Alla inlägg av ola

Stilla söndagsmorgon med fåglarna

Söndagsmorgonen den 29 april var stilla och perfekt för en vandring i naturen. I Vasa finns en perfekt fågelmiljö på promenadavstånd: utanför Sandviksstranden. Isen har nästan smultit bort. (Om du klickar får du en något större bild.)

I den lilla viken innanför den konstgjorda halvön bortom sjukhusets parkering trivs skäggdoppingarna. Jag såg minst ett tiotal, oftast parvis.

Man känner sig nästan som en paparazzo när man genom kameralinsen bevittnar hur ett par skäggdoppingar parar sig. Den spännande parningsleken är sevärd.

Ute på fjärden är det stilla. Men i bakgrunden svärmar tusentalet skarvar på Jukkasgrynnan. Svanarna och doppingarna låter sig inte störas.

Oräkneliga, eller?

Ett par sångsvanar flyger förbi på susande vingar, för en gångs skull ganska tysta.

Storskrakarna flyger runt i större och mindre grupper.

Inte lika snyggt flygande, men under ljudlig sång, kommer en grupp strandskator.

Avslutningsvis ännu en stilla bild av doppingarna.

© Ola Österbacka

Till Matts Österbackas minne

Vid jordfästningen 14.1.1951 av Adi Sjöblom.

Så kom till sist den stilla stund
Den gamle länge väntat.
Den blev så skön, en ljuvlig blund,
En dörr, som länge gläntat
Till fridens ljusa, sälla hem,
Guds helga stad, Jerusalem,
Dit här i tron han skådat.

På växling rik var här hans stråt
I trånga jämmerdalen.
Än var det fröjd, än klagolåt
Och ofta tärde kvalen.
Och mörkret sänkte sig alltmer
Utöver levnadsvägen ner
För trötte vandringsmannen.

Men fastän släckt var ögats ljus
Dock anden såg i hoppet
Det underbara Fadershus –
Mot det han styrde loppet. –
Ty under livets nöd och strid
Han funnit invid korset frid –
Den frid – som Jesus vunnit.

Ja, Kristus här hans liv städs var
Och därför blev ock döden
En vinning rik och underbar,
Ett saligt slut på nöden –
Svart i sig själv –varenda stund,
Men vit och skärpå blodets grund,
Det var hans trosförvissning.

Och uti denna tro han sist
Den sälla hamnen hunnit
Där fri från sjukdom, synd och brist
I Jesu famn han funnit
En ostörd vila, ro och frid
Som skall förbli till evig tid.
O, fröjdefest i Salem!

När ansikte mot ansikte
Han ser – med öppnat öga
Sin brudgum, sin Förlossare,
I bröllopssalen höga. –
Och glömd är nu all jordens strid
Emot den sälla sabbatsfrid
Ibland Guds helgonskara.

Vad jubelsång och harpors brus,
Vad glädje utan like!
Vad klarhet i Guds anlets ljus
I himlens sälla rike!
För blodets skull – o Jesus kär,
Låt oss – som ännu vandra här –
Din salighet åtnjuta!

A. S-m.

Hugo Skott in memoriam

Vasabladet berättar idag (4.4.2018) om att förre folkhögskolrektorn och bankdirektören Hugo Skott avlidit. Det föranleder mig att berätta några minnen av honom från mina år som folkhögskolrektor.

Hugo Skott blev direktör för Vasa Sparbank år 1975 och fortsatte så till 1990. Vi hade ofta behov att uppsöka bankdirektören för att förhandla om våra lån från byggnadsverksamheten ett årtionde tidigare. Skott ställde sig alltid förstående och gjorde vad han kunde för att hjälpa oss.

Men ännu mera betydde hans insatser för oss som revisor tillsammans med Birger Hanner. Han ställde gärna upp för det uppdraget och han kunde då inifrån medverka till att förstärka vårt arbete med goda råd. Hanner var den som gjorde detaljgranskningen, medan Skott såg som sin uppgift att prata! Och det var gemytliga pratstunder med en hel del humor.

Särskilt en historia minns jag som jag vill förmedla vidare. Det var från den tiden när han var rektor för Kronoby folkhögskola från 1958 och på 1960-talet. Skolan hade som vanligt ekonomiska svårigheter och behövde få ut det resterande statsbidraget, som gavs efter att man hade lämnat slutredovisning för året.

Under min tid hade kraven på detaljerad redovisning vuxit och den bunt papper vi sände in hade fått en avsevärd vikt. Det dröjde många månader innan allt var granskat och beslutet kom. Då var det mycket enklare och Hugo Skott gav ingen tidsfrist. Han reste själv till Helsingfors med slutredovisningen i portföljen och gick till skolstyrelsen för att träffa Klas Wallin, som då var den som skötte besluten i folkhögskolornas ärenden. Nu råkade det sig inte bättre än att Wallin var upptagen. Men han gav Skott fullmakt att själv göra noteringar i redovisningen. ”Du vet ju vad vi brukar stryka”, var hans besked.

Sagt och gjort. Skott tog rödpennan och strök över en del mattor och andra poster som skolstyrelsen inte brukade godkänna. Han hade ju mångårig erfarenhet. När Wallin återvände tittade han på dokumenten och skrev under, och så kunde Skott återvända med sina pengar.

På den tiden skulle man köpa skattemärken för att klistra på lönelistorna som bevis på innehållning av skatt på utbetalda löner. De måste köpas före ett visst datum och makuleras på dokumentet. En gång när det inte fanns pengar att köpa skattemärken för och tiden hade gått ut gick Skott till posten och frågade: ”Får man skattemärken billigt nu då de har ’pilast’?” (Alltså blivit skämda, likt för gamla matvaror.) Det lär inte ha blivit någon rabatt. Men skolan överlevde.

Frid över Hugo Skotts minne.

Den 6 mars 1988

Vi påminns i dag (6.3.2018) om 30-årsminnet av den dag när de första kvinnorna blev prästvigda inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det skedde söndagen den 6 mars 1988. Jag har ett särskilt minne från den dagen. Detta minne har jag mest bevarat för mig själv, men vill nu dela med mig, eftersom det utgjorde ett märkligt tilltal från Gud.

Jag hade kring 1985 varit i diskussioner med prästerna i Vasa svenska församling, efter att två av kaplanerna i Vasabladet öppet kritiserat en artikel jag hade skrivit om Psalmer 83 och yttersta domen. Chefredaktör Birger Thölix läxade upp mig i två ledare i samma tidning (1.12.1984) för att jag lär att det finns ett helvete, och dessa präster skrev en insändare där de stödde honom. Jag skrev då ett brev till kyrkoherden och förklarade att jag inte kunde delta i församlingens gudstjänstverksamhet om vi inte i samtal kommer fram till att vi har samma lära.

Vi hade tre samtal och senare också ett där biskopen deltog. En av kaplanerna, jag kallar honom A, deltog inte för han stödde mig. Resultatet var att en av undertecknade, kaplan S, inte gav upp sin åsikt att det inte finns något evigt straff. Jag fortsatte efter detta att gå endast i A:s gudstjänster. Det var en öppen brytning med församlingen.

Vi hade predikantkurs på Evangeliska folkhögskolan i början av mars 1988. Kursen avslutades med högmässa i Trefaldighetskyrkan 6.3 kl 13. Den leddes av A. Jag deltog i en grupp som skulle sjunga från läktaren. Före gudstjänsten kom A upp och viskade åt mig, att S kommer att assistera vid nattvarden. Han bad mig att komma med för att stöda honom. Jag lovade göra det, mot min tidigare uttalade princip att inte delta i gudstjänstgemenskap med S. Vi gick fram mot slutet av nattvardsgången. Jag kan minnas exakt var jag knäböjde på den högra sidan. Min bror var på min högra sida. Så kom S med kalken. Vi hade gemensam kalk. Han gav åt min bror, sedan gick han förbi mig till nästa! Jag tänkte svimma. Ansåg han mig inte värd att få nattvarden? När vi gick ner frågade min bror mycket förundrad varför S gick förbi mig. Jag var skakad och kunde förstås inte svara.

Efter ett par timmar ringde jag A och berättade om händelsen. Han påstod att jag måste ha tagit miste. Det skulle ha varit ett grovt tjänstefel. Han bad mig ringa S och fråga varför. Det gjorde jag. S var tyst några sekunder – sedan flämtade han: Var du där? Han var uppriktig. Han var helt chockad. Han hade inte sett mig!

Det finns ingen annan förklaring till händelsen än att Gud på detta handfasta sätt måste visa mig att jag ska stå för min bekännelse. Trots det dröjde det ännu drygt 10 år innan jag drog de slutliga konsekvenserna. Kalla det feghet eller svaghet – den synden vill jag ödmjukt bekänna.

Skidandets glädje

Förr, då vi hade vintrar. Så brukar man uttrycka sig ibland. Men inte nu. Nu har vi också en rejäl vinter, rentav så att man gläder sig åt att kunna skida också i södra Finland.

För 55 år sedan var det en härlig vinter just på sportlovet. Det skulle alltså ha varit 1963, om inte mitt minne sviker. Det var rejält kallt på nätterna men sol och några få minusgrader på dagarna. Och mycket snö.

Jag gick den tiden i Jakobstads samlyceum och var lycklig att ha en hel vecka ledig.  Då var jag femton år. Jag tillbringade ett par timmar varje dag med att skida upp och preparera ett fem kilometer långt skidspår. Sträckningen var fastlagd sedan många år men det var inte alla år vi skidade upp spåret. Över åkern över Haribäcken, förbi ”Hari hoppbacka” som på den tiden var flitigt använd, till Lillharju och sedan över till Märabäcksbacka där det blev ett par svängar ner och upp längs åsen. Sedan över Åtornabba tillbaka till Lillharju, över vägen vid Hari-Kalles, sedan via ”Haribjerji” (inte ett berg, utan en klipphöjd som i barndomen verkade mycket högre än den är i dag) och Storbackliden och slutligen uppför ”Norrdzäälo” tillbaka hem.

På den tiden fanns ingen spår-kalle så det gällde både att skida flitigt för att få ett fast spår och också att skida vid sidan om spåret för att få fäste för stavarna. Och i uppförsbackarna skulle man trampa tvärsöver för att det skulle bli hårt. Nattkölden gjorde sitt för att få spåren hårda.

Spåret blev så bra att det hastigt togs ett beslut att ordna en skidtävling på lördagen. Man skidade sex varv så det blev 30 km, den riktiga tävlingsdistansen. Budet gick från mun till mun och det kom rätt många med. Själv var jag en av funktionärerna och deltog inte i tävlingen. Vem som vann minns jag inte, och det lär inte ha blivit någon större publicitet av resultaten heller. Men en oförglömlig upplevelse var det.

”Hari hoppbacka” var ett viktigt begrepp i Kortjärvi på 1960-talet.

FBA-medlemskap avslutas – efter 24 år

Ett långt medlemskap i det professionella samfundet FileMaker Business Alliance (FBA) avslutas den 28 februari 2018.

Jag grundade min privata firma F:ma OF system år 1994. Jag har erfarenhet av arbete med FileMaker sedan 1990, med början från FileMaker Pro 1. Från 1994 blev jag även medlem av Claris Solution Alliance, som ändrades till FileMaker Solution Alliance och senare blev FileMaker Business Alliance. Medlemskapet avslutades på mitt eget initiativ av åldersskäl. I Finland finns ett tiotal FBA-medlemmar.

Mitt medlemskap i FBA har gett möjlighet till specialinformation samt att sälja förmånliga program. Då många numera köper sina program via FileMakers webshop har denna verksamhet minskat i betydelse.

OF system har utvecklat en lång rad specialtillämpningar, i första hand för ideella organisationer och skolor. Den mest omfattande gjorde jag för adoptions- och fadderorganisationen Interpedia från år 1997. På 00-talet utformade jag en databas för Hoppets Stjärnas administration. Många vuxenläroanstalter, både folkhögskolor och arbetar- och medborgarinstitut, har använt KursLänken, som jag påbörjade under min tid som rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Ett flertal kristna organisationer använder administrationssystem för kunder och prenumerationer. Ett antal databaser med kristet innehåll sponsrar jag inom ramen för Logosmappen för gratis användning till församlingar, teologer och andra intresserade.

70 år – då och nu

För 70 år sedan hängde mörka moln över Finland – igen. Skulle de barn som föddes då ha någon framtid i ett fritt Finland, som med ett hårsmån hade klarat sig ur kriget några år tidigare? Nåja, visserligen hade inte hela Finland klarat sig, men större delen. Till dem som fick en framtid hörde jag.

Två dagar efter att jag föddes, den 23 februari 1948, nåddes president Paasikivi av Stalins not. Han skulle infinna sig i Moskva för att underteckna en biståndspakt, som i praktiken skulle lägga Finland under den sovjetiska makten på samma sätt som Tjeckoslovakien samma dag blev en sovjetisk vasallstat efter en kommunistisk statskupp. Före det hade Ungern och Rumänien tvingats till motsvarande vänskaps-, samarbets- och biståndspakter.

Paasikivi skrev ett eget förslag till avtal med Stalin och sände ombud till Moskva i stället för att resa själv. Stalin föreslog att Moskva ensidigt bestämmer om röda armén skulle ingripa ifall fiender från väst angriper Sovjet via Finland, men i Paasikivis förslag skulle båda parter godkänna att hjälp sändes. Förvånande nog godkände Stalin detta. I annat fall hade nog kommunisterna, som då hade stor makt i Finland, vädjat om hjälp från Sovjet att ta makten.

Jag minns från min barndom att Stalin var ett namn förknippat med skräck och mörker. Efter att han hade dött 1953 kunde det hända att man ironiskt frågade ett barn som grät: ”Sörjer du Stalin?”

På den tiden sökte man Gud i kyrkor och bönehus. Man hittade inget hopp någon annanstans. Och Gud var nådig. Han sträckte sin beskyddande hand över oss. Vi fick en framtid i ett fritt land, trots att landet länge var fattigt.

Om ett par dagar får vi bevittna ett 100-årsminne från ett annat av de historiska skeden som avgjorde vårt lands öde. Utan jägarrörelsen som då kom till undsättning via Vasa hade vi knappast haft någon 100-årig självständighet.

  * * *

Återigen hänger mörka moln över vårt land och folk. Man har vänt Gud ryggen. Guds Ords ljus är sällsynt. Tackar vi Gud för att han lett våra öden, eller tackar vi människorna och vapnen? Bryr vi oss om att grunda våra lagar på hans Ord, så som våra fäder gjorde?

I dag är det som det berättas om domartiden i Bibeln: var och en gjorde som han behagade. Vi frågar: hur länge har Gud tålamod med oss?

När Guds Ord tas ifrån oss och ljuset på vår väg tynar bort fylls mörkret av oro och rädsla. Vad finns det för framtid för de barn som föds i dag?

Paradoxalt nog lyser ett allt starkare ljus i de länder som plågas under diktaturer och förtryck, samtidigt som mörkret tilltar i våra gamla kristna länder. Guds ord lyser upp människornas hjärtan, fast det inte syns utåt. Guds rike går som mest framåt där mörkret tycks råda. Guds ord bär inte bojor. Också hos många av de flyktingar som kallt visas bort från vårt land tänds ljuset från Guds ord, och vi kan bara be och hoppas att de i sina hemländer, dit de brutalt återsänds, tänder hoppets ljus också för andra.

Den som har en Bibel ska söka sitt framtidshopp där. Jeremia skriver (29:11):

Jag vet vilka tankar jag  har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.

Titus betjänar med FMS 16

Den 8 februari 2018 slutfördes en uppgradering av både serverdator och serverprogramvara. Nu rullar FileMaker Server 16 på Titus. En efterlängtad nyhet är att de som använder databaser via webbläsare nu kan visa och skriva ut pdf-dokument.

Det krävs FileMaker 14 eller nyare klientprogram för att öppna databaserna. Den nyaste versionen är FMP 16. En uppdatering till 16.0.4 har nyss lanserats. FileMaker Go 16 rekommenderas för iOS-användare.

Min barndoms jul

När jag var liten var julafton ännu en beredelsedag, åtminstone när julafton inföll på en vardag. Förmiddagen gick åt att ta in julgranen och klä den. Julbastun värmdes också på julaftonen. I min tidiga barndom hade vi gemensam rökbastu med grannen, och den eldades från tidigt på morgonen till mitt på dagen. Efter det fanns inrutade tider för dem och oss. I övrigt var dagen lång för ett barn.

Mamma hade alltid bråttom och för henne ville tiden inte räcka till. Korna skulle utfordras och mjölkas oberoende om det var helg eller vardag. Det sista städjobbet skulle ännu fixas, dukar och löpare sättas upp. Vi hade vissa pappersplanscher som alltid skulle sättas upp på sina bestämda platser. Julfärd med häst och släde och tomtebilder.

När jag var mindre än ett år lär jag ha ställt till ett verkligt elände, som om mamma inte annars hade haft att stå i med. Slaskämbaret råkade stå på köksgolvet i väntan på att det skulle föras ut. Och just det var ett passligt föremål att använda för mina övningar. Det råkade sig inte bättre än att slaskämbaret välte! Över det nyskurade golvet. Det är så man skäms ännu i dag.

Vi hade beställt julgubbe (jultomte sa vi inte men julbock var också en vanlig benämning) och det var oerhört spännande. De vuxna påminde om att man måste vara snäll. Och så lyssnade man väldigt noga efter bjällror. Jag var livrädd att mamma inte skulle hinna komma in från mjölkningen i fähuset. Men hon hann alltid i tid.

Min äldre bror sägs en gång ha sagt efter julgubbens besök: Hä va en roolian julgobb, för ha tala precis som Hari-Edna.

Längre fram, när det gick upp för mig att alltsammans var de vuxnas skoj, var jag faktiskt lite ledsen på mamma och pappa för att de inte hade sagt sanningen. Därför har vi aldrig lärt våra barn att det skulle finnas en jultomte.

Julklapparna var alltid ett spännande kapitel. Vi levde i efterkrigstiden och det fanns inte så mycket att vänta. Men det var en särskild julklapp som jag väntade särskilt på. Det var en som kom från morbror Martin, som var i Sverige och sände julpaket till syskonen. En sådan älskad julklapp var en tryckerileksak där jag kunde plocka bokstäver och stämpla text med bläck från en stämpeldyna.

I min barndom firade man inte julbön i kyrkan på julafton, utan det stora var julottan på juldagen klockan 6. Jag har inte själv fått uppleva färd till julottan med häst och släde. Vi hade åtta kilometer till kyrkan och det var inte självklart hur man skulle ta sig dit, för det var få i byn som ägde en bil. Widjeskogs bussfirma ordnade med buss, men den var ofta så fullpackad redan vid Pikvisbacka att de körde raka vägen till kyrkbyn utan att komma omvägen via Kortjärvi. Det blev en stor besvikelse för dem som stod och väntade.

En gång blev man så desperat att man gick till en chaufför i närheten som körde långtradare. Man väckte upp honom och fick honom snabbt i gång. Sedan packade man in sig i lastrummet där det inte ens fanns något att sitta på. På de krokiga vägarna blev många åksjuka. Jag var inte med själv den gången.

Mina första minnen från julottan är starka. Sömndrucken satt man inklämd i den fullsatta kyrkan och fick först lyssna till kyrkokören som sjöng Stilla natt. Det var alltid den versionen där basen faller in senare och sjunger som ett vågsvall i slutet av versen. Det var som änglasång.

Var hälsad, sköna morgonstund var den första psalmen. Min storebror lärde mig en rolig variant, som en dräng som hade fått löfte av sin husbonde om en ny päls sägs ha sjungit i öronen på bedragaren i stället för psalmtexten:

Vår greve lof’t en päls i fjol,
nog må den pälsen bliva stor
om den nån gång blir färdig.
Lova gåva
och ej hålla
vad kan vålla
mera våde.
Ge mig pälsen, eders nåde!

På den tiden hölls två predikningar, för först hölls julotta och sedan direkt därefter juldagens gudstjänst. Ibland kunde kyrkoherden anlita en gästpredikant för den ena predikan, men hade han inte det höll han själv två predikningar. Det kunde bli sömnigt så tidigt på morgonen.

På juldagen hölls alltid söndagsskolans julfest i bönehuset klockan 13. Då fick man delge varandra vad man hade fått i julklapp. På annandag jul var det julfest i bönehuset klockan 14. Då kom prästen och klockaren högtidligt vandrande genom mittgången som det herrskapsfolk de var. I stort sett hela byn gick till bönehuset.

Så skulle man förstås också bjuda gäster och på motsvarande sätt gå ”ti främands”. Mina föräldrar hade båda många syskon så det blev mycket folk. Kvinnfolket pratade med sitt och karlarna med sitt, och det var mycket ljud överallt. Flera av karlarna rökte och på den tiden bolmade man friskt inne. Vi hade ett ”rökbord” med askkopp framsatt, även om ingen i vårt hus var rökare.

Julmaten var enkel och i många fall gjord på egna ingredienser. Gröten och lutfisken var självklara, och till gröten hörde fruktsoppa eller -kräm. Lutfisken köptes några veckor innan som torrfisk och den skulle lutas ett par veckor före jul enligt den gamla traditionen.

Som barn hade jag ingen förståelse för att den verkliga julhögtiden börjar på julnatten. Julklapparna som man fick på julaftonskvällen var den stora höjdpunkten under julhelgen, och fast man sedan hade julklappar att leka med fanns det ändå något av en tomhetskänsla efteråt. Man hade inget kvar att vänta på!