Tankar från Linköpingsmötet

I det föregående finns tre artiklar som har mycket gemensamt. Referatet från Linköpingsmötet, recensionen av "Traktat om liturgin i Svenska kyrkan", och den norska kommentaren till (och varningen för) utvecklingen i den svenska lågkyrkligheten. Efter att i sista minuten ha bestämt mig för att åka till Linköping 2000 så fick jag också några egna intryck från samlingen.

Först vill jag säga att det vore mer än önskvärt med en gemensam evangelisk-luthersk samling med ett tydligt ja till Skriften och bekännelsen och ett tydligt nej till det som står i strid med Skriften. När det gäller enskilda manifestationer och klarlägganden "utåt" så kan bredden vara större än när det gäller gudstjänstgemenskap och "nätverksbyggen".

Jag vill också säga att det sades mycket att säga amen till under dagarna i Linköping. Man får bedja Gud att han använder det som kan användas. Det var också roligt att få se en del kända ansikten som man inte ser så ofta. På grund av vissa olyckliga omständigheter missade jag också något som av några omdömesgilla personer sades vara särskilt bra.

Jag vill inte upprepa det som sagts i de andra artiklarna och inte bli alltför mångordig, men vill ge några bilder från Linköping. Någon kommer att tycka att jag är alltför enögt negativ och blåser upp marginella saker. Jag vill ändå återge något av det som verkligen oroade mig på Linköpingsmötet och det som ser ut som en tilltagande aningslöshet bland oss som förr var väckelserörelser.

På lördag deltog jag i ett seminarium om "koinonior", alternativa gudstjänstgemenskaper. Alltfler av dem som hör hemma inom Svenska kyrkan ser att det är nödvändigt att ordna gudstjänster med predikan och sakramentsförvaltning bredvid kyrkans ordinarie verksamhet. Varför man anser det kan bero på olika saker. Man kan t.ex. vara emot att kvinnor är präster därför att Ordet säger det, eller därför att en kvinna inte kan "gestalta Kristus i nattvardsmysteriet", eller kanske därfor att påven ännu är emot saken.

Är man nyfiken av sig så kan det ju kännas spännande att se så många olika sorters munkar och nunnor och ana den stora spännvidden i ett sådant här möte. Min erfarenhet här är begränsad. Seminariet leddes av Fredrik Sidenvall och Caesarius Cavallin, den senare ledare på Östanbäcks kloster. Båda seminarieledarna är ytterst begåvade, kunniga och vältaliga. Efter en inledning där man främst utitrån förhållandena i fornkyrkan ville motivera "alternativa gudstjänstgemenskaper" gavs praktiska råd om vad man skulle tänka på vid bildandet av sådana. Mycket var klokt och bra. Fredrik Sidenvall sa något som också rörde vid mitt samvete. Med en god portion självdistans sa han att "vi präster" ofta var verkligt tuffa på samlingar som den här, men när vi kom hem var vi mycket diskreta och fogliga. Det gäller nog inte bara för präster det. Feghet, försummelse och människofruktan är det gott om både här och där.

Det blev också tid för frågor. En nunna som tydligen hade någon sorts anknytning till Östanbäcks kloster undrade om det inte var bäst att dessa nya "koinonior" lades direkt in under Rom, "eftersom vi ju alla ska tillbaka in under Petrus". Hon menade alltså att vi skulle gå in i Katolska kyrkan. Mer anmärkningsvärt var det när en prästman som man skulle vilja ha förtroende för talade för att ett Mariaaltare skulle få ta Gustav Vasas plats i Uppsala domkyrka, med tillägget att "vi måste få del i det heliga". Här dyker helt främmande tankemönster upp. Utan att döma över hjärtan blir min slutsats att "bredden" är så stor att ingen övergripande samverkan blir möjlig.

Andra ohöljt romerska tankegångar och sådant som jag upplevde som "flörtande" med dessa icke-reformatoriska krafter kunde märkas. Den utmärkta och själavårdande förklaringen till andra trosartikeln lästes upp av en känd, evangelisk, kvinnlig profil vid ett tal på lördagskvällen. Kanske var det ett "flörtande" när hon innan citatet av Luther sa att hon egentligen tyckte bättre om de katolska teologerna.

Det kändes mycket ovant med de ofta forekommande applåderna, även efter föredrag och tal och när prästerna gick ut i procession vid söndagens gudstjänst. Det kändes även främmande med lördagskvällens popmusik (Det fanns annars en hel del centrala och goda sånger och psalmer.) och de märkliga händelserna omkring företrädare för den karismatiska OAS-rörelsen på lördagskvällen. När människor flyger omkull vid beröring funderar jag på vad som egentligen sker.

Mycket var förstås sant och gott, och jag fick en del goda samtal med människor jag inte delar uppfattning med i allt, men hyser stor respekt för. Man får också hoppas att vissa saker som nådde media kan tjäna till vittnesbörd om Herren Jesus för någon vilsen medmänniska. Det är också ett stort arbete som lagts ner av inte minst den charmerande veteranen Bertil Gärtner.

Men jag kan inte förstå de evangelisk-lutherska förkunnare, ledare och präster som ser "Linköpingsmodellen" som vägen fram. Ordet "aningslöshet" dyker faktiskt upp. För mig ser det ut som om det, bildligt talat, går minst två tåg till Rom. "Hammar-Expressen" och "Snälltåget Högkyrkligheten". Här står vi i fara för att än fortare förlora rättfärdiggörelsens evangelium och reformationens tre "allena". Det ska vi inte riskera. Vi har nog med problem ändå.

Flera i Linköping ansåg att det är dags for Evangelisk-lutherskt samråd att mötas igen. De som vill bli kvar på Skriftens och bekännelsens grund och är klart evangelisk-lutherska kan i dagens nödsituation behöva samlas och ha utbyte över de olika traditionernas gränser. Att vidga samlingen mer än så är inte tillrådligt. Då är det bättre att arbeta var för sig.

Må Gud förbarma sig över land och folk och sända en genomgripande väckelse. Många går förlorade en dag som denna.

Men Kristi rike varar,
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare Han,
som kom i Herrens namn.

Jan Nilsson