Gud ger inte sin ära ifrån sig

Ola Österbacka, Nyårsbön i Luthersalen 1.1.2003

Innehållsförteckning för tal


Ett nytt år innebär rannsakan och bokslut. En av de gammaltestamentliga texterna är från Jes 42:5-8 och den är vår predikotext.

1. Gud har skapat allt, uppehåller allt och ger inte sin ära ifrån sig

Vi glömmer, att vi inte har någon rätt att ställa krav på Gud. När det sker olyckor anklagar vi Gud. "Jag har inte en sådan Gud som ..."

Människan i dag är stor: hon tackar livet, hon beundrar naturens skönhet och vishet, men hon glömmer att tacka Gud och ge honom äran. Jfr 1 Mos 6: mänskornas ondska växte. Så är det i dag. Det kommande året ter sig mera skrämmande än på länge: krigshot i Irak och terrorhot på många håll.

Att vi inte går under är helt Guds nåd. Att vi får samlas här inför Guds ord är Guds nåd. Vårt land stod inför en uppenbar fara under senaste krig, nu har också avslöjats att vi inte skulle ha varit skyddade vid en sovjetisk aggression under kalla kriget. Det kunde ha gått som för Estland, Tjeckoslovakien, Ungern. Har vi glömt att det var Herrens nåd att det inte var ute med oss? Det verkar så, när man ser all otacksamhet. I stället prisar vi vårt eget verk, som gett oss så mycket.

För att få ett djupare perspektiv behöver vi anknyta till sista versen i texten: "Jag ger inte min ära åt någon annan."

Hur var det med Israel i Egypten? De kunde ha fått lämna landet helt städat och med ordning. Gud förstockade Faraos hjärta så att han inte släppte folket, han gjorde slaverier bara hårdare, så att det blev närapå myteri. När han sen ledde ut dem ledde han dem till havet. Sen kom Faraos här bakom. Helt hopplöst. Men: "Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla därvid."

Låt oss ta exemplet med Gideon: Folket var för talrikt (Dom 7) - 32 000 man. 22 000 vände tillbaka av rädsla. Sedan gjorde Gideon ett prov när mannarna drack vatten - 300 blev kvar. Det var inte den starka armén som skulle ha äran.

Och Elia kan vara ännu ett exempel. Han stod ensam emot Baals 450 profeter vid Karmel (1 Kung 18) och frågade: "Hur länge vill ni halta på båda sidor?" Elia nöjde sig inte med att be om tillåtelse att få vara med bland de 450 falska profeterna. Han utrotade dem. Gud delar inte sin ära med någon. Gör vi också så, eller haltar vi på båda sidor och trivs bra bland förnekarna, och nöjer oss med att få verksamhetsrum bland villfarelsen?

Hur var det med Jesu födelse? Varför lät inte Gud sig födas i ett kungapalats? Eller bland de skriftlärde i templet? Varför valde han ett stall, liksom han valde att rida in i Jerusalem på en åsna?

"Det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud." (1 Kor 1:28)

Vad är det vi sysslar med? Håller vi på med att förkovra vår egen ära, eller söker vi Guds berömmelse? Att söka Guds berömmelse, det är att hålla sig till hans ord i allt, också när det leder oss i fattigdom och vanära och stöter ut oss från de anseddas krets. Även om vi mänskligt sett mister våra verksamhetsmöjligheter har Gud alla möjligheter.


2. Vi har fått ett uppdrag: att gå ut med evangeliet

Vårt land har varit kristet i många hundra år. Lutherska bönehuset byggdes för att vara en plats för Guds rena ords förkunnelse och Luthersalen har fått fortsätta och ta över arvet.

(V. 6) Herren har strött över oss sin rättfärdighet genom Jesus Kristus, nåden över syndare har predikats, ogudaktiga har hört syndernas förlåtelse. Detta har han gjort inte bara för oss, utan för att vi ska föra det vidare. Han har rentav satt oss till ett ljus för hednafolken. Och hednafolken är inte bara de som bor i Kenya, de finns också här på gatorna, i varuhusen, i grannlägenheten, på vår arbetsplats. Det vimlar av mänskor som hotas av att gå evigt förlorade om de inte får något annat hopp än det som de har i dag.

Vers 7 ger oss uppdraget att öppna blinda ögon, föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörkret.

I dag är det inte bara i dryckeslagen och i banditgängen som mörkret finns. Nu har det gått så långt med avkristningen att man också sitter i fångenskap i kyrkorna. Man tror inte längre på Guds ord, inte på att Gud har skapat världen, inte på att Gud blev människa, att Jesus föddes av jungfru. Förnekelsen har lett till att det finns ett sken av gudsfruktan, men man vill inte veta av dess kraft. Det har gått så långt att man kallas kristen också när man hädar Gud och smädar hans Ord. En sådan kyrka är fången i förnuftets snara. Vågar vi göra något åt det? Nu är det brott att tiga.

Vi har fått i uppgift att öppna blindas ögon, att föra ut det profetiska budskapet till omvärlden, att lösa människor från deras fångenskap. Och vad gör vi? Är vi nöjda med att ha det gott tillsammans med våra vänner, fira jullov med familjen och kunna glädjas åt våra rikedomar och vårt överflöd på mat, medan vi glömmer vilket missionsfält Gud har gett oss precis vid vår sida. Vi avstår från lite av vårt överflöd och skickar missionärer till Kenya. Det är helt riktigt, där behövs de också, men hur förvaltar vi vårt missionsuppdrag, det profetiska uppdraget här hos oss? Är det kanske så att man inte kan riskera att det egna namnet befläckas?

Vers 8: Jag är Herren, det är mitt namn, jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. Vi får nu rannsaka oss var och en och falla ner i bön om förbarmande, när Herren nu ska göra räkenskap med oss för året som har gått.

Vi får be med Daniel (Dan 9:5-10):

Vi har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss. Ja, Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste gömma våra ansikten i skam därför att vi har syndat mot dig. Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom och lydde inte Herrens, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna.


3. Jesu namn är vår frälsning

När Daniel avslutar sin bön gör han det i Herrens namn, vi kan gott säga: i Jesu namn (18-19):

Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn.

Din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn. Vi kallas kristna, efter Kristus. Tänk, vilket namn! Vad är det att vara en kristen? Det är att vara döpt att tillhöra Jesus Kristus och tro på och bekänna honom som sin Frälsare och saliggörare. Tänk vilket ärenamn!

Varför får vi då vara kristna? Ja, inte är det för att vi har gjort oss förtjänta av det. Tvärtom. Det är bara därför att han är rättfärdig och älskar syndare. Därför övergav Jesus sin himmel och kom till jorden för att gå omkring fattig och föraktad, för att tjäna och för att ge sitt liv för en ogudaktig värld. Han gav sitt liv för världen medan världen inte tog emot honom. Hans folk öppnade inget husrum åt honom när han föddes hit till jorden, hans egna tog inte emot honom. Men likväl går budet ut till alla, till judar och hedningar, till oss alla här liksom ute på gatorna, till presidentpalats och till slumkvarter: i dag är frälsningens dag! Det går ut till oss, som i vår hårdhet och obotfärdighet har tänkt mest på oss själva och inte sett den nöd som finns hos grannen, vi som har stängt igen vår dörr och inte låtit evangeliets härliga budskap få gå ut till våra medmänniskor.

Budet som går ut säger att vi är kallade i rättfärdighet: att världens syndaskuld blev utstruken utan för förskyllan, medan vi ännu var ogudaktiga. Så är också din skuld utstruken inför Gud. "O hör och lev! Se allt är gjort, ja allt som göras bör! Din Herre gjort det allt, hur stort, du sorgsna själ, blott hör!"

Låt nu hans kraft bli kraften mitt i din svaghet! Låt budskapet också få ljuda klart och rikligt i våra hem, så att våra barn och våra ungdomar får en rätt grund för sina liv och vet vad som är det viktigaste. Och låt oss flitigt samlas kring Guds rena ord och inte dela Guds ära med avgudar och förnekare som vill förstöra Herrens ord och leda vilse. Det gäller evig ofärd eller evig salighet, mindre än det inte fråga om.

Kampen kommer att stå hård också det påbörjade året, ännu hårdare än tidigare, det vet vi av Guds ord. Men om vi går ut i den kampen iklädda Guds ord och allt det pansar som det ger oss är vi trygga, för han säger ännu i dag:

Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken.

I hans kraft är det lätt att verka, särskilt när vi själva är svaga och föraktade, för när jag är svag, då är han stark.

Då får vi också vara trygga mitt i den yttre ofriden. "Nu är det väl därovan, stor sak hur det är här." Den allsmäktige har lovat hålla oss i handen och bevara oss. Amen.

Jes 42:5-8

5 Så säger Gud, HERREN, han som har skapat himlen och spänt ut den, han som har utbrett jorden med allt som växer där, han som har givit liv åt folket som bor där och ande åt dem som vandrar på den.

6 Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken,

7 för att du skall öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker.

8 Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.


Till början | Tal, innehåll | Onos fatizon

4.1.2003