Till Liv 7/1998, Ola Österbacka
Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens Skapare.Vad är det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han ännu håller det vid makt, därtill försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, hustru och barn, åker, boskap, allt slags egendom, med allt vad jag behöver för att leva, samt beskärmar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont, och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan någon min förtjänst eller värdighet, för vilket allt jag är skyldig att tacka och lova, lyda och tjäna honom.
Det är helt och hållet sant.
För den moderna, stolta människan har det varit svårt att acceptera tanken på en allseende, allsmäktig och suveränt handlande Gud. Därför fanns det under det förra århundradet något av en beställning på Charles Darwins forskningsarbete "Om arternas uppkomst". Trots att arbetet ingalunda bevisade att människan och alla andra varelser har utvecklats från primitiva organismer hälsades Darwin som en ny frälsare. Nu hade människan äntligen gjorts oberoende av den Allsmäktige!
ännu i dag försvaras evolutionsteorin med religiös hänförelse. Trots att allt fler seriösa vetenskapsmän ifrågasätter de mekanismer som förutsätts som drivkrafter till evolutionen, vågar få stå upp och kritisera dem offentligt. Det finns exempel på forskare som lidit förföljelse för att de vågat göra det. Många tidningsdebattörer hävdar frimodigt, att det inte finns några forskare som skulle motsäga evolutionsläran.
När vi i gudstjänsten bekänner vår kristna tro börjar vi med att bekänna Guds allmakt. Just här är också den springande punkten: det finns ett oändligt svalg mellan den ateistiska synen att allt har kommit till av sig självt och tron på Bibelns anspråk på att Gud har gjort under, att han suveränt har upphävt naturlagar när han önskat det och att han fortfarande har full kontroll över allt som sker.
Martin Luther ger oss i förklaringen till den första artikeln en personlig aspekt av skapelsen: tänk att Gud har skapat mig, med alla mina sinnen och lemmar! Och tänk, att han ännu i dag är med och uppehåller allt. Att jag kan röra mig, se, känna och andas är helt beroende av att han förser mig med kraft. Om han så besluter upphör mina livsfunktioner. Inget av det jag har förvärvat kan jag ta åt mig äran för, utan allt är ett uttryck för Guds godhet mot mig. Allt detta ger han "av sin blotta nåd och faderliga godhet utan någon min förtjänst eller värdighet."
Sedan går blicken vidare till allt annat skapat: makaonfjärilns underbara färgkomposition, de små vårblommornas beroende av insekternas verksamhet, fiskgjusens skarpa blick, som upptäcker sitt byte från höga höjder osv. Och sedan denna rofyllda känsla en tidig försommarmorgon invid en fågelsjö, frammanad av fåglarnas sång och dofterna från nyutsprunga löv. Tänk, allt detta har vår Skapare gjort, i ett fantastiskt komplicerat samspel!
Hur är det möjligt att förneka Skaparens allmakt en sådan stund? Jo, därför att människan, trots att Guds eviga makt och härlighet är fullt synlig, valt att dyrka det skapade framom Skaparen. Hon vill själv ta äran och inte ge den till Gud. Hon vill tacka Livet i stället för den som gav henne livet.
Därför har synden och fördärvet kommit in också i skapelsen. Därför håller människan på att förstöra det goda som Gud har gjort. Därför har misströstan och förtvivlan så ofta ersatt glädjen och tacksamheten inför Guds skapelse. I stället för att tillbe och lovsjunga Skaparen angriper vi honom för att vara ansvarig för det onda.
I Finland har en präst åstadkommit en vådsam debatt genom en bok, där han påstår att alla kommer till himlen. Han lär också, att Gud inte kan vara allsmäktig, för då skulle det inte kunna finnas så mycket ont i världen.
ändå står denne präst fortfarande söndag efter söndag i sin kyrka och förestavar trosbekännelsen för sin församling. Så litet betyder orden. Så långt är bekännelsens ord från en verklig hjärtats bekännelse.
Första trosartikelns bekännelse till en allsmäktig Gud är naturligtvis problematisk för det mänskliga förnuftet. När Luther jublande tackar Gud för att han beskärmar och bevarar för all skada, farlighet och allt ont, är han trots allt i högsta grad medveten om att olyckor också händer Guds barn. Visst vet han om att en kristen inte garanteras frihet från handikapp, sjukdomar och bråd död. Men han vet, att den Allsmäktige är med också i detta och att ingenting sker utan hans nådiga godkännande. Allting samverkar till det bästa för Guds barn här i tiden.
Bibeln lär att olyckor kan vara sända av Gud som straff över de ogudaktiga människornas obotfärdighet och ondska, men även som varning för att de skall söka Gud. En olycka är aldrig orsakad av en slump. För de kristna tjänar olyckorna som prövningar i syfte att göra dem starkare i tro och gudsförtröstan.
Lidandets problem är känt för alla människor. Den gammaltestamentlige Job fick lära sig sin läxa under hårda prövningar. Också vi får via honom lära oss, att Gud en tid kan tillåta den onde att rasa, men att han alltid sätter en gräns för den ondes handlande. Vi ser också, att Gud vänder det onda att tjäna hans goda syften. Gud är inte hjälplös inför den onde. Han strider inte heller en oviss kamp mot honom. Den onde är besegrad i Jesu död och uppståndelse, och kan inte triumfera i himlen. Men här på jorden har han ännu en tid att rasa, precis så länge som Gud i sin allmakt har bestämt.
Om Gud inte är allsmäktig, är det meningslöst att tro på Kristi födelse av jungfru, hans under med vattnet som blev vin och med fiskarna och bröden, uppväckandet av de döda och på hans egen uppståndelse. Det är därför inte att undra på att just dessa läropunkter underkänns av moderna forskare. Varför skulle det vara svårare för den Allsmäktige att skapa universum genom ett ord än att uppväcka en död?
Att tro på skapelse enligt Bibeln är inte heller att skygga för sanningen och gömma huvudet i sanden. Sanningen kan inte motsäga sig själv. Vi kan med full frimodighet ta del av vetenskapens alla verkliga forskningsrön och själva bedriva en ärlig och uppriktig forskning, om vi endast bevarar den första artikeln ren och oförvanskad och ger Gud äran att vara allsmäktig.
14.7.1998