Inledning
Välkommen, o Jesus, till
jorden,
kom till oss alla nu in!
Vår Frälsare är du ju vorden,
så gör mig blott helt till din!
Tag bort det som står dig i vägen,
gör rum i hjärtat för dig!
Du går ju så nådig och
trägen
och kallar på mig - ja, mig.
Så låt mig för evigt få
bliva
ditt djupa lidandes lön!
Ja, måtte ditt amen du giva
åt denna mitt hjärtas bön!
Vi lever nu i förberedelsetiden före julen - advent.
Enligt handboken har fjärde söndagen i advent temat
Herren är nära.
Inför något stort håller man andan.
Cirkusdirektören uppmanar till största
möjliga tystnad inför farliga trapetskonster.
Advent är en bot- och fastetid, då vi
håller andan inför julen. Vi har också
en fastetid före långfredagen och
påsken, och Jesus fastade i 40 dagar i öknen
innan han började sin verksamhet. Vår tid
är tyvärr annorlunda, nu tar man ut allt i
förväg. Låt oss denna gång bereda
oss inför julen genom att ta en vers ur Johannes
Döparens undervisning som tema. Den ingår i en
av texterna för 4. s. i advent (Joh 3:30):
”Han måste bli större och jag
mindre.”
Det måste ha varit en svår situation
för Johannes: han var en omtyckt profet, folk
vallfärdade i långa banor för att
höra honom och bli döpta av honom.
Ändå visste han, att han måste ge plats
åt en större, Joh. 1:26f. Han måste
rentav i fängelse inom kort, för att han
vågade säga sanningen åt kungen och
avslöja hans synd. Han måste ge sitt liv
för att han inte drog sig att säga sanningen.
Några av Jesu lärjungar måste
lära sig det här handgripligt.
1) Sebedeus söner, Jakob och Johannes, ville
reservera de bästa platserna vid Jesu sida åt
sig själva. Det ville också deras mor. Men
då lär Jesus dem något viktigt: I Guds
rike är det tvärtom mot världen: den som
jagar efter jordisk makt ställer sig på andra,
ni skall bli tjänare, ni skall bära de
andra!
2) Petrus var kavat: "Om alla andra överger dig,
skall jag inte göra det." Han föll svårt,
och förnekade sin Herre tre gånger.
Martin Luther har formulerat en paradox: Då Gud
vill göra levande gör han det genom att
döda; när han rättfärdiggör,
gör han det genom att överbevisa om skuld;
när han tar till himlen, gör han det genom att
leda till helvetet.
Hur skall vi få en riktigt god jul?
Är det när vi får riktigt
många julklappar? Jag minns från min barndom,
hur luften på något sätt gick ur
när julklapparna var utdelade. Vi hade julbock
hemma, och jag var ganska rädd. Julaftonen
kändes väldigt lång, och när man
sedan hade fått sina julklappar borde ju
fröjden ha varit maximal. Men det kändes
på något sätt som dagen efter.
Ändå var hela den egentliga julen kvar:
julottan, söndagsskoljulfesten, som vi firade
på juldagen, och bönehusets julfest på
annandagen. Förutom alla släktkalas och all god
mat. Känns det så för någon i dag?
Visst är det härligt med barnens
förväntan, visst är alla traditionerna en
stor rikedom, som vi skall tacka Gud för. Och
stillheten efter det hektiska livet före jul är
en välsignelse för de flesta. Vi behöver
en sådan högtid mitt i det tyngande
mörkret.
Men hur skall Jesus bli riktigt stor? Hur skall jag
bli mindre? Vad skall jag klä av mig för att
kunna göra Jesus större? Är det
något i mitt liv som är fel?
Vår synd behöver avslöjas
Jag tror att vi har en del sådant, som vi
borde tänka igenom ordentligt. Johannes Döparen
hade som uppgift att avslöja sådant. Det var
ingen rolig uppgift.
Vi tar en bild: om man har en böld, som
värker och blir bara större, hjälper
ingenting annat än att en läkare skär
hål på bölden så att varen kommer
ut. Det gör ont till en början, men när
såret läker blir det bra.
Att själv bli mindre är som att skära
hål på en varböld. Det är ingenting
som känns bra. Därför är det inte
heller roligt att tala om det, eller uppmana till det.
Det kan hända att ni tycker att jag är en
glädjedödare, om jag på en julfest
börjar tala sånt som är obehagligt och
svårt. Nu skall vi väl vara glada? Men kom
ihåg: vi kan inte måla vacker färg
på en rutten träyta. Vi kan inte klistra
glädje ovanpå ett hjärta, som är
fullt av själviskhet och stolthet. Först
behöver det stolta hjärtat
förödmjukas, och det gör ont. Sen kan
Jesus bli stor. Jag hoppas att vi efter denna fest ska ha
en stor Jesus, men också att vi är beredda att
försaka oss själva för att Han skall bli
stor i vårt hjärta, i vår familj och
bland våra vänner och arbetskamrater.
Jag nämnde ordet försaka. Gå till
evangeliernas berättelser om Jesus och se hur ofta
den tanken förekommer, eller med liknande ord:
Luk 14:33: På samma sätt kan
ingen av er vara min lärjunge, om han inte
avstår från allt han äger.
Luk 9:23: Om någon vill följa mig,
skall han förneka sig själv och varje dag ta
sitt kors och följa mig.
Hur är det med vårt försakande i
juletider? Låt oss rannsaka oss. Vi talar om att
offra. Offrar vi verkligen något? För Guds
rike, för de nödställda i
världen?
Ibland har jag stor förståelse för dem
som har lämnat det yttre, jordiska livet för
att gå i kloster - även om det finns andra
faktorer som gör att jag inte skulle råda
någon till det. De har känt avsky mot den
kommersialiserade, själviska, avundsamma tillvaron
och vill vända sig mot det som är viktigare.
Hur ska vi kunna bryta den onda spiral vi finns i? Skall
vi nöja oss med att säga några ord om att
julförberedelserna har urartat och att julens
egentliga budskap har fallit i glömska, för att
sedan nästa minut rusa iväg och göra
likadant som alla de andra? Kanske vi borde göra
något helt radikalt?
Avskaffa julspektaklet!
Jag ville gärna vara med i en rörelse
för att avskaffa julspektaklet. Ja, då vill
jag inte avskaffa julens Herre och firningen av hans
födelse som Frälsare, utan avskaffa allt det
hedniska glitter och krimskrams som har byggts upp
för pengarnas skull. Vad skulle Johannes
Döparen ha sagt till oss i dag? Han som sade till de
skriftlärde: "Ni huggormsyngel, vem har
fått er att tro att ni kan fly undan den kommande
vredesdomen?" (Matt. 3:7ff) Kanske skulle julens
Herre själv ha gått fram med sina rep i
våra hus och kyrkor i dag?
Det som borde vara liv och glädje har i dag
blivit yttre fasad. Djävulen har lyckats bra med att
nästla sig in i kyrkliga seder och bruk och
använda sig av våra goda traditioner att
föra människor bort i sitt segertåg. Han
har naturligtvis ingenting emot att vi har lite
glansbilder av Jesus kvar, men det ska vara en ofarlig
Jesus, inte en radikal Jesus som evangelierna
berättar om. Vi ska ha med det positiva, det vackra,
det som föder och göder vår
fåfänga och vår mage, men ta med
budskapet om försakelse och att offra det som blir
till förförelse, det vill djävulen inte
tillåta ibland oss.
Hur skall då Jesus bli stor och jag själv
bli mindre? Paulus talar på ett ställe om
rikedom och hur vi skall bli rika. Det är i 2 Kor.
8-9, där temat är en insamling för de
nödställda i Jerusalem. 2 Kor. 9:8 erbjuder oss
ett överflöd, men det är ett
överflöd av givande:
Gud har makt att låta all nåd
överflöda till er, så att ni alltid
och under alla förhållanden har nog av
allting och kan ge i överflöd till varje
gott verk.
Grunden finns i 2 Kor. 8:9:
Ni känner ju vår Herre Jesu
Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för
er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle
bli rika.
Den rikedomen är en annorlunda rikedom är
den som föder fåfänga och som väcker
avundsjuka. Den rikedomen blir större ju mer vi
delar ut den. Den heter syndernas förlåtelse,
liv och salighet.
Den rike blir fattig
Jesus var rik, men blev fattig. Vem är han?
Han är Gud av evighet, han äger all makt i hela
universum. Var föddes han? I ett stall. Bland
djuren, mänskorna tog inte emot honom. Där
låg den Allsmäktige på hö och
strå. Han gör sig så liten som
någon kan bli: ett dibarn, fullständigt
beroende av sin mor. Vilka var de som först
hörde om det? Herdarna, den simplaste gruppen av
människor, de fattiga, inte prästerna och de
rika. De såg Frälsaren, de var
tillräckligt små. Vilka gav honom sin
hyllning? Hedningarna, som följde ljuset från
himlen, inte de skriftlärda. De skriflärde hade
nog med sig själva.
Vilka var Jesu apostlar? Olärda män
från det föraktade Galileen. Paulus säger
(1 Kor. 1) att det behagade Gud att utvälja det som
var dåraktigt och svagt i världens ögon,
för att de visa och de starka skulle stå
där med skam.
Petrus måste lära sig att inte förlita
sig på sin egen kraft genom att efter sina egna
fiskeansträngningar få en rekordfångst,
inte genom sin egen klokhet och sina egna konster, utan
genom ett under. Det hände två gånger,
den andra gången efter att Jesus hade
uppstått, när Petrus var helt nere efter sin
förnekelse. Det handlar inte om vår egen kraft
och styrka! Vi har den Allsmäktiges kraft till
hands!
Den verkliga rikedomen
Det är syndaren som behöver få
en Frälsare. Guds ord gör oss till syndare, det
visar oss att vi får skämmas över
både julförberedelserna och vårt
julfirande. Men vet du, om du skäms över dig
själv är du rik! Det är i den svage, den
andligt fattige, den som skäms över sin synd
och som bekänner den, som den riktiga rikedomen
ryms. Till ditt hjärta kommer Jesus med hela sin
himmelska härlighet och vill fylla det med den
glädje som inga julklappar och ingen mat och dryck
kan ge. Du får böja knä med den simple
herden, med förnekaren Petrus, med tjuven Sackeus,
med synderskan och med rövaren på korset, och
hälsa Världens Frälsare och kung
välkommen till ditt hjärta. Tänk så
stort! Tänk vilken rikedom!
Vilken rikedom är det fråga om? Den beskrivs väldigt
bra av Jesus i sin liknelse om den orättvisa tjänaren,
som hade fått en skuld motsvarande en förmögenhet
efterskänkt, men likväl krävde in en struntsumma
av sin medbroder. Tänk att ligga under hotet att arbeta i
fängelse ett helt liv och sedan få allt efterskänkt!
Tror ni att man känner sig glad då? Det har vi fått
- och mera till: vi skulle ha varit tvungna att lida en evighet
i helvetet, utan hopp om att bli fria, och så blir vi fria
utan krav på någonting från oss, helt av nåd,
gratis.
Vad gör vi sedan?
Hur blir det sen? Hur var det med Sackeus? Han
fick ett nytt hjärta. Han gav hälften av sina
ägodelar åt de fattiga, och det som han hade
utkrävt oärligt ersatte han fyrdubbelt! Nu har
vi chansen att ge fyrdubbelt igen, i form av våra
ägodelar, våra pengar, vår tid,
vår omsorg om varandra.
Tänk om vi rent konkret skulle ge dubbelt igen
åt Herren för allt det vi får till jul -
eller kanske redan lika mycket! Vi klagar så
över att vi har för lite pengar för
vår verksamhet. Om vi följer Sackeus finns det
nog tillräckligt! Anta att vi skulle räkna ihop
värdet av alla julklappar vi får, och så
ger vi lika mycket till Guds rikes verksamhet och till
dem som har det svårt! Tänk om vi skulle vara
som makedonierna, som Paulus berättar om i 2 Kor 8!
De bad om förmånen att få hjälpa de
nödställda &endash; och de ville rentav ta upp
lån för att kunna hjälpa, när de
inte hade egna medel! Hur kunde de ha ett sådant
sinnelag?
Jesus hade blivit stor! De visste, vilken rikedom han
hade gett dem. Den rikedomen kan inte värderas i
pengar. När Paulus skrev sitt anbefallningsbrev till
Filemon, påpekade han vilken skuld denne hade:
du är skyldig mig dig själv. Filemon
hade kommit till tro genom Paulus predikan, och
därmed hade han blivit rik. Rik i jordisk mening var
han tidigare, men nu fick han den verkliga rikedomen.
Därmed kunde Paulus utkräva återbetalning
när det gällde förlåtelse till den
förrymde slaven Onesimus.
Tänk, vad Jesus är stor! Nu ska vi inte
glömma bort honom i julhelgen för allt annat
gott vi får, och inte behålla den rikedomen
för oss själva. Låt oss tacka Gud
för de juklappar vi får, för gemenskapen
med familj och vänner, för god mat och stillhet
i pyntade hem. Men låt oss också gå ut
med den glädjen till alla som vi träffar
på, för att också de skulle bli rika.
Då blir också våra jordiska
ägodelar och gåvor rikt välsignade och
kan vara oss till gemensam glädje.
|
|