Vart går den svenska lågkyrkligheten?

Kommer den svenska högkyrkligheten att i sig införliva de svenska väckelserörelserna? Det finns anledning att ställa den frågan. I Borås tidning (28/5-00) skrev komminister Gustaf Björk en artikel där han skildrar den 75-årige biskop Bertil Gärtner som ledare för ett icke-territoriellt fjortonde biskopsdöme. Det består av gammalkyrkliga, luthersk-rosenianskt lågkyrkliga och högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Själv är Gärtner markant högkyrklig. Men han är en mycket duktig exeget, och var biskop i Göteborg innan han blev pensionerad. Hittills har högkyrkligheten huvudsakligen varit ett fenomen bland präster och diakoner. Lekfolket finns bland gammalkyrkligheten och lågkyrkligheten. Gärtner har visionen att dessa grupper ska samverka och befrukta varandra i kampen för den gamla kristna tron, skrev Björk.

Nu är delar av den svenska lågkyrkligheten i kris. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har blivit påverkad av bibelkritisk teologi och har uttalat att man anser homofilt samliv som en mindre viktig fråga som organisationen inte vill ta ställning till. Detta hotar att splittra Nordiskt Inremissionråd. (Ett nordiskt samarbetsorgan. Reds. anm.) Det är inte svårt att förstå att Sverige behöver en samling på bibeltrogen grund, så att inte bibelkritisk teologi får ett alltmer omfattande inflytande inom kyrko- och organisationsliv.

Gärtner samlade sitt nya "biskopsdöme" i Linköping den 11 och 12 november denna höst, precis som han samlade 2500 deltagare i Linköping november 1997. På det mötet antog man en "Linköpingsdeklaration" som innehåller fem förpliktelser. Där heter det bland annat att alla läror och lärare ska bedömas utifrån Den Heliga Skrift medan all annan auktoritet ska avvisas. Här finns också en förpliktelse att arbeta för Svenska kyrkans andliga förnyelse. I år antog man en mer fördjupad deklaration, som kan läsas på Internet. Adressen är:

www.linkopingsmotet.com

Linköpingmötet blev en stor uppmuntran for svensk konservativ kristendom. Det kan man förstå. Här fanns klara ord. Man märkte en stark samling på Bibelns grund.

Men förhållandet till biskopsämbetet bör vara ett problem för svensk lågkyrklighet, till exempel Bibeltrogna Vänner. Efter mötet 1997 har det sänts ut ett kort med biskop Gärtners vapenmärke som ska sändas direkt till Gärtner personligen. Där skriver man under på följande: "I Svenska kyrkan är du den biskop jag har förtroende för. Tillsammans med dig vill jag, i förtröstan på Guds ord och löfte, söka framtiden för Kristi kyrka i Sverige".

Efter norskt lågkyrkligt tänkande är det främmande att underlägga sig en biskop och ge honom fullmakt på detta sätt. Det är märkligt att en 75 år gammal pensionerad biskop vill inta en sådan position. Värre är det att biskopen har tydliga sympatier i riktning av katolskt ämbets- och kyrkotänkande. I Norge har det lågkyrkliga lekfolket hållit avstånd till den nya nordisk Katolske Kirke med sina katolska sympatier. I Sverige tycks det lågkyrkliga lekfolket sakna egna ledargestalter som kan samla dem. Det svenska lekfolket har generellt stått i ett starkare beroendeförhållande till prästerna. Faran är nu att de dras in i ett högkyrkligt sammanhang och mister sin särprägel.

Det är tankeväckande att läsa Uppsala Nya Tidning (31/8-00) där syster Marianne blir intervjuad. Hon är knuten till Alsike kloster, några mil söder om Uppsala. Klostret drivs inom Svenska kyrkan. Syster Marianne har varit med i Svenska kyrkans fria synod sedan den startades 1984 och är en av Gärtners medarbetare. Till tidningen säger hon att hon tror att kvinnliga präster kan göra ett gott arbete. Men hon är emot kvinnliga präster av en enda anledning, nämligen med hänsyn till nattvardsfirandet. Där och bara där är det omöjligt för henne att acceptera en kvinnlig präst, säger hon, och förklarar detta: "Så här är det: vår tro är att Kristusmysteriet återges i nattvarden, i rituell form. Brödet och vinet bärs fram av bruden/församlingen till brudgummen/prästen, som gestaltar Kristus. Sedan förvandlar denne vin och bröd till "odödlighetens läkemedel" och ger dem till bruden/församlingen".

Detta är inte en evangelisk-luthersk nattvardssyn. Jesus dog på korset en gång för alla. Prästen är ingen Kristus-gestalt som förvandlar vin och bröd. Här finner vi en nattvardsteologi och ett ämbetstänkande som hör hemma i katolska sammanhang.

I kampen mot den liberala och bibelkritiska teologin kan det vara frestande att söka samling över gränserna för olika kyrko- och ämbetssyn. Och det kan vara behov för gemensamma markeringar. Men vi tror inte att en organisatorisk samordning är vägen att gå. I Sverige står de lågkyrkliga vid ett viktigt vägskäl.

ur Norsk Luthersk Missionssambands tidskrift "Fast Grunn " 6/2000
Översättning J. N.

Artikeln är redaktionell och står med andra artiklar under överskriften "I fokus". De som skriver dessa texter är Jon Kvalbein och Egil Sjaastad, det framgår inte vilken som skrivit just denna artikel.