Föredrag vid Föreningen Logos i Österbotten inspirations- och diskussionsdag i Vasa 30.11.2002
Inledning
Detta bibelstudium är inte en fullständig genomgång av de härliga åttonde och nionde kapitlen i andra korintierbreven. Det kommer att bli bara brottstycken. Vi börjar med att ta en utgångspunkt i första Timoteusbrevet.
1 1 Tim 6 går Paulus skarpt till rätta med girigheten:
9 Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. 10 Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Den här undervisningen ingår i ett sammanhang som behandlar många svåra frågor under den yttersta tiden. Det fanns tydligen redan då människor, som såg kristendomen som ett medel till vinning, en god affär (v. 5). Men Paulus påminner om att ingen för något hit till världen, och ingen kan ta något härifrån. Allt är ett lån av Gud.
Som förvaltare är det därför vår uppgift att ställa alla dessa gudslån i Herrens hand och låta Honom sköta den och ge oss anvisningar om förvaltarskapet:
17 Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av.
Vad Guds nåd kan verka
I Andra Korintierbrevet 8-9 ger oss Paulus en väldig undervisning om den verkliga rikedomen, och hur Gud vill att vi ska förvalta den så att vi också använder vårt materiella goda på rätt sätt. Bakgrunden är att han företar en insamling för att överlämna till de kristna i Jerusalem, som hade börjat lida nöd. Han talar om ”hjälpen åt de heliga”, dvs. diakoni, och om en ”kärleksgärning”, charis.
Charis kan enligt en NT-grekisk ordbok ha följande betydelser:
- behag, skönhet;
- gunst, välvilja, nåd
- ynnest
- kärleksgåva, kärleksverk
- tack
- (välgångsönskan) nåd.
Paulus börjar med att berätta om vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien (8:1). Denna nåd har gett dem en översvallande glädje mitt i djup fattigdom, så att de i själva verket sett hur rika de var (2). Därmed har de ställt sina små tillgodohavanden i Guds rikes tjänst och gett över sin förmåga (3), de bad rentav enträget om nåden att få delta i diakonin (4). Och de gav inte bara av sina pengar, som för att stilla sitt samvete, utan de gav sig själva, först åt Herren, och sedan åt apostlarna (5).
Så övergår Paulus till korintierna och förutsätter att de deltar på samma sätt:
När ni nu har överflöd på allting,
på tro, tal och kunskap,
på hängivenhet
och på den kärlek som vi har väckt hos er,
så överflöda också i denna kärleksgärning.
Lägg märke till parallellismen: det överflöd som kommer från Gud förväntas också överflöda ut till medmänniskorna.
Vad beror detta överflöd på?
Det beror inte på yttre rikedom, överflöd (2).
Det utgår från en äkta kärlek (8). Den kärleken förklarar Johannes i 1 Joh 4:10:
Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
För att det ska finnas en horisontell verksamhet, en verksamhet bland människor, måste det först finnas en vertikal verksamhet, en verksamhet från Gud. Kärleken består i att Jesus lydde sin Far, när han såg ogudaktigheten i syndens land och ömkade sig över den fallna världen, som han hade skapat. Han var rik – som det heter i Filipperbrevet 2:7:
Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.
Ni känner hans nåd! (9)
Han var rik men blev fattig för er skull för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.
Vad är det för rikedom? Ska kristna få mycket pengar? Ska kristna alltid ha det bra?
Nej, det är en annan rikedom, en sådan som makedonierna hade upplevt. Den rikedomen kommer inte genom beräkning, genom att köpslå. Det är inte så att gudsfruktan automatiskt är en god affär. Den rikedomen ges av nåd. Och då räknas faktiskt ingenting: inte en långvarig och trogen tjänst hos samma arbetsgivare, kanske med en massa obetald arbetstid, inte flit och uppoffring i Guds rike vare sig i det tysta eller under riklig tacksägelse i synliga uppgifter, inte fina titlar, inte ett ödmjukt sinne, inte en myckenhet av böner och bibelläsning. Nej, inför nåden finns ingenting som kan skaffa förutsättningar i det vi gör. Det vi kan åstadkomma själva är synd, onda begär, själviskhet, högmod, och allt annat där vi syndar mot Guds bud. Och det stänger oss ute från Gud. Det har fört oss in under Guds vrede.
Men Gud har varit så generös att han har sänt Jesus för att ta bort allt detta som skiljer oss från Gud. Han har strukit ut synden på en enda dag, han har betalat straffet, han har utplånat skulden som vi ådragit oss. Och när han nu förkunnar denna nåd till oss, så gör han det utan att kolla upp vårt tillstånd, utan att fråga vad vi kan tänkas kunna erbjuda för gentjänster, utan att ställa villkor på vad vi ska ge igen. Det här har han gett oss för intet.
Det är den verkliga rikedomen.
Vill då Gud inte ha något av oss?
Jo, han vill. Men nu gäller det att komma ihåg ordningsföljden: det är ingen förutsättning för nåden att han vill något med våra liv. Det är en följd, en verkan av Guds nåd.
Gud vill inte ha något för sin egen del. Han behöver inte få någon betalning för nåden. Här avviker kristendomen fullständigt från varje annan religion, och från den naturliga uppfattningen att en tjänst ska mötas av en gentjänst. Alla andra religioner talar om människans väg till Gud, om sökande och klivande på trappsteg, om meriterande gärningar som förtjänar Guds välbehag. Men kristendomen talar om en Gud som har kommit för att söka efter och frälsa det förlorade, för att dra upp oss som ligger i fördärvets grop, i den djupa dyn, som inte har någon kraft och inte ens något liv kvar, utan är döda i vår överträdelse och synd. Sådana vi är, ogudaktiga, frälste han oss.
Varför skulle Gud nu vilja ha något från vår sida?
Jo, för att våra medmänniskor behöver det. Paulus undervisar i Romarbrevet om Guds frälsningshandlande, och inskärper att hans handlande sker efter hans utkorelse, inte av någon merit hos oss. Men sedan, i kap 12, säger han:
1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. 2 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Det offer som behagar Gud är att vi frambär våra kroppar som ett levande och heligt offer. Inte som offer på ett altare, utan som ett offer i tjänst för våra medmänniskor. Det är här som kärlekstjänsten kommer in: ett kärleksverk som kallas nåd, precis samma ord som används för den frälsningsgärning som Gud har bevisat oss utan egen förtjänst.
Överflödande rikedom
Tänk vilka superlativa ord det här förklaras med i det nionde kapitlet (8):
Och Gud har makt
att låta all nåd
överflöda till er,
så att ni alltid
och under alla förhållanden
har nog av allting
och kan ge i överflöd
till varje gott verk.
Sju ord av överflöd! Jag tycker den här översättningen är helt konsekvent, mera än den som anges i SFB:s fotnot: ”genom att alltid vara nöjda med lite”. Den är också mycket tänkvärd, men mister den sköna parallellismen i sju steg. Den hela nåd som Gud tack vare sin makt delger oss, den har som slutmål att bli utdelad till varje gott verk. På samma sätt som Guds nåd överflödar, så ska också våra kärleksverk överflöda. Alltid, och under alla förhållanden ska vi ha nog av allting.
Men är det här inte framgångsteologi?
Risken finns att vi gör det till det. Om vi tappar bort det väsentliga: att detta ska tjäna vår medmänniska, och inte oss själva, så är risken stor. Vi har inte fått nog av allting för att vi ska kunna slå oss till ro och njuta av detta för egen del. Detta som vi har nog av är ju egentligen inte de yttre rikedomarna, utan det är Guds nåd. Makedonierna levde ju i stor fattigdom och de var hårt prövade, men just i denna fattigdom var de överflödande rika! Det handlar inte om hur mycket vi har på kistbottnen, utan om hur vi ser på det vi har. Den som ser på det man har som sitt eget kan känna sig rik, men han är fattig. Den som ser sina ägodelar som Guds lån, som vi är satta att förvalta, är rik trots att han rentav har det knapert och inte vet hur han ska betala morgondagens mat.
Nu är ju vårt problem inte att vi lever i stor fattigdom materiellt, utan att vi lever i så stor fattigdom själsligt. Vi har så blivit ockuperade av kommersialismen, av habegär och jämför-med-grannenmentalitet, att vi är förblindade inför de stora rikedomar Guds ord talar om. Därför behöver vi förmaningar, vi behöver stötta varandra, och framför allt behöver vi ett stödprogram för att hålla köttet stången.
Tionde – något för oss?
Tyvärr har många missbruk avskaffat det rätta bruket. Så gick det med fastan, och så har det också gått med tiondet. I frikyrkoförsamlingar är tiondegivandet vanligt, och en förutsättning för att församlingsarbetet ska fungera, men hos oss anses det kanhända vara lagiskt. Och visst är det lagiskt om vi ser tiondet som en uppfyllelse av Guds lag, som i Gamla testamentet.
Men se på tiondet som en möjlighet att delta i kärlekstjänsten och samtidigt kuva vårt kött, så att det inte får missbruka Guds gåvor! Då är det en värdefull tillgång, som vi verkligen borde hjälpa varandra att ta i bruk. Det rätta perspektivet har vi ju nu fått veta: det är inte för att förtjäna Guds nåd eller vinna människors beröm, utan för att Gud vill att vi ska tjäna våra medmänniskor, först och främst med evangelium till alla som hotas av helvetet, och för det andra för att bistå dem som behöver vårt stöd.
Låt mig konkretisera: En genomsnittslön efter skatt är troligen ca 1000 euro. Tionde betyder då 100 euro. För en anställning med en normal församlingspastorslön behöver en församling ha 20–25 givare, då man räknar med omkostnader. För en halvtidstjänst behövs ett dussin. Jag har hört att man i USA har som norm att 6-7 familjer ska kunna svara för en heltidspastor!
Vi vet av Skriften att vi har en särskild uppgift att se till att arbetarna i Guds rike får sin lön. Bland annat det ska vi samtala om i dag. Må vi då tänka på Guds rika nåd, och låta den fylla oss med glädje att få vara med i understödet åt de heliga.
Slutord
Orden iver, ivrigt och villig förekommer sju gånger i dessa två kapitel. Dessutom förekommer liknande uttryck, som av fri vilja, frikostig, osv. flera gånger. Det handlar här om den nya människan, som Gud har skapat i en kristen, och som vill det som Gud vill, och arbetar emot köttet. Det är fråga om en ny livsinriktning, där det gamla är förgånget, och något nytt har kommit.
Give Gud att också vi skulle fyllas av denna villighet, hans rike till ära och våra medmänniskor till gagn.
(9:7) Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.
(Läs avslutningen av 2 Kor 9!)
(9:15) Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva!