Sändebudet, Öppet forum, nr 6/1982.
För någon tid sedan öppnades Sändebudets spalter för diskussion i fråga om Evangeliföreningen och kyrkan efter ett referat från seminariet i Vasa i januari. Jag har med spänning motsett en diskussion i ämnet, eftersom jag tyckte att referatet väl tendentiöst tog fram en del synpunkter från diskussionerna.
Referatet hade rubriken ”Evangeliföreningen har en plats inom kyrkan”. Den rubriken är typisk för mångas inställning. Är den hållbar i Bibelns ljus? Den frågan bör vi ställa, men många tycks inte våga ställa den. Man anser det vara så självklart, att alla diskussioner på förhand måste utmynna i det enda givna svaret.
Jag vill anknyta till senaste nummer av Kristet Perspektiv, där biskop em. Bo Giertz ställts i korsdraget. Enligt honom är den gamla lutherska inställningen att man skall bli kvar i kyrkan så länge man får bli kvar. Han förespråkar alltid konsekvent en sådan samexistens. Villolära och ren lära skall få leva sida vid sida.
Jesus talar om villfarelsen som en lära från ulvarna, med ett modernare ord: vargarna. Vargarna klär sig i fårakläder för att de skall kunna ta sig in i hjorden. Förespråkar Jesus samexistens med dem? Nej, han säger: Ta er till vara! (Matt. 7:15).
I Bibeln kan vi se två linjer, när det gäller att förhålla sig till dem som lär annorlunda. Den ena linjen säger: Det är inte så farligt, allt står väl till (Jer. 6:13-14). Man har överseende med det avvikande, man förespråkar tolerans. Man klär sig så att man skall likna fåren, även om man själv står i djävulens tjänst (2 Kor. 11:13-15).
Den andra linjen är hård. Där uttalas fördömanden (Gal. 1:8-9), där varnar man för att blanda sig med villolärarna (Rom. 16:17, 2 Joh. v. 9-11). Där avslöjar man vargen, och varnar fåren för att gå nära vargflocken. Där uppmanar man att lyssna till den rätte herden och fly bort från den falske herden (Joh. 10:5).
Är det inte typiskt, att man från kyrkans håll i dag vill hålla sig till den mjuka linjen, till tolerans och samarbete? Man förtiger konsekvent de ställen i Bibeln, som är obekväma, och vädjar till en allmän princip om kärlek, öppenhet. Man ser inte, att det just är Satans strategi att närma sig så mycket han kan, och försöka väcka så lite uppseende som möjligt. Han lyckas skrämmande bra, t.o.m. bland oss som menar oss vara bibeltrogna.
Den som för sitt samvetes skull inte kan blunda för de obekväma bibelställena anses vara alltför hård, ja kanske förblindad av högmod. Skulle då bara några få ha rätt gentemot en hel kyrka? Så kommer frestelsen att böja sig, att tala lite tystare, för att man inte skall bli ansedd som bråkmakare. Men är det att bråka, att på samma sätt som vår Mästare varna för vargarna?
Jag hoppas verkligen, att vi vågar föra diskussionen vidare utan att hela tiden behöva snegla på vad den officiella kyrkan säger om vår diskussion. Vi har nog bättre försvarsadvokater än den. Därmed inte sagt, att jag har de kompletta svaren på de frågeställningar jag ställt. Men låt oss fördomsfritt söka vår Herdes röst!