Är tiden ur led?

”Ur led är tiden.” Det får man läsa då och då som kommentarer till nyheter, som håller på att överträffa varandra i bisarrhet. Många gånger har man svårt att tro sina ögon och öron.

Som nu när utbildningsstyrelsen rekommenderar att lärare ska minska på tilltalet av pojkar och flickor. I sin guide om jämställdhetsarbete rekommenderar man att lärarna i stället ska tilltala sina elever med namn. Iltasanomats rubrik lyder ”Pojat eivät ole poikia ja tytöt tyttöjä – ensi vuonna kouluissa saa puhutella vain nimillä” (pojkar är inte pojkar och flickor flickor – nästa vår får man i skolorna tilltala bara med namnet”). Det här har fått Timo Soini (sf) att gå i taket i sin bloggspalt. För det får han kritik av pk-journalisterna som arbetar för att tala om ett oberäkneligt antal kön i stället för det sunda och normala: att det finns två kön, man och kvinna. Med all rätt utbrister Soini: humbug!

Samma dårskap är det då man vill ändra allmänna toaletter så att de blir könsneutrala, t.o.m. i skolorna. Det finns kantänka elever som inte vet om de är pojkar eller flickor. Nå men lär dem då hur man vet!

Nu ska man alltså lära barn så tidigt som möjligt att det inte alls är säkert att de är pojkar eller flickor, utan kan vara något helt annat. Något som de kanske kommer underfund med först långt senare i livet. Därför måste man skydda dem från att för tidigt stämplas in i antingen flick- eller pojkkategorin av föräldrar och lärare som tror sig veta vad de är.

Hur kan denna hysteri så plötsligt gripa tag i sunt tänkande människor? Det är samma ande som råder när folk på några år kommit underfund med att äktenskapet inte är för man och kvinna, utan kan tillämpas på många andra sätt. Det har vi bara sett början till än så länge.

Går vi till Bibeln får vi veta, att sådant är att vänta i den yttersta tiden. Den beskrivning som Jesus och apostlarna ger oss av dagarna innan han kommer tillbaka passar precis in på denna tidsanda. Hatet mot kristna som vågar stå för Guds ords sanning håller på att växa. Ett sken av gudsfruktan finns, men man drivs av galenskap och ett fördärvat sinne (jfr 2 Tim 3).

Samtidigt växer insikten om att konflikterna i världen inte leder oss till någon fredstid, utan att motsättningarna allt mer växer och hotar världen, inte minst i Mellanöstern, precis som Uppenbarelseboken förutsäger (läs Upp 9:13ff och 16:12ff).

Mitt i detta finns en otrolig aningslöshet, vilket Markus Birro nyss skrivit om på sin offentliga Facebooksida: en socialchef i Lund menar att man visst ska hjälpa återvändande IS-terrorister med bostad, ekonomi och arbete. Så går det när man inte längre har en kristen värdegrund, enligt vilken en brottsling ska straffas, inte vårdas.

Allt sådant snabbar på processerna som leder till den västliga världens totala kollaps, och därmed också till världens undergång och Jesu återkomst. Och medan Jesu profetiska ord uppfylls, ”på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25f), så uppmanas vi att räta på oss och lyfta våra huvuden, ”för er befrielse närmar sig”.

Därför är tiden inte ur led. Det gäller bara att konstatera att vi befinner oss i tidens slutskede då allt ställs på ända. Och att då inte låta oss föras med i hysterin utan klä på oss Guds vapenrustning så att vi kan hålla stånd på den onda dagen.

Minister Risikko och språkpolitiken

risikko_vbl_161002

En notis i Vasabladet 2.10 fick det att koka i mig. Något värre dravel har jag knappt sett i fråga om vårdreformen än det som Finlands inrikesminister presterade i samband med invigningen av läkarcentralen Promedis nya lokaler. Jag skrev ett öppet brev till minister Paula Risikko och delgav det till Vbl:

Ärade minister Paula Risikko!

I dagens nummer av Vasabladet (2.10.2016) läser jag att Ni under Ert besök i Vasa gjort ett uttalande om språkfrågan i vårdreformen. Ni har sagt er veta, i egenskap av tidigare hälsovårdslärare, att man ställer krav på att man inom vården ska kunna Finlands båda språk. Ni påstår därför att att Seinäjoki ska kunna erbjuda samma goda service på Finlands båda språk som man gjort i Vasa.

I samma tidning säger SFP:s partiledare Anna-Maja Henriksson att vård- och landskapsreformen får det att koka i svenskbygderna. Uttalanden som det nämnda får det att koka inom mig, och säkert också i många andra.

Det har sagts från finskt håll att man slutar lyssna om någon börjar tala om svenska språket och de svenskspråkigas rättigheter. Det skulle alltså vara ett fel av oss att påpeka orättvisor och framhålla hur ert agerande väcker våra känslor?

Ni talar om krav inom vården att kunna Finlands båda språk. Låt mig jämföra med politikerna, och särskilt ministrarnas, språkkunskaper. Kan alla ministrar ge intervjuer och hålla festtal på svenska? Kan alla ministrar representera vårt tvåspråkiga land i världen på båda våra officiella språk? Detta kan man förutsätta, eftersom de har lärt sig svenska i sin utbildning och de vet att detta krävs i ett land med två officiella språk. Stämmer det med verkligheten?

Som en välutbildad minister bör Ni inse, att ett formellt krav är något helt annat än att praktiskt kunna språket. Särskilt i en vårdsituation behöver man få tala sitt modersmål. Även de som kan någorlunda finska kan i livsavgörande situationer behöva stöd på sitt modersmål, för att inte tala om alla dem som inte kan finska. Det samma gäller naturligtvis dem som på tvåspråkiga orter behöver betjäning på finska, eftersom de inte kan svenska.

På inrikesministeriets webbplats läser jag: ”Ny (sic!) räcker det med hatretorik.” Vi är inte betjänta av någon ny språkstrid i vårt land. Men just uttalanden av den typ som jag hänvisar till frammanar utan tvivel en strid, för att inte säga hat. Vill Ni som inrikesminister verkligen väcka hat mellan språkgrupperna i vårt land? Eller vill Ni, som utlovats på webbplatsen, förebygga och vidta åtgärder mot hatretorik i alla dess former?

inrikeswebb

#vårdreformen #svenska #nationalspråk #inrikesminister #risikko

90 år – och för 40 år sedan

Evangeliska folkhögskolan i Svenska Finland fyller 90 år. Det uppmärksammas bland annat genom ett musikcafé.

Den 1 november 1926 inledde skolan sitt första verksamhetsår i Dagsmarks bönehus, i nuvarande Kristinestad. Skolan tillkom för att ge möjlighet åt ungdomar från hem inom den evangeliska rörelsen att fortsätta studier efter folkskolan, men dess uppgift var också – och kanske främst av allt – att ge dem en förstärkning av sin kristna tro.

26_dagsmark_bonehus
Dagsmarks bönehus (från ett vykort).

Skolan vandrade efter två år vidare till Jeppo, först två år i bönehuset och sedan flera år på Keppo gård, tills den under kriget flyttade till sin nuvarande plats i Vasa. Efter kriget grundades systerskolan Evangeliska folkhögskolan i Södra Finland, med hemort Hangö. Numera är dessa skolor åter en skola, med verksamhet på två orter, och har återtagit det ursprungliga namnet.

Att skolstarten under de första åren skedde så sent som i november berodde på att de flesta elever rekryterades från jordbrukarhem, och höstarbetena behövde vara klara innan man kunde avstå från arbetskraften. Läsåret avslutades i slutet av april eller början av maj, och pågick alltså ett halvår, eller 24 veckor. Skolans första rektor Johannes Sjöblad var under det andra halvåret resepredikant i Evangeliföreningen, med uppgift att samtidigt värva elever till skolan, och lärarna anställdes bara för ett halvår i taget.

För 40 år sedan firade vi skolans 50-årsjubileum. Först med en ”minnenas kväll” lördag 30.10. En jubileumskör, sammansatt av före detta elever i skolan, hade övat i förväg och sjöng, likaså skolans elevkörer. På söndag 31.10 var det högmässa, jubileumsfest och middag för inbjudna. Och givetvis uppvaktning från skolmyndigheter och olika organisationer. Sedan hölls ännu en fest följande fredag i Dagsmarks bönehus, där skolan började sin verksamhet.

76jub_elevkor_instr
Strängbandssång som leddes av Adéle Swenn på ”Minnenas kväll”. Violinisten till vänster är timlärare Reijo Korhonen och vid pianot sitter Göran Stenlund.

Programplaneringen för festen utgjorde en viss prövning, där jag var undfallen på ett sätt som jag senare ångrade. Direktionen ville att vi skulle kalla biskop John Vikström till festtalare. Hans herdabrev ”Tro i kris” hade under några år nagelfarits under bibelseminarier på skolan, eftersom han förde ut bibelkritik från akademin till församlingarna. Jag tyckte därför att han inte borde engageras på skolans stora fest. Det blev en kompromiss: biskopen framförde stiftets hälsning, men festtalet hölls av direktionens tidigare ordförande, prosten Håkan Bäck, som också representerade den släkt som tog initiativ till skolan i tiden.

Vi gav ut en jubileumsbok till 50-årsjubileet, ”Men, Herre Jesus, lär du mig”. Titeln hämtades från den sångvers som alltid utgjorde slutsång på aftonandakterna på den tiden. Historiken skrevs av Åke Lillas och undertecknad hade som uppgift att beskriva undervisningens utveckling genom åren. Johannes Kronlund, Sjöblads efterträdare och min företrädare som ordinarie rektor, sammanställde ett elevregister som genom åren har blivit flitigt anlitat.

Jag kommer ihåg sommaren 1976 på ett speciellt sätt. Under sköna sommardagar satt jag på gården med ett antal dammiga mappar runt mig och tog fram material för historiken, samtidigt som jag höll ett öga på vår då ettårige son i sandlådan.

Jubileumskören var en högklassig kör och ackompanjerades av skickliga instrumentalister, antingen lärare eller före detta elever. Adéle Swenn ledde strängbandssång och Fride Häggblom den blandade kören. Kören samlades i januari för att spela in en LP-skiva, ”Det är fullkomnat”.

Det är fullkomnat – jubileumsskivan som spelades in i början av 1977.
Det är fullkomnat – jubileumsskivan som spelades in i början av 1977.