Daniel 9:24–27, några kommentarer

Bibelstudium 31.1.2002 i Luthersalen, Vasa (något kompletterat).

Vers Svenska Folkbibelns översättning Jämför Kommentar
9:24 Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste. Rom 3:21-25;
Apg 3:18, Ef 1:10; Ps 45:8, Luk 4:18, Apg 4:38
Ordagrant: ”sjuttio sjuor”. Se utredning nedan om tolkning av avsnittet.

Tre negativa händelser:

  • 1. göra slut på överträdelse
  • 2. försegla synder
  • 3. försona skuld

och tre positiva:

  • 4. föra fram en evig rättfärdighet
  • 5. fullborda syn och profetia
  • 6. smörja den Allraheligaste.

Enligt NT har Kristus burit fram ett evigt gällande offer för synd och åstadkommit en evig rättfärdighet. Han framställs som nådastolen, centrum i det Allraheligaste.

Jfr. Notboken till B2000: ”innan ondskan hejdas … invigs: Grundtextens innebörd osäker.”

9:25 Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. 2 Krön 36:22-23; Esra 1:1-4 Det är svårt att förstå detta ”ord” som något annat än Koresh edikt från 538 f.Kr. Den Smorde kan inte avse Antiochus IV Epifanes eller någon kung eller överstepräst före honom, utan gäller Messias.

Jfr Notboken: ”den som är smord till furste: Vem som åsyftas är osäkert. Man har tänkt på perserkungen Kyros (1:21; Jes. 45:1), Serubbabel (Hagg 1:1), översteprästen Josua (Hagg 1:1) eller översteprästen Onias III (2 Mack 3:1, 4).”

9:26 Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten. Jes 53, Matt 24:15f, 29ff Förgöras: skäras av, ett uttryck som Helt utblottad, ordagrant: ”och ingenting är åt honom”. Jesus utblottade sig själv Förstörelsen står som tecken för den yttersta tiden – i första hand Jerusalems tredje hemsökelse under Titus år 70 e.Kr, som förebildas av Antiochus Epifanes. Detta är igen ett tecken inför den slutliga förödelsen innan Jesus kommer tillbaka.

Jfr Notboken: ”Grundtextens innebörd osäker.”

9:27 Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad
straffdom utgjuts över förödaren.”
Hebr 9:12 Versen har tolkats (och misstolkats) på många sätt. Utifrån principen att låta Skrift tolka Skrift har vi följande fakta:

  • förbundet som stadfästs är det “Nya Testamentet”
  • offren avskaffades när Jesus dog på korset som ett evigt offer
  • förödelsen skall tillta ända tills Jesus kommer tillbaka.

Jfr B2000: ”Under en halv vecka avskaffar han både slaktoffer och matoffer.” Här anpassar översättningen till Antiochus. Notboken: ”kommer han att sluta ett starkt förbund med många: Innebörden är oklar. Möjligen kan orden avse judiska överlöpare (jfr 11:30-32).”


Sammanfattningsvis kan sägas, att Bibel 2000 genom sina förutsättningar tar bort varje möjlighet att avsnittet skall förutsäga Kristi verk. Man utgår från att alla referenser måste avse personer och händelser på Antiochus IV Epifanes tid eller tidigare (ca 165 f. Kr.). Därmed råkar man in i självmotsägelser och måste i nästan varje vers konstatera, att grundtextens innebörd är osäker eller oklar. En kristologisk tolkningsmodell kastar ljus över avsnittet, även om det inte är lätt att förstå varje detalj.

 

De sjuttio årsveckorna

Detta avsnitt, ”de sjuttio årsveckorna” är ett av de svåraste ställena i Bibeln och har blivit föremål för många tolkningsförsök. Svårigheten ligger i de tidsbestämmelser som finns. De är dels exakt framställda, dels är det svårt att passa in dem i någon enhetlig tolkningsmodell.

Ordagrant står det (v. 24): ”sjuttio sjuor”. Denna period delas senare in i tre delar: 7 + 62 + 1. Det finns i huvudsak tre typer av tolkningar:

  1. Den äldsta och den som vanligen omfattas av lutherska forskare tolkningen går ut på att de 70 sjuorna börjar med ediktet som tillät judarna att återvända till sitt land och bygga upp Jerusalem och templet, och slutar med tiden för Kristi fullbordade frälsningsverk. Några menar att ediktet skulle ha utfärdats av Artasasta Longimanus (Artaxerxes), som regerade i Persien 465–424 f.Kr. och tiden fram till Jesu död är då ungefär 490 år. Enligt Esra 4:7–23 motarbetade Artasasta dock återuppbyggnaden av staden, även om han senare stödde arbetet med templet, 7:21–26. Det naturliga är att ediktet avser Koresh edikt från 538 f.Kr, men det passar inte lika precis in i en sådan kronologi.
  2. Den traditionella judiska tolkningen sammanfaller med bibelkritiska tolkningsförslag: den startar i samma tid med slutar med mackabeernas rensning av templet, ca 165 f.Kr. Enligt denna tolkning finns ingen hänsyftning på Messias.
  3. Startpunkten är i Daniels tid, men slutpunkten infaller först vid tidens slut. Denna tolkning omfattas vanligen av “kiliasterna” som tror på ett jordiskt tusenårsrike. Den här tolkningen presenterar kronologin så här:
  • De 7 första årsveckorna representerar perioden från judarnas återvändande och återuppbyggnaden av templet fram till Jesu tid.
  • De 62 veckorna representerar perioden under vilken Nya testamentets kyrka återuppbyggs, under förföljelse och svårigheter.
  • Den sista årsveckan är den stora vedermödans tid. Antikrist kommer och utlöser den yttersta domen.

Enligt det första alternativet skulle perioderna kunna vara följande:

  • De 7 första årsveckorna representerar perioden när Jerusalems tempel och staden återuppbyggdes under Esra och Nehemja.
  • De 62 veckorna representerar perioden från Jerusalems återuppbyggande till Messias ankomst och död.
  • Den sista veckan är den tid när Messias bekräftar förbundet och upprättar sin kyrka. ”Mitt i veckan” (v. 27) avskaffas slaktoffer och matoffer, dvs. när förlåten i templet rämnade och offertjänsten upphävdes genom Jesu död.

Om vi jämför med Uppenbarelseboken 11:2–3, 9–11; 12:6, 14 och 13:5 m.fl. ställen, så ser vi att 3,5 år är en central tidsperiod. Det var ungefär den tiden när Jesus var offentligt verksam. En vecka är sju dagar, och efter 3,5 dagar är då ”mitt i veckan”. Det som Uppenbarelseboken kallar kyrkans tid, eller ur en annan aspekt hedningarnas tid, framställs med siffrorna 3,5 år eller 42 månader eller 1 260 dagar, vilket då också kan sättas i samband med en halv vecka. Den tiden skulle då utgöra den andra halvan av veckan.

Enligt detta borde vi se på siffrorna närmast ur symbolisk betydelse. Talet 7 är en symbol för Guds handlande med människorna, det heliga förbundstalet. Talet 10 är fullhetens tal. Gud har hela tidsskalan under fullständig kontroll, han är hela tiden med och förverkligar sin plan.

Att det viktigaste budskapet handlar om Messias frälsningsgärning är klart när man analyserar vers 24 med de sex utsagor, som alla pekar på honom.

Databaser och levande Ord