Avslöjande
ljuskägla riktas mot förmörkad kyrka
|
|
"Traktat om liturgin i den svenska kyrkan" heter en liten skrift av professor em. Bengt Hägglund som kom ut i november på Kyrkliga förbundets bokförlag. Dess budskap är av den art att det måste vara eller borde vara - verkligt sprängstoff i kyrkliga kretsar där man ännu inbillar sig att man står på Bibelns och Bekännelsens grund. Eller där man inte vill få avslöjat att man inte gör det! Budskapet är särskilt alarmerande om den länge smygande men numera hänsynslöst påträngande romersk-katolska infiltrationen i vår kyrka. Det är så skoningslöst och detaljerat avslöjande, att denna traktat torde antingen tystas ner eller misstänkliggöras, där detta går för sig. Författaren förklarar i sitt Förord, att han blivit ombedd att skriva något om det nya förslaget till kyrkohandbok, som vi har att ta ställning till snart. Det är en sorglig historia för kristenheten i Sverige, men han menar att hur viktigt detta än är att utforska, så måste han först ta upp "frågan hur det förhåller sig med den liturgiska utvecklingen i den svenska kyrkan" sedan lång tid tillbaka. Han påvisar sålunda, med exempel efter exempel, det systematiskt listiga sätt på vilket romersk lära och romerska riter tillåtits tränga in i vår evangelisk-lutherska kyrka. Endast en bråkdel av allt detta viktiga kan ju här framhållas och att sovra bland det känns övermäktigt: Måtte läsaren av det lilla, som kan framdragas, dock lockas till anskaffande och läsande av boken! Professor Hägglund framhåller bl.a. hur sådant i gudstjänsten, som med rätt eller orätt kallas adiafora (saker som inte nämns i Bibeln och om vilka kristna kan ha olika meningar, reds. anm.) skymmer det bibliska budskapet. Istället för, som en del väl menar, understryker det. Att det emellertid inte är adiafora utan något nog så viktigt ur tjänstgörande prästs synvinkel kryper fram ibland men åtminstone den olärde lekmannen möter inte sällan en åls skicklighet i att sno sig undan (slippa ge) ett rakt svar vid förfrågan. Detta enligt recensentens med fleras erfarenhet. Men så påpekar också Hägglund, att de högkyrkligas strävanden för närmande till rom-katolicism ofta har varit "underjordisk" verksamhet och han anför skrämmande exempel på detta. Hägglund fäster också vår uppmärksamhet på hur - tills vi fick försöksverksamhet 1976 och ny kyrkohandbok 1986 - enhetligheten i gudstjänsten med dess ceremonier var rådande, vilket av våra evangelisk-lutherska lärofäder ansågs vara mycket viktigt. Sedan dess har en röra brutit ut på området. En röra som torde sakna motstycke inom kristenheten för övrigt. Han skriver, att den uppsjö av olika alternativ för gudstjänstordning, som vi skulle få enligt kyrkohandboksförslaget, gör det lätt för den som vill hitta på ännu ett, alldeles eget! (Här vill recensenten få påminna om att många liberalteologer bland prästerna, som sätter mänskligt fornuft över Guds Ord, gladeligen använder romerska böner och härmar dito riter, när det passar dem. Det kan se fromt ut. För övrigt är de inte eniga med de påviske i ämbetstrågan. Varken med dessa, som troligen bara är emot prästvigning av kvinnor så länge den sittande påven är det, eller med de evangelisk-lutherska, som är det för bibelordets skull.) Det kanske mest påtagligt läromässigt galna som vi evangelisk-lutherska bekännare drabbas av i gudstjänsten på många håll redan nu, är väl den romerska nattvardssynen. Den manifesteras i nattvardsmässan med offertoriet, epiklesen (förvandlingsbön som ska "komplettera" instiftelseorden, reds. anm.) och fördärvad nattvardsbön: Se här anmälda Traktat. . .sid. 21 - 25. Tro inte att detta grova intåg av romersk katolicism är mildrat i den föreslagna handboken! Där blir det tvång, synes det, då inget evangelisk-lutherskt alternativ finns med. Låt oss se vidare i Traktat. . ., därHägglund erinrar om hur den svenska kungen, Johan III, med sin starka dragning till katolicismen, ville förändra liturgin i den riktningen. (Dock inte fullt så illa som de senaste gudstjänstordningarna, samt det aktuella handboksförslaget, gjort och gör.) Vi får läsa om hur nämnde kung behandlade biskopen i Linköping, Martin Gestricius, då denne var ståndaktig nog att "Iyda Gud mer än människor". Vilket uppfordrande exempel utgör inte biskop Gestricius för oss alla och inte minst för våra präster! Att det föreliggande handboksforslaget måste avvisas är väl för Hägglund en självklarhet: Han blottar i detta högmodet, människoförgudningen och den alltmer militanta feminismen, vilket alltsammans tar sig uttryck i bl.a. strävandet efter ett inklusivt språk. (Man vill undvika namn som Herre och Fader, d.v.s. maskulina ord om Gud, reds. anm.). Denna strävan blir ofta direkt löjeväckande. Nu skall den gudstjänstfirande forsamlingen också berövas den tydliga och innehållsrika Olaus Petri' syndabekännelse, sedan man redan länge varit igång med att utplåna syndamedvetandet genom att krympa ner och utsläta motsvarande böner. Men då förstår vi ju inte att vi behöver en Frälsare! Och då Faderns, Sonens och Andens sanna väsende enligt Bibeln nu med förvridet språk förnekas, så har väl människor, som söker Bibelns Gud, inget att hämta i svenska kyrkans gudstjänster alls, framöver. Traktatens författare påvisar gång på gång, hur högkyrkligheten hjälpt fram påvekyrkan. Nu är det ju så, att bland dessa som brukar hänföras till "de högkyrkliga", finns många ärliga kristna, som inte medvetet vill bli katoliker. Orsaken till att de känner sig hemma i denna grupp torde i många fall vara, att de aldrig mött ett ärligt och allvarligt sökande efter Gud än i dylika kretsar. De har kanske aldrig - i varje fall inte under vår nuvarande kyrkliga villervalla - fått uppleva gudstjänstfirande med en stilla och enkel, men ack så andaktsfull gudstjänst. En gudstjänst där det främst fran predikstolen bjöds en klart biblisk förkunnelse som "tröstat, lärt, förmanat och varnat..." Måtte de, som undertecknad nu tänker på, inte reta sig på denna traktats författare, utan ta emot hjälpen till att inse farorna. D.v.s. det obibliska i det romerska synsättet - och observera den stora listigheten från samma håll samtidigt som det gäller att kämpa emot den kyrkliga hedendom som vill uppsluka oss! Läs professor Hägglunds lilla bok, sprid den, läs om den! December
2000 |