Linköpingsmötet 2000

När den förre biskopen i Göteborg, Bertil Gärtner, kallade till ytterligare ett kyrkligt möte i Linköping (ett tidigare hölls 1997) skedde det under temat "Jesus är Herre". I mötesprogrammet för mötet skriver B. G.: "Varje försök att tona ner denna kyrkans första bekännelse till Jesus måste mötas med än större kärlek och styrka i bekännelsen till Honom". Vidare att "varje kristen behöver få sin tro stärkt genom helig Ande, god undervisning i Guds ord och gudstjänstlivets gemenskap".

Detta var syftet med mötet, vilket därför snarare hade formen av uppbyggelsemöte än protestaktion med anledning av det kyrkliga förfall som präglar vår tid. Redan här kan man ställa frågan om ett riksmöte av detta slag är dagens behov. Inför detta möte skrev B. G. att han trodde det var viktigt med ett kyrkligt möte som var öppet för alla som vill slå vakt om bekännelsen till Jesus, förnyelsen av kyrkan och det personliga livet. Alla med denna önskan blev välkomnade.

11-12 november intogs Sporthallen i Linköping, där de flesta gudstjänsterna och föredragen hölls, av en 2000-hövdad deltagarskara från hela landet.

Olika riktningar

Många olika riktningar var företrädda. Många prästkragar kunde ses i mängden. Många olika s.k. fromhetstraditioner samlades. Hög- låg- och gammalkyrkliga, laestadianer och karismatiker, BV-folk och klosterfolk. Alla med sina särdrag i klädsel och uppträdande. Sången var hög och Ijudlig då mötets första psalm sjöngs: "Helige Ande låt nu ske, undret som väcker oss alla". Gudstjänsten och B. Gärtners predikan över Mark. 4:35-41 omramades av körsång i nya rytmer av BV-ungdomar och en högkyrkligt präglad gudstjänstordning med växelläsningar mellan män och kvinnor respektive mellan präst och församling. Det var vackert och högstämt, men frågetecknen uppreste sig redan under och efter den första gudstjänsten. Var detta en samling som värnade om den lutherska bekännelsen? Eller var det något annat? Måste man i dagens andliga nödsituation bortse från tydliga skillnader ifråga om Bibel och ämbete, sakrament och kyrkosyn för att uppnå en av människor sökt enhet?

Vilken nöd?!

Det skulle under mötets gång visa sig att det var något annat än nöd för den lutherska bekännelsens förfall i Sverige och det klena folkets andliga situation som gav prägel åt mötet. Här gällde det snarare att samla till enhet på bekostnad av den lutherska reformationens "besvärande" och befriande sanningar. Ty om den evangelisk-lutherska kampen för Ordets primat var det tyst och om den lutherska kampen mot de romersk-katolska lärorna var det tyst och om den lutherska kampen mot alla andra svärmeandar var det lika tyst. Det saknades apologetik i den form som förde till Luthers bannlysning. Då lär det också bli ett fortsatt bedrägligt lugn. Att få Jesus i båten betyder storm, sade Gärtner i sin inledande predikan. Nog så sant. Varför var det då så stilla och lugnt runt Linköpingsmötet? Det saknades en flammande protestvilja, med beräkning av personliga kostnader, mot allt det som nu kväver kristenheten i Sverige i "fromhetstraditioner" och tidsanda.

Syndabekännelsen vid söndagens högmässa - som borde varit Olaus Petris "Jag fattig, syndig, människa" också i detta sammanhang - var ersatt med en mera human variant där det står att "jag är skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från Dig". Då måste det med kraft påpekas: Ingen har någonsin hjälpts till syndanöd genom att förringa synden till "del i världens bortvändhet från Dig" eller att skylla på sitt dåliga förstånd i den saken. Här hade behövts en väckande predikan. Vad följer på detta om inte lättja och lättsinne inför synden och därmed ett förlorat Evangelium?

Den nöd vi har i vårt land och kristenhet är i hög grad orsakad av en stor brist på de gamla fädernas insikt i vad Lagen förkunnar och vilken grogrunden är för Evangelium. Utan nöd blir det ingen glöd av det slag som Den Helige Ande tänder genom Evangelium.

Spretande innehåll

Temat for mötet - Jesus är Herre - visade sig kunna medge såväl oluthersk liturgi med allehanda Rominspirerade ordningar som lovsångsgudstjänster med omisskännlig prägel av karismatisk yra. Gruppsamlingarna innehöll - på något undantag när - god undervisning på elementärplanet men knappast något om hur det katastrofala kyrkliga läget skall hanteras.

Fragan om s.k. koinonior (alternativa gudstjänstgemenskaper) visade sig vara en väg för klosterfolk m.fl. att låta sig underställas påven. De uteblivna prästvigningarna och prästvigningsstoppet nämndes knappast. Några eventuella planer på alternativbiskopar avslöjades inte. Underkastelsen under nuvarande biskopar, kyrkomöte och gudstjänstordningar är tydligen inget problem. Det tycktes vara så att Svenska Kyrkan alltid kommer att bestå. Oavsett hur hon förhåller sig till Guds Ord och Kristi bud. Inga hot om att bli utspydd av Herrens mun om inte bättring sker i det svenska Laodicea hördes av.

Predikningar och föredrag innehöll visserligen många lärorika stycken - och givetvis ingen förnekelse - men det nutida predikoproblemet avslöjades: konfrontationen med avgudarna saknades fastän dessa i hög grad var närvarande. Det sårande Ordet till väckelse och besinning över gångna missgärningar saknades. Att själen måste utstå en kamp för den tro varpå vår salighet hänger, tycktes bortglömt i glädjen över att ha samlats.

När Luther på sin tid gick i närkamp med avgudarna, antingen de hette egna fromhetsövningar, ritualism, påvedyrkan eller allmän skörlevnad, då var det just för att Den Helige Ande i honom fick ett redskap med vilket "varje försök att tona ner kyrkans första bekännelse" mötte motstånd likaväl som anfall mot tidens laster och sedliga fördärv blev inlett. Jesus blev Herre i Luthers liv på ett sätt som sedan medförde Reformationens välsignelse över bland annat vårt land. Vad hade vår kyrkas reformatorer sagt om Linköping 2000?

Av Reformationens anda och kraft märktes föga i Linköping. Däremot framhölls vid avslutningen "Linköpingsandan". Den tycktes i varje fall inte innebära någon besinning över att också bekännelsetroheten i Sverige är på väg att göra sig fullständigt urarva på Reformationsandan till förmån för en "allmänkyrklig anda" där fromhetstraditionerna bidrar med sina specialiteter. Det är allvarligt och allvaret förstärks av att det tycks vara få i de bekännelsetrogna leden som är beredda att strida som sina fäder "för den tro som en gång för alla har överlämnats till de heliga".

Då och då brukar det påpekas att Svenska Kyrkan tillhandahåller ett allsidigt smörgåsbord för att tillfresställa den personliga smaken. Frågan man ställer sig är om inte detta möte i rätt hög grad bar samma prägel.

Sammanfattning

Kyrkans förnyelse ställdes i utsikt inför Linköping 2000. Vari denna förnyelse består är både klart och oklart. Klart är att den evangelisk-lutherska bekännelsen

befinner sig på nedgång i de bekännelsetrogna leden, ty att Jesus är Herren innebär också avståndstaganden till allt det som skymmer Honom och Hans ord. Bekännelsen till Honom innebär alltid konfrontation med avgudarna som finns också i fromhetstraditioner.

Oklart är på vilket sätt detta möte kommer att få betydelse för framtiden. Kommer de läromässiga linjerna att suddas ut i forna lutherska rörelser till formån for en yttre enhet i kompromisser eller kommer en ny medvetenhet om nödvändigheten av en verklig evangelisk-luthersk samling att på nytt växa till? Mitt i allt står dock detta: Än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror. På Kristus allena.

Per Gustafsson
Vislanda