Ett nytt år innebär rannsakan och bokslut. En av de gammaltestamentliga
texterna är från Jes 42:5-8 och den är vår
predikotext.
1. Gud har skapat allt, uppehåller allt och ger inte sin ära
ifrån sig Vi
glömmer, att vi inte har någon rätt att ställa
krav på Gud. När det sker olyckor anklagar vi Gud. "Jag
har inte en sådan Gud som ..." Människan
i dag är stor: hon tackar livet, hon beundrar naturens skönhet
och vishet, men hon glömmer att tacka Gud och ge honom äran.
Jfr 1 Mos 6: mänskornas ondska växte. Så är
det i dag. Det kommande året ter sig mera skrämmande
än på länge: krigshot i Irak och terrorhot på
många håll. Att
vi inte går under är helt Guds nåd. Att vi får
samlas här inför Guds ord är Guds nåd. Vårt
land stod inför en uppenbar fara under senaste krig, nu har
också avslöjats att vi inte skulle ha varit skyddade
vid en sovjetisk aggression under kalla kriget. Det kunde ha gått
som för Estland, Tjeckoslovakien, Ungern. Har vi glömt
att det var Herrens nåd att det inte var ute med oss? Det
verkar så, när man ser all otacksamhet. I stället
prisar vi vårt eget verk, som gett oss så mycket. För
att få ett djupare perspektiv behöver vi anknyta till
sista versen i texten: "Jag ger inte min ära åt
någon annan." Hur
var det med Israel i Egypten? De kunde ha fått lämna
landet helt städat och med ordning. Gud förstockade Faraos
hjärta så att han inte släppte folket, han gjorde
slaverier bara hårdare, så att det blev närapå
myteri. När han sen ledde ut dem ledde han dem till havet.
Sen kom Faraos här bakom. Helt hopplöst. Men: "Herren
ska strida för er, och ni ska vara stilla därvid." Låt
oss ta exemplet med Gideon: Folket var för talrikt (Dom 7)
- 32 000 man. 22 000 vände tillbaka av rädsla. Sedan gjorde
Gideon ett prov när mannarna drack vatten - 300 blev kvar.
Det var inte den starka armén som skulle ha äran. Och
Elia kan vara ännu ett exempel. Han stod ensam emot Baals 450
profeter vid Karmel (1 Kung 18) och frågade: "Hur länge
vill ni halta på båda sidor?" Elia nöjde sig
inte med att be om tillåtelse att få vara med bland
de 450 falska profeterna. Han utrotade dem. Gud delar inte sin ära
med någon. Gör vi också så, eller haltar
vi på båda sidor och trivs bra bland förnekarna,
och nöjer oss med att få verksamhetsrum bland villfarelsen? Hur
var det med Jesu födelse? Varför lät inte Gud sig
födas i ett kungapalats? Eller bland de skriftlärde i
templet? Varför valde han ett stall, liksom han valde att rida
in i Jerusalem på en åsna? "Det
som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för
att låta de visa stå där med skam, och det som
för världen var svagt har Gud utvalt för att låta
det starka stå där med skam, och det som för världen
var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har
Gud utvalt för att göra till intet det som var till,
för att ingen människa skall berömma sig inför
Gud." (1 Kor 1:28) Vad
är det vi sysslar med? Håller vi på med att förkovra
vår egen ära, eller söker vi Guds berömmelse?
Att söka Guds berömmelse, det är att hålla
sig till hans ord i allt, också när det leder oss i fattigdom
och vanära och stöter ut oss från de anseddas krets.
Även om vi mänskligt sett mister våra verksamhetsmöjligheter
har Gud alla möjligheter. Vårt
land har varit kristet i många hundra år. Lutherska
bönehuset byggdes för att vara en plats för Guds
rena ords förkunnelse och Luthersalen har fått fortsätta
och ta över arvet. (V.
6) Herren har strött över oss sin rättfärdighet
genom Jesus Kristus, nåden över syndare har predikats,
ogudaktiga har hört syndernas förlåtelse. Detta
har han gjort inte bara för oss, utan för att vi ska föra
det vidare. Han har rentav satt oss till ett ljus för hednafolken.
Och hednafolken är inte bara de som bor i Kenya, de finns också
här på gatorna, i varuhusen, i grannlägenheten,
på vår arbetsplats. Det vimlar av mänskor som hotas
av att gå evigt förlorade om de inte får något
annat hopp än det som de har i dag. Vers
7 ger oss uppdraget att öppna blinda ögon, föra fångar
ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörkret. I
dag är det inte bara i dryckeslagen och i banditgängen
som mörkret finns. Nu har det gått så långt
med avkristningen att man också sitter i fångenskap
i kyrkorna. Man tror inte längre på Guds ord, inte på
att Gud har skapat världen, inte på att Gud blev människa,
att Jesus föddes av jungfru. Förnekelsen har lett till
att det finns ett sken av gudsfruktan, men man vill inte veta av
dess kraft. Det har gått så långt att man kallas
kristen också när man hädar Gud och smädar
hans Ord. En sådan kyrka är fången i förnuftets
snara. Vågar vi göra något åt det? Nu är
det brott att tiga. Vi
har fått i uppgift att öppna blindas ögon, att föra
ut det profetiska budskapet till omvärlden, att lösa människor
från deras fångenskap. Och vad gör vi? Är
vi nöjda med att ha det gott tillsammans med våra vänner,
fira jullov med familjen och kunna glädjas åt våra
rikedomar och vårt överflöd på mat, medan
vi glömmer vilket missionsfält Gud har gett oss precis
vid vår sida. Vi avstår från lite av vårt
överflöd och skickar missionärer till Kenya. Det
är helt riktigt, där behövs de också, men hur
förvaltar vi vårt missionsuppdrag, det profetiska uppdraget
här hos oss? Är det kanske så att man inte kan riskera
att det egna namnet befläckas? Vers
8: Jag är Herren, det är mitt namn, jag ger inte min ära
åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.
Vi får nu rannsaka oss var och en och falla ner i bön
om förbarmande, när Herren nu ska göra räkenskap
med oss för året som har gått. Vi
får be med Daniel (Dan 9:5-10): Vi
har syndat och gjort orätt, varit ogudaktiga och upproriska.
Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter.
Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade
i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och
till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig,
men vi har dragit skam över oss. Ja,
Herre, vi med våra kungar, furstar och fäder måste
gömma våra ansikten i skam därför att vi
har syndat mot dig. Men hos Herren, vår Gud, finns barmhärtighet
och förlåtelse. Vi var upproriska mot honom och lydde
inte Herrens, vår Guds, röst. Vi vandrade inte efter
de lagar som han förelade oss genom sina tjänare profeterna. När
Daniel avslutar sin bön gör han det i Herrens namn, vi
kan gott säga: i Jesu namn (18-19): Ty
det är inte på grund av vår rättfärdighet
utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer
inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre
förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan
att dröja för din egen skull, min Gud, ty din
stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn. Din
stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn. Vi kallas
kristna, efter Kristus. Tänk, vilket namn! Vad är det
att vara en kristen? Det är att vara döpt att tillhöra
Jesus Kristus och tro på och bekänna honom som sin Frälsare
och saliggörare. Tänk vilket ärenamn! Varför
får vi då vara kristna? Ja, inte är det för
att vi har gjort oss förtjänta av det. Tvärtom. Det
är bara därför att han är rättfärdig
och älskar syndare. Därför övergav Jesus sin
himmel och kom till jorden för att gå omkring fattig
och föraktad, för att tjäna och för att ge sitt
liv för en ogudaktig värld. Han gav sitt liv för
världen medan världen inte tog emot honom. Hans folk öppnade
inget husrum åt honom när han föddes hit till jorden,
hans egna tog inte emot honom. Men likväl går budet ut
till alla, till judar och hedningar, till oss alla här liksom
ute på gatorna, till presidentpalats och till slumkvarter:
i dag är frälsningens dag! Det går ut till oss,
som i vår hårdhet och obotfärdighet har tänkt
mest på oss själva och inte sett den nöd som finns
hos grannen, vi som har stängt igen vår dörr och
inte låtit evangeliets härliga budskap få gå
ut till våra medmänniskor. Budet
som går ut säger att vi är kallade i rättfärdighet:
att världens syndaskuld blev utstruken utan för förskyllan,
medan vi ännu var ogudaktiga. Så är också
din skuld utstruken inför Gud. "O hör och lev! Se
allt är gjort, ja allt som göras bör! Din Herre gjort
det allt, hur stort, du sorgsna själ, blott hör!" Låt
nu hans kraft bli kraften mitt i din svaghet! Låt budskapet
också få ljuda klart och rikligt i våra hem, så
att våra barn och våra ungdomar får en rätt
grund för sina liv och vet vad som är det viktigaste.
Och låt oss flitigt samlas kring Guds rena ord och inte dela
Guds ära med avgudar och förnekare som vill förstöra
Herrens ord och leda vilse. Det gäller evig ofärd eller
evig salighet, mindre än det inte fråga om. Kampen
kommer att stå hård också det påbörjade
året, ännu hårdare än tidigare, det vet vi
av Guds ord. Men om vi går ut i den kampen iklädda Guds
ord och allt det pansar som det ger oss är vi trygga, för
han säger ännu i dag: Jag,
Herren, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla
dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett
förbund för folket, till ett ljus för hednafolken.
I
hans kraft är det lätt att verka, särskilt när
vi själva är svaga och föraktade, för när
jag är svag, då är han stark. Då
får vi också vara trygga mitt i den yttre ofriden. "Nu
är det väl därovan, stor sak hur det är här."
Den allsmäktige har lovat hålla oss i handen och bevara
oss. Amen. 5
Så säger Gud, HERREN, han som har skapat himlen och spänt
ut den, han som har utbrett jorden med allt som växer där,
han som har givit liv åt folket som bor där och ande
åt dem som vandrar på den. 6
Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall
hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig
till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken,
7
för att du skall öppna blinda ögon och föra
fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som
sitter i mörker. 8
Jag är HERREN, det är mitt namn. Jag ger inte min ära
åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.
2. Vi har
fått ett uppdrag: att gå ut med evangeliet
3. Jesu namn är vår frälsning
Jes
42:5-8
Till
början
| Tal,
innehåll
| Onos
fatizon
4.1.2003