Tusentrehundra personer samlades i veckan till en tre dagars konferens i Aulanko hotell i Tavastehus: ITK´03. Det står för Interaktiivinen tekniikka koulutuksessa, eller på svenska interaktiv teknik i utbildningen. Ett aktuellt och viktigt ämne – men bara för finskspråkiga!

Jag såg ett (1) tillfälle där man skulle tala både på finska och svenska bland tiotals, kanske, över hundra, verkstäder, symposier och arenor – det var information om en nätverkskurs inom det gränsöverskridande Kvarkenprojektet UniZon, alltså inget specifikt finlandssvenskt. Internationella gäster – däribland en från Lunds universitet – höll föredrag på engelska.

Ska det vara så? Vems är felet om svenskan försvinner i vårt land när man inte ens inom utbildningen slår vakt om det andra inhemska språket?

Jag måste reservera mig för att jag bara deltog delvis och inte kunde bevaka allt. Det jag skriver grundar sig på programboken, men också mina personliga intryck förstärker bilden. Jag träffade bara ett par andra representanter för svensk utbildning. De stora nationella ITK-dagarna är tämligen obemärkta på finlandssvenskt håll.

Vi kan naturligtvis säga, att vi inte har så stor nytta av dagarna, eftersom materialet ändå är finskt, och vi måste ha allt utbildningsmaterial på svenska.
Kan så vara, men det finns mycket annat än texter. Tekniken är den samma. Att etablera kontakter är viktigt.

Vi kan förstås i stället ordna egna samlingar. Det var jag med och gjorde för ett par år sedan i Dusörs regi. Fastän vi i ett tidigt skede hade kontakt med utbildningsstyrelsen var vi inte medvetna om att vårt evenemang krockade med ITK-dagarna. Det gick upp för oss för sent. Så åtskilda är våra cirklar.

Risken med isolationismen är att man inte vet om oss på finskt håll. Och vi vet inte vad man sysslar med där. Vi riskerar att uppfinna samma hjul som redan har snurrat många varv.

Vårt land utvecklas snabbt i riktning mot den nya tvåspråkigheten: huvudspråken är i många sammanhang finska och engelska. Ska vi förvänta oss att rikssvenskarna som etablerar sig i Suomi känner till det egentliga andra inhemska språket borde vi nog informera våra finska bröder och systrar först.

Inte minst inom universitetsvärlden håller läget på att bli verkligt allvarligt, även om man borde kunna förvänta sig att välutbildad akademisk personal kan svenska och hellre borde erbjudas nordiska kontakter på svenska än på engelska.

Varför inte göra dylika konferenser tvåspråkiga – och då avser jag våra båda officiella språk – och därmed göra dem intressanta också för nordiska deltagare? I detta nu har nordiska gäster praktiskt taget ingenting att hämta. Det samma gäller de av våra nordiska akademiska lärare, som inte förstår finska.

Det ska väl inte vara omöjligt att få in en svensk programtråd i ett dylikt arrangemang, även om det nu uppnått bristningsgränsen för att vara fungerande. Många av föredragen och presentationerna kan säkert hållas också på svenska.

Jag berättade om min iakttagelse till en av medlemmarna i organisationsgruppen, professor Erno Lehtinen. Han reagerade spontant positivt på tanken.

Det handlar inte om bristande intresse från arrangörerna. De har tydligen inte kommit att tänka på att det finns ett antal människor i detta land som undervisar och är verksamma på ett annat språk.

Det behövs alltså en aktiv information om detta. Vem bär ansvaret? Vem håller reda på vilka symposier och konferenser som ordnas på olika håll, kontaktar arrangörerna och ber om att få vara med och synas?

Åbo Akademi har ett stort ansvar i detta. Det finlandssvenska universitetet är motorn i den svenskspråkiga utbildningen. Svenska Finlands Folkting har på sitt särskilda ansvar att bevaka dylika frågor. Det finns också ett parti som särskilt engagerar sig för svenskheten.

Aktörer finns alltså – vem hinner först?