Slefs årsbok Hemåt 1996, Ola Österbacka

Kriser har öppnat nya vägar

Att ni får lida, det tjänar till er fostran. Gud behandlar er som söner. Var finns den som inte blir tuktad av sin far? Om ni inte får samma fostran som alla andra, är ni oäkta barn och inte söner. Hebr. 12:78

Knappast någonsin har Evangeliska folkhögskolan, som i år firar sitt 70-årsjubileum, levt i ro och till det yttre haft goda dagar. Det gäller både den ursprungliga odelade skolan med tillnamnet "i Svenska Finland" och de båda skolor som sedan gått skilda vägar i Vasa och Hangö. Ständiga problem med ekonomin och ständiga bekymmer med elevrekryteringen har hört till. Till detta kommer allt sådant som härstammar från vårt onda kött.

Men varför skulle vi drömma om en bekymmerslös tillvaro? Då skulle vi ju, enligt bibelordet ovan, stå utanför vår himmelske Faders fostran. Vårt kött tål inte sådana förhållanden att vi inte skulle behöva ropa till Gud om förbarmande. Då skulle vi snart berömma oss själva. Dessutom ser den onde nog till att vi angrips om vi utför Herrens verk. Det är för farligt för honom och måste attackeras.

Visst får vi då och då se glimtar av Herrens ledning på de mest underbara sätt. De kommer ofta just då när vi annars skulle misströsta. Herren glömmer inte de sina. Han ger precis den kraft som behövs för dagen.

Trots alla sådana ljusglimtar är det inte så lätt att se meningen med svårigheterna då man är mitt uppe i dem. Enligt fortsättningen på Hebreerbrevets text, i vers 11, syns frukten först senare, kanske först långt senare.

 

Blicken vänds mot Estland

Ett exempel på hur svårigheter fått leda till stor välsignelse är elevrekryteringsbekymren i slutet av 1980-talet. Då minskade elevantalet på Efös grundkurs så radikalt, att skolans existens skulle ha hotats om de gamla bestämmelserna om ett minimiantal elever på grundkursen fortfarande hade styrt statsbidraget. Nu kunde kortkurser och terminskurser sättas in i stället, vilket räddade situtionen.

I detta läge vändes blickarna mot Estland, där en frigörelseprocess efter den snart halvsekellånga träldomen var i full gång. Skolans direktion såg en möjlighet att fylla några elevplatser, samtidigt som man i Estland var i stort behov av stöd från den fria världen. I snabb takt hade organisationer bildats också i Svensk-Finland för att stöda svenskbygderna i Estland.

En av skolans lärare hade haft kontakt med rektor Laine Belovas i Nuckö skola och kände till deras planer på en renässans för svenskheten. När Evangeliska Ungas ungdomskör så förberedde sin resa till Estland sommaren 1989 tog direktionen ett djärvt beslut: fem frielevsplatser avdelades med hopp om stöd från skolans vänner och församlingar och en inbjudan sändes med kören.

I Estland fanns då ingen tradition att resa till utlandet. Landet stod under Sovjets välde och det var närmast affärsmän som fick utresetillstånd. Men nu höll allt på att förändras i en rasande fart. På några dagar lyckades Leevi Reinaru, kyrkoherde i Lääne-Nigulas församling och värd för ungdomskören, tillsammans med Laine Belovas skrapa ihop fem intresserade ungdomar som var villiga att resa till okända öden för ett helt läsår.

En av de fem var Monika Allvee, numera gift Mihk, som då var bokförare och bodde i Taebla nära prästgården. Hon tog beslutet över en natt. Hon hade aldrig varit utrikes förr och kunde inte drömma om att hon inom några veckor skulle resa till Finland.

Beredskapen att bevilja tjänstledighet och vederbörliga tillstånd var stor, och efter en månad kunde de fem ta båten över Finska viken och sedan bestiga tåget till Vasa. Det framstod närmast som ett under att de hann komma i tid till skolans inskription.

Självklart fanns oerhörda svårigheter i början, inte minst för ungdomarna själva, som drabbades av en kulturkrock med minimala möjligheter att förbereda sig. Det blev betydligt lättare sedan de lärde sig språket, och när Leevi och Laine sedan vistades i Efö några veckor i januari lättade trycket. Nu började också vi inse något av det hårda öde som drabbat de baltiska länderna och upplevde en stor tacksamhet över den rikedom vi har fått i vårt eget land.

Jag minns särskilt några aktuellt-lektioner i januari 1990 när vi följde med händelserna i Sovjet och spekulerade i Gorbatjovs möjligheter att föra perestrojkan vidare. Vi tog häpna del av Leevis och Laines erfarenheter och förundrade oss över deras frispråkighet. På frågan om de inte är rädda för repressalier, ifall det blir känt vad de säger, svarade de att de är medvetna om att de skall tillbaka till sitt land och att det kan finnas risker, men att omvärlden måste få veta sanningen.

Genom de personliga relationerna föddes ett behov att dela med oss av vårt överflöd. En känsla av att vi bar på en skuld förstärktes, genom att tiden inte räckte till att organisera riktiga stödaktioner. Vi fick en konkret inblick i matvaru- och klädbristen i den tidens Estland, även om esterna var stolta över sitt land och var mycket försiktiga att ta fram något som kunde verka nedlåtande.

 

Finländsk invandrarpolitik i skottgluggen

I början fanns inga problem med att få uppehållstillstånd till de estniska eleverna. Så småningom började flyktingströmmen till Finland växa i omfattning, och därmed skärptes myndigheternas inställning till utländska studerande i allmänhet. Vi fick också tänja tålamodet när det gällde kontakterna med inrikesministeriets utlänningsbyrå.

Särskilt svårt var det i augusti 1991, just då när Estland förklarade sig självständigt. Enligt erfarenheter från tidigare år hade vi tidigt på sommaren sänt inbjudan till de fem nya eleverna och kollat deras pappersexercis någon gång under sommaren. När augusti månad fortskred utan att något resultat syntes började telefonen gå varm.

Den sista veckan i augusti, innan skolan skulle börja, blev en verklig prövning för Mai Nuudi, en av de fem nya eleverna. Hon reste flera gånger till Tallinn för att köa utanför det finska konsulatet och få ut pappren. Redan att komma så långt att man blev expedierad av personalen var ett framsteg, som Mai lyckades med varje dag, men det blev inget resultat trots att vi hade fått uppgift om att allt var klart. Först på fredag eftermiddag, när skolan skulle börja på söndag, fick hon ut passen med de eftertraktade stämplen, men då var det för sent att få båtbiljetter och starta resan i tid.

Gruppen kom sedan på tisdag. Jag mötte dem i hamnen med en hyrd kleinbuss tillsammans med Michael Eriksson. Prövningarna var ännu inte till ända. I passen var antecknat att uppehållstillstånden hade upphört i maj 1991 samma år! Det blev en hel del parlamenterande med passgranskaren innan de blev insläppta, på villkor att de omedelbart söker upp polisen i Vasa för att få stämpeln i skick.

Ännu ett par år senare återkom problemen. Då ställdes krav på kunskaper i svenska för att eleverna skulle få komma för att lära sig svenska!

Vi har också fått fina möjligheter till kontakter med estniska ledare. Ett år hade vi en elev, som var dotter till viceministern Kalle Leet på ministeriet för materialanskaffning. Via honom blev en grupp på tio personer inbjudna att vistas i Tallinn under ett par dagar, bo på det bästa hotellet, äta fin mat på restaurang och köra runt i ministeriets kleinbuss! Laine Belovas tog gruppen med på ett besök hos polischefen och till direktören för ett företag i Haapsalu. Allt stämde oss till stor förundran och tacksamhet.

När vi återvände med färjan Georg Ots fick vi på nära håll stifta bekantskap med de finländska myndigheternas attityder till invandrare. Vi var reskamrater med ett par hundra somaliska flyktingar, som vid ankomsten till Helsingfors brutalt togs om hand av polisen. Osökt kom en ny målgrupp i vår väg.

 

Invandrarlinje med nya utmaningar

Under många år har Efö haft utländska studerande. Redan under 1960-talet fanns en arab i elevskaran, vi har haft stipendiater från Kanada och Australien, emigrantättlingar från Spanien, Tyskland och USA, ingifta fruar från Chile, Filippinerna och Sovjet, för att inte tala om ungdomar från våra nordiska grannländer. Vem kommer inte ihåg Askah och Gilbert från Kenya och Barnabas från Eritrea?

Alla dessa har lärt sig svenska och blivit en del av Efö-familjen. Men sedan de estniska eleverna kommit och behövt intensivundervisning i svenska föll det sig naturligt att erbjuda också invandrare denna möjlighet.

En viss inspiration fick vi också genom våra kontakter med Hållands folkhögskola i Åre, som vi flera gånger besökte under några skolresor på 1980-talet och en bit in på 1990-talet. Där hade man en invandrarlinje med många nationaliteter, som kompletterades med våra egna utländska elever, inte minst de estniska.

Efter att ha haft en invandrargrupp på allmänna kursen beslöt vi så att inrätta en invandrarlinje från hösten 1994. Till den strömmade ansökningar in från många håll, också från finska invandrarförläggningar. Vi fick ett tilläggsbidrag från staten, som hjälpte oss att upprätta tolkanläggning och genomföra differentierad undervisning, också i kristendomsämnen.

Eftersom också muslimer kommit till oss har vi tvingats att på nytt definiera vår skolas grund. I informationen har vi försökt framhålla den kristna profilen och att vi förutsätter att varje elev respekterar denna, bland annat genom att delta i den obligatoriska undervisningen och verksamheten.

I praktiken är det inte så enkelt. Att vara muslim medför vissa förpliktelser som det inte är lätt att komma ifrån. Några av eleverna är sekulariserade muslimer, medan andra är troende. Det betyder bland annat att de skall avhålla sig från svinkött och fasta under fastemånaden Ramadam. De får då inte delta i någon form av undervisning som gäller kristen tro.

Invandrarlinjen har gett vår skola en ny och intressant profil. Det är en rikedom att få vänner från olika kulturer och att lära sig mera om omvärlden genom dem. Ofta kommer världen från TV-nyheterna in på det egna skinnet via de elever, som söker sig som flyktingar till oss. Samtidigt har vi en enastående möjlighet att vara missionärer här mitt i vår vardag.

 

Kampen är inte vår

Att detta leder till en andlig kamp är självklart. Vi kan inte vara en kristen skola om vi inte öppet berättar om vår tro, vilket den onde naturligtvis måste bekämpa. Många gånger har vi upplevt denna kamp som ett försök att omintetgöra det dyrbara arbete vi fått oss tilldelade. Det finns olika vägar: grunden för ekonomin vacklar, man orkar inte hålla på med att tillrättavisa, motivera, bestraffa och inspirera, man börjar helt enkelt tvivla på att det lönar sig.

I detta vill vår Herre förmana oss att hålla ut, eftersom kampen inte är vår egen. Det är han som skall strida för oss, det är han som vunnit segern. Han låter oss uppleva svårigheterna för att vi skall se att han är mäktig att låta kraften fullkomnas i svagheten.

Samtidigt visar Gud sin rika nåd genom att ge oss helt underbara tillfällen, när vi får vistas på förklaringsberget och sjunga ut lovsången ur hjärtat.

Det är inte genom någon människas kraft eller styrka som det skall ske, utan genom Herrens Ande, säger profeten Sakarja. Då räcker uppgifterna till, också inför nya decennier av arbete i vingården, också fastän vägarna skulle gå annorlunda än vad vi tänkt ut och planerat.


Artikelmeny | Logosmappen