Kategoriarkiv: Familjehistoria

Något om min farmor Alina och hennes rötter samt annat minnesvärt.

Äktenskapet – bilden av Kristus och bruden

Morfar Anders Reinhold Nygårds tal till mina föräldrar vid deras bröllop 1.8.1937. Nedtecknat från handskrivet manuskript.

Äktenskapet är tvivelsutan det starkaste av alla jordiska band. Det är t. o. m. starkare än bandet som förenar föräldrar och barn. När Gud säger: En man skall övergiva fader och moder och bliva när sin hustru och de två skola varda ett.

Ofta förliknar Guds ord föreningen mellan Kristus och hans troende församling här på jorden vid ett äktenskapsförbund.

Jesus Kristus, Guds enfödde Son, himlarnas och jordens Herre, gick ut för att söka sig en brud. Men var finna en sådan brud, som var värd hans kärlek, att stå såsom brud vid hans sida. I himlarna fanns ingen sådan. Hans ögon sågo nedåt jorden. Där fann han den (sic!) i Adam förlorade barn. Men bruden då? War hon värd en sådan brudgums kärlek? Nej, och åter nej! Ack huru bruden ändå såg ut! Hon hade råkat i den allra djupaste förnedring. Hon hade råkat i fattigdom och vanära. Brudgummen han älskade likväl en sådan ovärdig brud, älskade för sin egen skull så att han korade oss till sin brud.

En sångare sjunger: Wisst har du valt en fattig brud men valet var ju fritt. Brudgummen var emellertid rik och ärad. Han ville och kunde också lyfta bruden ur sin fattigdom och förnedring till sin egen upphöjda ställning. Men, o vad det kostade honom dyrt. Han måste sänka sig ner till brudens ställning, måste bliva ännu mera fattig och föraktad än bruden. Aposteln säger: I kännen vår Herres och Frälsares människokärlek, att han ehuru rik blev fattig för eder skull på det att I genom denna hans fattigdom skullen bliva rika. Jesus Kristus aktade icke för rov att vara jämlik Gud utan utblottade sig själv och tog på sig en ringa tjänares skepnad. Han som var lagens Herre föddes under lagen. Han blev vår synd, ja en förbannelse för oss. Profeten säger: Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Jes 53:2–3.

Genom denna brudgummens djupa förnedring blev bruden upphöjd till rikedom och ära. Bruden blev rik. Hon fick syndernas förlåtelse, rättfärdighet, evigt liv och salighet. När Jesus blev gjord till synd för oss blevo vi Guds rättfärdighet genom honom. Han verkställde vår rening från synderna genom sig själv. Han som älskade oss tvådde oss av våra synder med sitt blod. Upp 1:5. I det heliga dopet kommer brudgummen till sin brud och giver henne Andens pant till besegling på sin kärlek och trofasthet.

Nu är det inte nog med att brudgummen giver bruden sitt hjärta. Brudgummen vill även nödvändigt äga brudens hjärta om förhållandet skall bliva gott. Den himmelska brudgummen har givit oss alla sitt brudgumshjärta, sitt hjärtas kärlek, när han gav för oss sitt liv och blod.  Men han blir inte nöjd om han ej även får våra hjärtan. Han säger: Giv mig min son, min dotter ditt hjärta och låt mina vägar behaga dina ögon. Han himlabrudgummen har väl rätt till våra hjärtan som offrat för oss sitt eget dyra blod.

Jag är glad att få tro att även I unga, dotter och svärson, som ju i dag lovat varandra kärlek och trohet intill döden, lämnat himlabrudgummen edra unga hjärtan. När han, Frälsaren, ställt till Eder frågan: Giv mig ditt hjärta, så tro vi att ni svarat honom jakande. I dag på bröllopsdagen förnyar han åter sin fråga. Alla dagar vill han äga hand om era hjärtan. Han vill komma såsom den tredje i edert äktenskap, helgande och välsignande. Endast så skall edert äktenskap såväl i andeligt som lekamligt avseende bliva välsignelsebringande.

Huru önskade vi ej att eder levnadsväg skulle gå över solbelysta höjder att ni skulle få leva endast på livets solsida. Men tyvärr vittnar den kristna erfarenheten att livet även för hans egna har sina skuggsidor, att solen även kan fördöljas bakom mörka moln. Men om Jesus alltfort går äga edra hjärtan och leda eder väg, så skolen I finna och lära att alla Guds vägar äro nåd och sanning.

En gång skall ett saligt bröllop firas hemma hos Gud. Då skall bruden stråla i samma rättfärdighet som brudgummen. Aposteln säger: När Kristus varder uppenbar skola vi bliva honom lika. Intill dess ljuder maningen till oss: Behåll vad du har så att ingen tager din krona. Himlabrudgummen säger: Se jag kommer snart.

Till Matts Österbackas minne

Vid jordfästningen 14.1.1951 av Adi Sjöblom.

Så kom till sist den stilla stund
Den gamle länge väntat.
Den blev så skön, en ljuvlig blund,
En dörr, som länge gläntat
Till fridens ljusa, sälla hem,
Guds helga stad, Jerusalem,
Dit här i tron han skådat.

På växling rik var här hans stråt
I trånga jämmerdalen.
Än var det fröjd, än klagolåt
Och ofta tärde kvalen.
Och mörkret sänkte sig alltmer
Utöver levnadsvägen ner
För trötte vandringsmannen.

Men fastän släckt var ögats ljus
Dock anden såg i hoppet
Det underbara Fadershus –
Mot det han styrde loppet. –
Ty under livets nöd och strid
Han funnit invid korset frid –
Den frid – som Jesus vunnit.

Ja, Kristus här hans liv städs var
Och därför blev ock döden
En vinning rik och underbar,
Ett saligt slut på nöden –
Svart i sig själv –varenda stund,
Men vit och skärpå blodets grund,
Det var hans trosförvissning.

Och uti denna tro han sist
Den sälla hamnen hunnit
Där fri från sjukdom, synd och brist
I Jesu famn han funnit
En ostörd vila, ro och frid
Som skall förbli till evig tid.
O, fröjdefest i Salem!

När ansikte mot ansikte
Han ser – med öppnat öga
Sin brudgum, sin Förlossare,
I bröllopssalen höga. –
Och glömd är nu all jordens strid
Emot den sälla sabbatsfrid
Ibland Guds helgonskara.

Vad jubelsång och harpors brus,
Vad glädje utan like!
Vad klarhet i Guds anlets ljus
I himlens sälla rike!
För blodets skull – o Jesus kär,
Låt oss – som ännu vandra här –
Din salighet åtnjuta!

A. S-m.

Han skäms inte

Nya testamentet börjar med en släktutredning. Matteus återger på judiskt vis en rad män, som ”födde” söner. Listan slutar annorlunda: 

Jakob födde Josef, Marias man. Av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.

Det finns andra undantag i listan. Fyra gånger nämns en kvinna. Det var inte praxis bland judarna, som normalt räknade bara männen i sin stamtavla.

Första gången noteras att ”Tamar var deras mor”. Vem var hon?

Hon dyker upp i den bibliska historien i 1 Mos 38. Tamar var hustru till Er, den förstfödde av Judas söner. Efter att Er hade dött barnlös omtalas hur hon ställde det så att Juda begick otukt med henne. Genom en av de tvillingar hon då födde kom hon in i Jesu släktregister.

Den andra som nämns är Rahab. Hon var en sköka som räddade de israelitiska spejarna i Jeriko (Jos 2) för att hon trodde på Gud.

Den tredje kvinnan är den hedniska kvinnan Rut, som har fått sin egen bok i Bibeln. Hon blev farfars mor till kung David.

Den fjärde kvinnan nämns inte vid namn. Hon kallas Urias hustru. Det var med henne som David begick otukt, och det var Uria som David lät mörda. Hon blev mor till Salomo. David kallas den rättfärdige kungen. Inte för att han själv var rättfärdig, långt därifrån, utan för att hans tro räknades honom till rättfärdighet.

Varför tar Matteus in sådana tvivelaktiga kvinnor i Jesu släktregister? Varför inte några ärbara kvinnor?

Hebreerbrevet 2:11 ger en vink: ”Därför blygs han inte för att kalla dem bröder.” Jesus blev en sann människa. Han föddes in i ett syndigt släkte. Men han var själv utan synd. Därför kunde han bli vår Frälsare.

 

Min farmors mor fick fyra barn utom äktenskapet. Hon måste ha varit en hånad kvinna. Ändå blev hon senare hederligt gift med en ansedd man. Hennes liv slutade dock året efter giftermålet. Hon dog i barnsäng.

Kanske hade hon gjort offentlig avbön för sina synder. Kanske var det med henne som med synderskan i fariséns hus, att den som fått mycket förlåtet också älskar mycket. Vi vet inget om henne. Men hennes äldsta dotter blev en troende bondehustru i Terjärv och förde sin kristna tro vidare till sina nio barn, till välsignelse för generationer.

Jesus skämdes inte för att kalla oss bröder. Jag skäms inte heller för att min farmor föddes som samhällets olycksbarn.

Det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam. (1 Kor 1:27)

Ett livsöde värt att berätta

Texten och färgfotot publicerat i Österbottens Tidning 5.8.2014.

Den sjuttonåriga Alina lämnar sitt hem i Soini tillsammans med sin sex år yngre syster Milja. De styr stegen norrut mot okänt mål.

Efter en vandring på 85 km kommer de till Kaustby. Några månader därefter flyttar Alina enligt kyrkboken till Terjärv. Hon är då piga på Österbacka i Kortjärvi by. Denna flicka blev mor till nio barn. Hon var min farmor.

Själv minns jag inte min farmor, eftersom hon dog 1941, men hennes barn har berättat att hon varit ytterst fåordig i fråga om sin barndom och ungdomstid. Hon övergav sitt finska modersmål, och barnen lärde sig ingen finska. Varför vände hon ryggen till sin barndom?

Nu börjar ett visst ljus kastas över detta livsöde, som inrymmer mycken tragik. Tisdagen den 22 juli åkte 28 personer till Soini, de flesta barnbarn till Alina. Besöket hade noga förberetts av kyrkoherdens vikarie Hannu Lehtonen, som bor på orten. Han hade kontaktat några infödda Soinibor som bidrog med information och svarade på frågor.

Hannu Lehtonen berättar var avlidna släktingar är begravda på begravningsplatsen Lintuharju i Soini.
Hannu Lehtonen berättar var avlidna släktingar är begravda på begravningsplatsen Lintuharju i Soini.

Efter hand har det kommit fram att Alina och Milja var födda utom äktenskapet, år 1878 resp. 1884. Det var ytterst fattiga förhållanden och det var säkert inte lätt på den tiden att kallas horunge. När Alina var tre år gammal brann hennes hem upp med två andra gårdar. Vasabladet från 27 juli 1881 vittnar om en stor tragedi.

Utdrag ur Vasabladet 27.7.1881 (digiarkisto.fi).
Utdrag ur Vasabladet 27.7.1881 (digiarkisto.fi).

År 1892 gifte sig deras mor Maria (Maija) men redan året efteråt dog hon i barnsäng. Hennes man gifte om sig och situationen för barnen blev hopplös. På den tiden var det svårt att bli mor utom äktenskapet, en sådan kvinna straffades offentligt och utsattes för mycket spott och spe, medan fadern förblev okänd i de flesta fall och kom undan utan svårighet.

Att flickorna tvingades lämna sin hemby för att söka sitt uppehälle på okänd ort, kanske bokstavligen med käpp och knyte över axeln, visar hur svår situationen måste ha varit.

När Alina sedan kom till sin nya pigtjänst hos Alfredas, granngården till mitt föräldrahem, blev hon uppmärksammad av min farfar Matts, då en giftasvuxen yngling. Bilder visar att Alina var en vacker flicka, och en olycklig kärlek var snart ett faktum. För hur skulle en finsk piga utan anor duga att bli gift i ett bondhem? Uteslutet.

Alina avporträtterad hos fotograf i New York.
Alina avporträtterad hos fotograf i New York.

Alina fann på råd. Hon skulle skaffa sig tillräcklig status. Efter ett års vistelse på Österbacka noteras i kyrkboken att hon ”betalade till Amerika”. Hon reste i november 1896 och kom till New York. Där fick hon tjänst på ett pensionat på adressen 56 W 114th Street, i centrum av Manhattan, nära Central Park. Pensionatet drevs av tysk, Carl Wolff.

Fyra år senare kom systern Milja över till Amerika, då 16 år gammal. Hon hade sin syster som ekonomisk garant och skulle bo hos henne. Det är tack vare henne som Alina kunnat spåras. Hon använde nämligen namnet Anderson efter sin morfar och inte Katajamäki.

Uppgifterna om Amerikavistelsen har vi fått av Ulf-Peter Granö, som i sin tur har fått hjälp av June Pelo, känd av många släktforskare i nejden. Men här slutar informationen för tillfället. Det enda vi vet om fortsättningen är att Alina återvände, medan Miljas (eller Emilia som hon kallade sig där) öde helt är höljt i dunkel.

Och Alina lyckades. Hon lät avporträttera sig hos en välrenommerad fotoatelje i New York och kunde sända hem ett fint foto av en skön ”Amerikalady”. Nu försvann betänkligheterna. Alina och Matts gifte sig i juli 1903.

Matts och Alina Österbacka
Matts och Alina Österbacka

De fick nio barn. Den förstfödda dottern avled i en sjukdomsattack vid 20 års ålder, men alla övriga bildade familj och fick barn. Den äldsta sonen stupade i kriget. En av döttrarna lever ännu som 99-åring i Terjärv. Ett tjugotal barnbarn står bakom initiativet till att spåra Alinas rötter i Soini.

Forskningen fortsätter. Ännu har vi ingen klarhet i vem Alinas far var, även om gissningar finns. Under resan klarnade det också att Alina hade en tredje syster, förutom en fjärde som dog i späd ålder. Denna Alvina hade i början av 1900-talet ättlingar i Vasa, och tills vidare är det oklart om det finns nu levande ättlingar. Kanske någon av läsarna kan tipsa?

Ola Österbacka