Till Liv 12/1998, Ola Österbacka
Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. Matt. 28:18-20
"Gud frälste oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet. Detta är ett ord att lita på." (Tit. 3:5-8)
Martin Luther väljer ut bibelord med omsorg när han i Lilla katekesen skall förklara dopets verkan. Detta ställe från Titusbrevet klargör förtröstansfullt och med fullständig klarhet att frälsningen beror av Guds nåd allena, samt att dopet frälser, föder på nytt och ger oss arvsrätt till himlen. Det bästa beviset för att vi inte har kunnat förekomma Gud är barndopet.
Om detta viktiga huvudstycke har det uppstått många och uppslitande strider i kyrkan. Fortfarande är dopet en av de mest omstridda frågorna bland dem som tar Guds ord på allvar. Men striden beror inte på att Guds ord skulle vara oklart. Det handlar om att förnuftet vill tränga fram och mästra Gud.
Dopet är ett salighetsmedel, vilket Luther uttrycker så här:
"Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem, som sätter tro till Guds ord och löften."
Dessa löften finns bland annat i Markusevangeliets sista kapitel:
"Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd."
Enligt dopbefallningen i Matteusevangeliets sista kapitel ges vi ansvar att döpa för att människor skall bli frälsta. Men här ges samtidigt svaret till dem som undrar hur det går med de barn, som dör innan de har hunnit blir döpta. Dopet frälser, men det står inte att avsaknaden av dop fördömer.
Jesus har ålagt oss att döpa, men inte att döma till förtappelse. Luther säger, att vi får överlämna sådant i den barmhärtige Gudens händer.
I dopbefallningen får vi också ansvar att undervisa om dopet. Dopet kallas den nya födelsens bad, vilket ger oss en parallell till den första, kroppsliga födelsen. I forna tider hade man den grymma seden att sätta ut oönskade barn i skogen till rov för de vilda djuren. Det måste ha varit en oerhörd upplevelse för en nybliven mor, som vill låta barnet dia vid sitt bröst, att se sitt barn föras bort för att svälta i skogen. Men hur gör vi med våra nyfödda Guds barn? Lämnar vi ut dem till rov åt djävulen via världens frestelser och ondska, utan andlig föda?
Bristen på undervisning och kristen fostran är en uppenbar orsak till att många har tvivlat på sitt dop som barn. Man har lämnats att dö den andliga döden. Om man sedan har fått nåden att se Guds frälsning i Kristus har tanken lätt funnits där, att det dop som man en gång hade döpts med inte hade någon kraft. Man måste själv vara med och bestämma sig.
Men liknelsen om den förlorade sonen har något viktigt att lära oss. Även om den återkomna sonen sades ha varit död, var han fortfarande son. Han kom att tänka på sitt hem långt borta och ångrade sin synd - och fick liv igen.
Den döpte löper ständig risk att avfalla och gå förlorad. Även Petrus behövde omvända sig (Luk. 22:32). Luther säger i Schmalkaldiska artiklarna att David hade förlorat tron och Anden när han hade begått äktenskapsbrott och mord. Så behöver också den som har fallit ur dopets nåd föras tillbaka genom Guds ord. Men det behövs inget omdop. Från Guds sida står dopförbundet alltid fast. Vår egen avgörelse eller tro kan inte lägga något till de gåvor Gud redan har gett oss i vårt dop, eftersom de är fullkomliga. Men vi behöver ta emot dem, vilket kallas tro.
Kan då det lilla barnet tro?
Om vi förutsätter en egen insats i tron har vi missförstått det hela. Tron är inte en gärning, eller en betalning som vi erbjuder Gud för att vi skall få hans gåvor.
Jesus besvarar i Matt. 18 en fråga om vem som är störst i himmelriket. Då kallar han till sig ett barn. Dessutom varnar han för att förleda "en av dessa små som tror på mig". Det lilla barnets tro är ett exempel på den tro Gud begär: att inte ha något att komma med själv, utan att hjälplös vara beroende av Guds nåd allena. Det är att vila i hans famn.
Dopet för oss in i livsgemenskap med Jesus Kristus. En fin undervisning om detta får vi i Rom. 6. Där tillrättavisar Paulus först dem som har missförstått undervisningen om den allmänna rättfärdiggörelsen. Om vi alla fått våra synder förlåtna är det väl bara att fortsätta att synda? Då blir ju nåden desto större!
Nej, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i synd, när vi i dopet förenats i Jesu död och uppstått med honom till ett nytt liv? Paulus' undervisning om att leva i sitt dop sammanfattas av Martin Luther i ord som det är skäl för varje kristen att stava på dagligen:
"Vad betyder detta dop i vatten?Det betyder, att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva för Gud evinnerligen."
Det som en gång har skett behöver ske dagligen. Du har dött - du skall döda dina lemmar med sina syndiga begär! Du har uppstått med Kristus - du skall uppstå och leva ett liv med honom!
När så anfäktelserna sätter in och djävulen med all rätt ifrågasätter ditt liv som kristen, då skall du svara honom: "Jag är döpt till Jesus Kristus och därför är jag hans!" Som hjälp att hålla fast vid detta i den dagliga kampen finns boten eller bikten, som också av den lutherska kyrkan i vissa sammanhang vid sidan av dopet och nattvarden har räknats som ett tredje sakrament. Men den frågan måste anstå till något annat tillfälle.
2.1.1999