Daniels bön och hans bönesvar

Ytterstfors juli 2002 / del 3 av 3

3.1 Inledning

I det här studiet ägnar vi oss åt Daniel 9: Daniels bön och bönesvaret. För att förstå sammanhanget behöver vi ägna oss lite åt historia och bibeltolkning först. Vi har nu hunnit fram till år 539 f Kr, det år när det nybabyloniska riket gick omkull. Det var samma år som Daniel kastades i lejongropen för att han inte övergav sina bönestunder, trots att ett påbud gick ut om att ingen fick tillbe någon annan än kungen. Denna kung var Darejaves, och riket som nu hade tagit över var Persien. Man brukar också tala om det medisk-persiska riket, eftersom riket var en union mellan Medien och Persien. Det är dock Persien som är mest bekant i historien.

Kung Darejaves är förknippad med vissa problem. Enligt historiska källor är det nämligen Koresh (Cyrus) som intar Babylonien, medan Darejaves dyker upp först senare i kungakrönikan. I Dan 5:31 står att medern Darejaves mottog riket när han var sextiotvå år. Sedan fortsätter Daniel 6 med att tala om Darejaves, och inte alls om Koresh, ända fram till v. 28, som tycks säga att Darejaves efterträds av Koresh. Bibelkritiska forskare har därför påstått att det här är ett fel i Daniels bok.

Svenska Folkbibeln har översatt 6:28 lite annorlunda än våra tidigare översättningar, och det ger en vink om hur man kan förklara problemet.

Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves, det vill säga under persern Koresh regering.

Det ord som här är översatt ”dvs” kan betyda både ”dvs” och ”och”. Det finns många exempel på att kungar har använt flera namn, och då kunde Darejaves förstås som ämbetsnamn på Koresh. Tänk på Jesus Kristus, Messias, Människosonen. Om man översätter ”och” skulle det förutsätta att Darejaves är en annan person än Koresh. Det finns faktiskt också en sådan möjlighet. Det finns vittnesbörd om att det var en guvernör Ugbaru, som skulle ha intagit Babylon och sedan varit regent där en kort tid före Koresh, närmast på uppdrag av Koresh, och han kunde ha haft denna ämbetsnamn Darejaves.

3.2 Jeremias profetia

Vers 2 innehåller en märklig utsaga. Daniel läser profetens Jeremias bok och omtalar den bland ”skrifterna”. Jeremia var verksam under några årtionden närmast före Jerusalems förstöring, dvs. under Daniels egen livstid. Och det som Jeremia profeterade läste man alltså i Babel några årtionden senare som helig skrift!

Låt oss se vad Jeremia profeterade. Det finns två ställen. Det första finns i Jer 25:11–12, som Jeremia profeterade år 605 f Kr, alltså samma år som Daniel och hans vänner fördes bort till Babylonien:

Hela detta land skall ödeläggas och förstöras, och dessa länder skall tjäna Babels kung i sjuttio år. Men när sjuttio år har gått, skall jag straffa kungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och även kaldeernas land skall jag göra till en ödemark för all framtid.

Det andra stället finns i Jer 29:10:

Ty så säger HERREN: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.

Daniel har nu varit i Babylonien i 66 år, och det blir snart 70 år. Detta inspirerar honom till en innerlig bön för sitt folk. Och denna bön är en stor förebedjares bön. Vi nämnde att han hade kastats i lejongropen för att han inte övergav sina bönestunder, som han höll tre gånger per dag, invid ett fönster som var öppet mot Jerusalem.

 

3.3 Daniels bekännelse

Daniel anklagar inte Gud för allt det onda som har skett. Han själv har förts i exil tillsammans med många andra, utan att ha någon personlig skuld till det. Överallt omtalas Daniel som en oförvitlig man, en som ingen kan anklaga för något ont. Han skulle ha haft orsak att anklaga Gud för orättfärdighet och orättvisa. Men det finns ingen bitterhet hos honom. Han ger Gud äran att bevara förbund och nåd mot dem som älskar honom och håller hans bud. Daniel ser att det är folkets synder och upproriskhet som är orsak till deras lidande.

”Vi har syndat” – så säger han som inte har gjort något som ens hans svåraste avundsmän kunde anklaga honom för. ”Vi har inte lyssnat till profeterna”, säger han som själv studerar Jeremias bok med vördnad och som helig skrift. Han säger inte ens: ”Detta upproriska och hårdnackade folk har syndat.” Nej, han bekänner sina egna och folkets synder, han är själv ett med sitt folk. Han bär folkets synder, han blir folkets ställföreträdare. Den bön som folkets onda ledare borde ha bett, den ber Daniel i deras ställe. Han bekänner deras avguderi, horeri, utsugning och högmod.

Denna inställning är ytterst anmärkningsvärd. Det är svårt att tänka sig att en politisk ledare tar på sig personligen de försummelser som medborgarna gjort sig skyldiga till. Tänk om en ledare skulle bekänna det som synd, att man har utnyttjat svagheter i lagstiftningen för att driva igenom sin vilja, när man utåt sett endast har försökt se till landets bästa.

Daniel verkade vara en rättfärdig och fullkomlig man. Men han var ändå bara en människa. Han hade hemliga synder liksom vi alla, som bara Gud såg. Det finns bara en som har levt fullkomligt, som har levt ett alltigenom rättfärdigt liv. Det är vår Frälsare, Jesus Kristus. Jesaja säger om honom:

Han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun. … Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe. (Jes 53:9, 12)

Denne Jesus, som inte själv hade gjort någon synd, han räknades till synd, eller gjordes till synd i vårt ställe. Han tog på sig det straff som vi skulle ha lidit. Sedan uppstod han och gav oss kvittot på att all skuld är betald. Efter en tid for han upp till himlen, och är nu vår rättfärdighet på Faderns högra sida, och där ber han för oss.

Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. (Rom 8:34)

Därför är Daniel, förebedjaren, en viktig förebild för vår Herre och Frälsare.

 

3.4 Mose lag och straffdomen för avfall

Vi läser vidare hur han inser orsaken till straffdomarna, v. 11–14.

Nu får vi en hänvisning till Mose lag, närmare bestämt 5 Mos 28, där Mose förelägger folket välsignelse, om de följer Guds lag, och förbannelse om de viker av och dyrkar andra gudar. Det skulle ha varit oerhört smärtsamt för Mose att uppleva och bevittna, hur folket valde den onda vägen i stället för den goda. Många gånger hade Mose själv fått bevittna, hur folket avföll, och åter och åter blev de straffade. Men Mose var själv en förebedjare, som vände Herrens vrede till förlåtelse.

Så här inleder Mose sin varning för avfall i 5 Mos 28:15:

Men om du inte lyder HERRENS, din Guds, röst och inte håller fast vid och följer alla hans bud och stadgar som jag i dag ger dig, så skall alla dessa förbannelser komma över dig och nå fram till dig:

Sedan följer en lång uppräkning av förbannelser. Folket skall drabbas av olyckor i krig, med sjukdomar och vanvett. Det skall bli förtryckt och plundrat. Rent konkret ser vi förutsägelserna om fångenskapen i Babel i v. 36-37 och 49. Och i v. 64-65 följer mera bedrövelser:

HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra, och där skall du tjäna andra gudar som varken du eller dina fäder har känt, gudar av trä och sten. Bland de folken skall du inte få någon ro eller någon vila för din fot. HERREN skall där ge dig ett bävande hjärta och förtvinande ögon och en ångestfylld själ.

Allt det här hade Daniel läst noggrant. Han kände också sitt folks historia och visste hur avfallet hade skett, och hur alla de förbrytelser som Mose varnar för hade ägt rum. Därför visste han också, att Gud hade all rätt att låta allt detta drabba folket. ”I enlighet med det som står i Mose lag kom all denna olycka över oss. Men ändå sökte vi inte att blidka Herren, vår Gud, genom att vända om från vår missgärning.” Han vet också, att Gud tillät detta onda att drabba folket: ”Herren vakade över olyckan och lät den drabba oss.”

Daniel har också läst Jobs bok, och vet att ingenting sker som inte Gud tillåter. Gud kan behöva använda det onda – och också den onde blir därmed hans redskap – för att fostra och straffa. Men Gud hade inte tänkt det så. Hans tankar är inte ofärdens, utan fridens. Det är människan som genom sin synd drar över sig olycka.

Nu ska vi ändå inte tänka så, att det är enskilda synder som förorsakar lidande och straff, särskilt inte när det gäller sjukdomar. Det undervisade ju Jesus om, när man menade att den blindfödde mannens eller hans föräldrars synd var orsak till hans blindhet. Problematiken är djupare än så. Ursynden finns i oss alla, och därför har vi ingen orsak att förebrå någon annan än oss själva när vi får bära våra synders frukt.

En annan sak är sen att vi inte heller ska förringa Guds vrede över synden. I dag vill man inte tala om skuld. Vi ska inte söka syndabockar – ”det är inte nåns fel att det är så här”, kan man få höra. Särskilt om det gäller svåra katastrofer är det synnerligen olämpligt att tala om att det är Guds straffdom över synden. Och vem vågar säga rent ut att Aids är en straffdom för människornas lösaktighet? Nej, när sådant inträffar får vi bara konstatera, att Gud har all rätt att vredgas och låta fruktansvärda straffdomar komma över oss. Vi är inte värda bättre, om vi skulle fråga efter vår förtjänst.

Vi har också orsak att be för våra länder och folk. Den ondska och den ohörsamhet mot Guds ord som finns i dag är fruktansvärd. Ändå har våra folk varit kristna i tusen år. Under generationer har här förkunnats Guds ord. Nu dras allt i smutsen. Herre, förbarma dig över oss! Skall väl Gud ha tålamod så att han inte straffar också oss?

 

3.5 Förbönen i Jesu namn

Men Gud har som sagt tänkt andra tankar om oss än ofärd. Det visar han också genom Jeremia, och det tar Daniel fasta på. Vi kommer nu över till Daniels bön om förlåtelse och upprättelse, v. 15-19.

Först upprepar Daniel åter en gång sin syndabekännelse i folkets ställe. Och så kommer han med sin bön om att Gud ska förlåta. Och lägg märke till vilken grunden är för att han framställer sin bön: ”Inte på grund av vår rättfärdighet, utan på grund av din stora barmhärtighet”.

Grunden för att vi ska kunna komma fram inför den helige och rättfärdige Guden kan inte sökas hos oss människor. Inte ens Daniel, som till det yttre levde ett fullkomligt hederligt och rättskaffens liv, kunde åberopa denna rättfärdighet när det gällde att komma fram inför Gud. Då måste rättfärdigheten vara fullkomlig, och någon sådan äger inte Daniel. Han måste komma i en annan rättfärdighet, en som tillräknas honom av nåd. Om den rättfärdigheten talar ängeln Gabriel när han sänds av Gud för att meddela Daniel vad Gud han tänkt, redan under det att Daniel håller på att be:

Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. (v. 24)

Här får vi veta hur den eviga rättfärdigheten skall uppenbaras. Här handlar det om den kommande Messias – först tre saker som ska tas bort: 1) hur han ska ta bort alla överträdelser i sin försoning, 2) hur han ska kasta alla synder i havets djup och försegla dem så att ingen mera kan komma åt dem, 3) hur hela världens syndaskuld ska betalas. Sedan följer tre positiva saker: 1) den eviga rättfärdigheten, alltså den rättfärdighet som går till Fadern, Kristi rättfärdighet, så att ingen djävul längre kan anklaga den som står under vår försvarares beskydd; 2) hur profeternas förutsägelser ska uppfyllas och 3) hur den Allraheligaste blir smord, nämligen Kristus själv.

Även om Jesus ännu inte hade utfört detta kände Daniel mycket väl till honom och hans uppgift. Alla skrifterna talar ju om honom. Han visste, att det behövs en felfri medlare för att bringa försoning för människornas stora synder. De offer som brukade frambäras i templet i Jerusalem hade nu inte kunnat bäras fram på många årtionden, men de kunde ju egentligen inte bringa någon verklig försoning. De var bara symboler, skuggbilder av det verkliga offret: Guds lamm, som skulle offras på korset.

Trots att Daniel inte använder själva formuleringen kan vi därför säga, att Daniel bad sin bön i Jesu namn. Så som han bad ska vi också be: inte i förlitande på vad gott vi har gjort, utan i förlitan på Guds barmhärtighet i Jesus Kristus. I honom har vi rätt att gå fram till nådens tron, som barn för Jesu skull, och lägga fram våra böner och önskningar inför vår Far.

 

3.6 Bönhörelsen

Daniel blev bönhörd. Redan innan han hade slutat sin bön sände Gud sin ängel Gabriel till honom. Och nu fick Daniel alltså höra om Jesus. Han fick också höra en del andra saker, som gällde framtiden, sådant som är svårt för oss att förstå. Men så mycket vet vi, att han blev bönhörd också till det yttre: Koresh skulle nu inom kort utfärda ett edikt att judafolket ska få återvända för att bygga upp sitt tempel, Esra 1:1–4.

Hela Israels historia hade varit ett vittnesbörd om Guds stora barmhärtighet och tålamod. Skulle Gud verkligen ha krävt att hans egendomsfolk skulle ha klarat av hålla de bud och gränser som han ställde upp för dem, borde han ha valt ett annat folk. Detta folk var ju särdeles hårt och bångstyrigt. Men här gav Gud gång på gång vittnesbörd om sin stora kärlek, som inte utgick från en belöningstanke, att folket skulle ha varit värt kärlek och godhet, utan hans kärlek tillkommer dem utan någon egen förtjänst, trots deras synd och ondska.

Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. (5 Mos 7:7)

Gud ville alltså visa sin barmhärtighet på detta folk. Mose sade ju också:

När … du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ, då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig. (5 Mos 30:1-3)

Det här ordet gäller också på ett annat sätt. Det gäller som ett löfte för Kristi kyrka, Guds Israel i det nya förbundet, att den som vänder sig till Herren Jesus Kristus, förtröstar på honom och lyder hans röst, ska bli kvitt den fångenskap som synden, döden och djävulen har fört oss in i och göra oss fria. För den som Sonen gör fri, han är verkligen fri. Och det finns ingen annan frälsning än den som finns i Jesus.

Då gäller också de ord som Mose lämnade i arv åt sin efterföljare Josua:

HERREN går själv framför dig och han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad.” (5 Mos 31:8)

Databaser och levande Ord