid.
Intressen och hobbyer kan också bli avgudar, om de blir så viktiga för oss att de tar bort gudsgemenskapen från vår vardag. Många i sig neutrala eller rentav goda sysselsättningar, som sport, tv och musik, kan bli fiender till Guds rike om de växer sig för stora. Genom att ta bort tid från Guds ord och bönen gör de att tron slocknar ut. Det goda kan bli det bästas fiende.
Den allra vanligaste avguden är kanske ändå människor runt omkring oss, en äkta maka/make eller en pojkvän/flickvän. När Jesus talar om den kristnes kamp mot världen (Matt 10), går han så långt att han säger att det måste bli splittring inom familjerna för hans namns skull. Det beror på att djävulen inte kan tåla att man i hemmet gemensamt umgås med Guds ord och sjunger om Jesus. Just här försöker han slå in sina kilar, och han lyckas alltför ofta. Så blir det olika meningar om husandakten och gudstjänstbesöken och man kompromissar lite här och där. Och när någon envist håller fast vid gudstjänsten på bekostnad av idrott, tv och världsliga nöjen, då blir det lätt konflikter och risken att en närstående människa blir viktigare för en än Gud ligger nära till hands.
Vi skall frukta Gud och inte människor.
Det finns också en annan sida av det första budet. Om vi inte förtröstar på Gud, utan låter bekymren över bristen på pengar, mat och kläder ta överhand bryter vi också mot Guds första bud.
Jesus undervisar oss i bergspredikan om hur vi skall förhålla oss till de jordiska tillgångarna. Vi behöver inte bekymra oss över hur vi skall få mat för dagen, eftersom Gud har omsorg om oss. Han, som föder fåglarna och klär markens blomster, skall också se till att vi har det vi behöver.
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)
Det är inte fråga om lättja och likgiltighet, utan att lita på Gud förser oss. Den som litar på Gud tar också sitt eget ansvar för att skaffa fram sin mat och sitt uppehälle, men han låter inte detta bli en plåga, eftersom han vet att Gud tar hand om honom.
Så skall en kristen inte heller behöva frukta för onda andar eller för dåliga horoskop, eftersom vi vet att vår himmelske Far har all makt i sin hand. Honom allena tillhör äran.