Åreresor

När vi på återresan från Norge besökte Hållands folkhögskola i maj 1976 såddes ett frö som några år sedan grodde till en resa med just Hållands folkhögskola och Årefjällen som mål. Det var i början av april 1984. Resan avslutades med en tripp till Trondheim och besök i Rødde folkehøgskole.

För en som aldrig tidigare skidat i fjällen, och som älskar skidning och särskilt att komma så högt uppåt som möjligt i terrängen, var det en storslagen premiär. Folkhögskolan ligger i byn Hålland i Undersåker, ett par mil från Åreskutan. Vi fick packa in oss i diverse lediga sängar i internat och härbärgen. Vi hade några lektioner tillsammans med skolans elever och också samkväm.

Men vi längtade förstås ut i terrängen. En del åkte utför men vi var ganska många som valde terrängåkning. En dag skidade vi i Ullådalen och hade en fantastisk utsikt mot Mullfjället.

Den mest minnesrika utfärden var en dags utflykt till Vallbo och Grönvallen, en före detta sameby i närheten av Vålådalen. Några fick ”tolka” efter snöskotrar medan de som var vanare att skida tog sig uppför den 7-8 kilometer långa stigningen mot Grönvallen. Där fick vi bese en riktig lappkåta.

Vi hade med oss en guide, en äkta same som kände till terrängen utan och innan. Han undrade om vi var intresserade av en längre utfärd. Några av oss tackade ja med förtjusning. Det blev en oförglömlig skidtur till den kungliga jaktstugan vid foten av de mäktiga Anarisfjällen. Sedan återvände vi över öppna vidder längs en högplatå.

Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.
Vår guide har hittat en öppen fjällbäck med friskt vatten.

 

Nästa dag var vi på en kortare tur till Välliste med utgångspunkt vid Trillevallens skidcentrum. Vi skidade längs en skoterled runt fjället och sedan ner längs Riplöpan mot fäboden Ytterstvallen. Några försökte också ta sig upp till toppen men gav upp för det blåsiga vädret en bit uppe på kalfjället. Sedan gällde det att komma helskinnad nedför Riplöpan, en sträcka på drygt 1,5 km. De flesta tog det säkra för det osäkra och använde ”textilbromsen”, men jag njöt av utförslöpan och lät farten öka. Men det blev snart farligt, då leden krökte sig djupare in i skogen samtidigt som farten ökade. Gud är dårars beskyddare, brukar man säga, för jag vet inte vad som hade hänt om någon hade kommit emot. Men jag klarade mig utan att falla, även om jag ibland balanserade på en skida. Jag kollade klockan, och färden tog mindre än två minuter. En vansinnesåkning, skulle jag nog säga idag.

Ristafallet, Jämtlands kanske vackraste vattenfall, hörde också till de obligatoriska besöksmålen eftersom det ligger alldeles nedanför skolan. På vintern finns där fina isgrottor.

Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.
Glada skidresenärer framför Hållands folkhögskola.

 

Våren 1987 var vi åter på resa till samma mål. Också då delades gruppen bland dem som åkte slalom och oss andra som skidade på tur, främst i Ullådalen. Den gången var Barnabas Mebrahtu med oss, och han klarade sig så bra på skidor att vi utnämnde honom till eritreansk mästare i skidåkning!

Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!
Den gången lyckades några bestiga Vällistes topp. Det gick inte att skida hela vägen utan det blev att bära skidorna rätt långa sträckor. Vilken triumf att stå på toppen!

 

Våren 1989 valde eleverna åter att styra färden till Åre. Sista dagen ville jag pröva på något extra och undrade om det fanns några av eleverna som ville följa med på en tur runt Mullfjället. Det var det, tre tappra flickor. Men trots att fjällkartan lovade att det fanns skoterleder runt hela fjället blev det ganska besvärligt här och var. Vi måste ställvis ta av oss skidorna och vandra i skogen, bland annat ovanför Duved.

Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.
Tre tappra följeslagare på långfärden runt Mullfjället: Gunilla, Rut och Camilla. Här i början av färden i Ullådalen.

 

Det gick bra – ända tills vi åkte nedåt på andra sidan. Då bröt skidan plötsligt igenom skaren och jag stöp på huvudet. Det skulle kanske inte ha varit så farligt om jag inte hade varit dum och burit kameran på magen. Så den måste jag skydda så gott jag kunde. Och dessutom var det en lånad kamera, för jag hade haft problem med min egen kamera och hade fått låna en av en av eleverna i värdskolan. Jag såg gräslig ut i ansiktet och var glad åt att komma till bussen och sedan förbereda hemresan.

Men historien slutar inte här. Jag upplevde en av de mest skämmiga situationer jag varit med om under hela mitt liv. Kameran som jag lånat hade fått en spricka, som jag inte såg. Jag lämnade tillbaka kameran utan att veta om det. Ägaren ringde mig några dagar senare och berättade att han inte kände igen sin kamera. Jag var djupt olycklig och försökte kompensera det hela med att sända en fotobok och senare hjälpa honom att skaffa en ny kamera.

Den sista skidresan ägde rum våren 1990, då vi hade med oss några estniska elever. Michael och Birgit Eriksson, pensionerade lärare och tidigare verksamma ett par år vid Efö (Michael som tf rektor), deltog också i resan och Michael gav med sin humor ett färgstarkt inslag åt resan. När vi besökte Ristafallet ville han bada i forsen till åskådarnas stora nöje.

Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.
Michael Eriksson vinterbadar i forsen nedanför Ristafallet.

Den här gången tog jag inte lika stor risk som föregående år, utan vi höll till i trakten av Åreskutan. Vi var några ”flataskidare” som använde oss av skidlifterna från Rödkullen till  de högre regionerna där vi träffade slalomåkarna. Sedan åkte vi off pist i Tväråvalvet. Några försökte också ta sig ner för störtloppsspåret.

Det var fantastiska dagar för plattlänningarna och vädret var också för det mesta på vår sida.

Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.
Estlandseleverna Lea, Inna och Monika trivdes gott i skidspåren.

Norgeresor

Tidigare skrev jag om Leningradresorna som var en tradition i många år. Det finns två andra resmål som jag vill beskriva speciellt, för de gav så starka minnen. Det första är Norgeresorna.

Den första av dem ägde rum i maj 1974. Jag minns inte hur vi kom att välja det resmålet, men det var åtskilliga diskussioner före. Efter en noggrann planering tog vi först sikte på Holmsund, där vi övernattade, och åkte nästa dag upp till Tärnaby. Det var precis i skarven mellan vintersäsongen och vandringssäsongen, så vi hade gott om plats. Och trots att Ingemarsbacken var lerig och snösmältningen som intensivast var vi rätt många som genast efter att vi fått våra rum rusade iväg uppför slalombacken.

Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken.
Marianne var en av dem som kämpade sig uppför Ingemarsbacken. Men utsikten var magnifik!

Nästa dag åkte vi sedan via Storlien och den långa nedförsbacken förbi Meråker mot Stjørdal och Trondheim. Målet för dagen var Børsa, en by sydväst om Trondheim dit vägen gick längs klipporna intill fjorden. Där hade vi fått logi och överenskommit om gemensamt program på Fredly folkehøgskole, en kristen folkhögskola. Vi blev varmt mottagna.

Morgonandakt med flagghissning på Fredly.
Morgonandakt med flagghissning på Fredly.

Höjdpunkten var nästa dag när det var 17 maj – Norges nationaldag. På morgonen var det en annorlunda väckning med buller och bång, och sedan flagghissning med både Norges och Finlands flaggor. Sedan åkte vi in till Trondheim och stod med förundrade ögon och följde alla fina festtåg genom staden.

De många grupperna som tågade genom Trondheim på "syttende maj" imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!
De många grupperna som tågade genom Trondheim på ”syttende maj” imponerade stort på oss. Vilken glädje, vilka skolmusikkårer!

När vi återvände till Fredly fick vi vara med på skolans 17-majfest. Vi upplevde en stark samhörighet. Både Finland och Norge hade ju varit utsatta i kriget – som då faktiskt inte var längre borta än ca 30 år. Också i festtalet uppmärksammades vi. Jag minns också hur talaren – vem det var minns jag inte – nämnde att det finns tendenser att rensa flaggan: ”Låt den vaja ren och röd!” Men han talade varmt om korsets betydelse.

Det dröjde två år tills vi nästa gång förlade skolresan till Norge. Denna gång körde vi ner via Åbo och Stockholm och sedan över till Värmland. Jag hade haft kontakter med Geijerskolan i Ransäter och vi ville också se Mårbacka, och så tillkom ännu en intressant detalj: Fride Häggblom ville provspela en orgel i Arvika som vi hade option på att köpa. Sedan fortsatte vi över gränsen och kom slutligen ganska sent till Fjellhaug skoler, där vi övernattade.

Den här gången upplevde vi syttende maj i den kungliga huvudstaden och vi fick också se de kungliga ta emot paraderna på slottsbalkongen. Det var imponerande. Sedan besökte vi också Holmenkollen, Vigelandsparken och flera andra sevärdheter.

Vi åkte sedan vägen norrut längs Gudbrandsdalen. Övernattningen i Ringebu, även där på en folkhögskola, blev minnesrik. Det pirrade ju i våra ben att få bestiga något fjäll och vi tog reda på var en fjällstig gick upp på det ca 700 m höga fjället ovanför dalen. Vi gav oss iväg med friskt mod. Några stannade när vi hade kommit upp till byns övre del och vägen slutade, medan en grupp fortsatte längs stigen som blev allt brantare. När vi nått toppen sjöng vi spontant ”O store Gud”. Det var på kvällen och solen började gå ner, och vi upplevde hur skön en solnedgång i ”de blånande bergen” kan vara.

Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.
Ungefär halvvägs upp till toppen på bergen ovanför Gudbrandsdalen, där bosättningen slutar.

Nästa övernattning skedde i Gauldal söder om Trondheim och vi åkte sedan över kölen till Åre, där vi hade bokat övernattning på Hållands folkhögskola i Undersåker. Där besökte vi Ristafallet, dit våra värdar ordnade med kaffekokning i det fria.

Kvällen i folkhögskolan bjöd på dramatik – kanske jag också måste tillfoga: framfusighet, skapad av vår entusiasm. Vi hade inte tänkt på att beställa någon kvällsservering, så många magar kurrade. Göran och Fride var påhittiga. De visste var skolans husmor bodde, och att hon hette Ulla. Fride sjöng med sin sonora röst utanför hennes dörr: ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda”, och när hon öppnade förklarade vi vår belägenhet. Det gav resultat. Ulla skaffade fram korv som lät sig väl smaka. Vi diktade en visa och sjöng för henne av tacksamhet för hennes välvilja. Senare fick vi veta att hon tidigt nästa morgon skulle på en lång resa, så hon hade lagt sig tidigt.

Besöket på Hållands folkhögskola blev minnesrikt och när vi 1984 beslöt att styra kosan västerut tog jag åter kontakt och vi fick löfte att bo där några dagar på en skidresa. Det blev flera sådana resor, men det får bli en annan historia. Ytterligare en gång, våren 1991, besökte vi Trondheimområdet, och körde ända till Oppdal.