Från 1960-talet hade Evangeliska folkhögskolan för vana att varje år göra en resa med skolfamiljen – eleverna och några från lärarkåren och personalen – till Leningrad, den stora metropolen alldeles vid vår östra gräns (nuvarande Sankt Petersburg). Så gjorde vi också efter att mitt första skolår avslutats 1971.
Det var en stor upplevelse. Så nära, men ändå så annorlunda.
Resan planerades minutiöst. Det var nödvändigt att samarbeta med Intourist, den statliga resebyrån i Sovjetunionen.
Eftersom skolan är kristen diskuterade vi hur vi kunde ta med oss biblar. Det var välkänt att biblar ansågs som gift i det gamla Sovjetunionen och det berättades om den glädje som en packe biblar kunde förmedla till de inofficiella församlingarna. Eftersom vi hade ansvar för en elevgrupp där de flesta var minderåriga kunde vi inte utsätta oss för risken att smuggla biblar. Men vi hade hört att man får ta med sig en bibel som personlig gåva. Så gjorde jag och Åke Lillas, en av lärarna som reste med. Vi var noggranna att deklarera biblarna i tullen, tillsammans med alla pengar och eventuella värdesaker.
När vi kom till gränsstationen vid Vaalimaa skulle allt bagage tas in i tullhuset för granskning samtidigt som tullmän finkammade bussen. Det var spännande. Jag passerade före Åke. Ingen kollade min kappsäck. Jag kunde lättad ta med mig kappsäcken till bussen.
En stund efter mig kom Åke till kontrollanten. Han pekade direkt på raden med bibeldeklarationen och krävde den på bordet. Sedan frågade han om det fanns flera biblar. Jo, en, berättade Åke, som inte visste att jag redan hade passerat. Jag fick order att infinna mig på nytt. Vi blev noggrant utfrågade via tolk vad vi skulle ha biblarna till. Som gåva, svarade vi, som vi hade kommit överens om. Biblarna togs om hand med förklaring att det inte är tillåtet och fick veta att de skulle förstöras. Vi bad en tyst bön att tullmännen skulle behålla dem och läsa dem.
Sedan vi kommit över gränsen noterade vi med beklagande hur annorlunda landskapet var, och särskilt husen som ofta var förfallna. Av erfarna resenärer fick vi kyrkoruiner utpekade, i det som förut var en del av Finland. På en kyrkas tak växte det träd. I Viborg började vi märka av gatuhandeln, som ansatte oss var vi än stannade.
Vi försågs med en svensktalande guide, en äldre kvinna. Hon förklarade noggrant för oss att vi inte får fotografera rulltrappor och inte heller ha kameror framme när vi kör förbi militärområden.
Till de oförglömliga upplevelserna hörde metron. Men jag vill berätta om en särskild händelse i en ortodox kyrka. Vi hade frågat vår guide om vi inte kan få besöka någon kyrka och träffa kristna. Det gick inte an, som vi hade förslagit, att åka till en ”levande” kyrka, typ baptistkyrkan som vi hade hört om. Men vår guide accepterade att följa med oss till Nikolskikatedralen. Där hade vi, med guiden som tolk, ett samtal med prästen och en av församlingens äldste. Vi hörde oss för om verksamheten och vi berättade att vi hade tänkt ta med oss en bibel som gåva, men att den stoppades i tullen. Männen verkade förundrade. De menade att det inte alls är något problem med biblar. De har egna tryckerier och de har alldeles tillräckligt mycket biblar! Vi märkte utan svårighet på deras kroppsspråk att de skulle ha sagt något annat om vi inte hade haft en statlig guide med oss.
I bussen kunde vi berätta åtskilligt om vår skola för guiden. Hon var märkbart rörd då Anders, en av våra livliga pojkar, vittnade om Jesus för henne. Innan vi skildes från henne sjöng vi vår lystringssång ”Och jag såg en ny himmel”. Guiden kunde inte dölja sina tårar. Vi får hoppas att vittnesbördet inte var förgäves.
På 1970-talet blev det inte resor till Leningrad varje år. Följande år var jag i det militära och kunde inte delta. Två år senare var Gotland resemål. Tyvärr kunde jag inte delta då heller. Sedan följde ett par resor till Norge. Om dem ska jag berätta mera en annan gång. Sedan fortsatte Leningradresorna fram till 1983, då det blev paus fram till 1986 och 1988. Jag deltog inte i de två sistnämnda resorna.
Min sista resa till Leningrad i maj 1983 förberedde vi noggrant med grupparbeten och vi jobbade efteråt med collage och fotoutställning. Några elever skrev reportage för Vasabladet, som publicerades 29.7.1983. Maria berättade bland annat om upplevelsen på vår första dag, ”segerdagen” 9.5, då hundratals tusen människor var ute på gatorna och firade. Liisa berättade om besöket på fartyget Aurora, som råkade sammanfalla med att nya pionjärer invigdes för sitt uppdrag. Hon berättade också om ett besök som hon och en kompis fick göra hos en rysk familj. Mikael beskrev de nitiska tulltjänstemännen och om vårt besök i ungdomspalatset på en folkdanskonsert.
En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.
I Vasabladet ingick också nedanstående text som jag skrev.
Leningrad efter tolv år
Trängsel på trottoarerna. Rätt lite trängsel på gatorna, men desto fräckare bilister. Trolleybussar och spårvagnar vanligen överfulla.
Så såg Leningrads gator ut för tolv år sedan, när jag förra gången besökte staden. Så ser de ut i dag. Har ingenting förändrats?
Jo, kanske det var fler som frågade: ”Onko myytävänä?” – ”Have you anything to sell?” – Ibland kunde det blir riktigt besvärande med alla som hörde sig för om möjligheterna att köpa byxor, armbandsur och mössa.
50 rubel (400 mk) för ett par byxor lär inte vara ovanligt. Inte heller 5 rubel för bussbolagets färgglada tygmössa. De som frågade hade ofta en tjock sedelbunt i handen. De så ut att vara proffs.
Men man hade hört att det var bäst att visa kalla handen. Den ryska milisen har börjat föra en kampanj mot den svarta gatuhandeln, som blivit allt mer besvärande. Priserna har gått upp kraftigt i Sovjet. En kostym kan i dag köpas för 250 rubel (ca 2.000 mk). Det är mer än en månadslön. Lönerna har inte stigit nämnvärt. Inte heller pensionerna, som i dag kan vara de samma som för tio år sedan.
Skall man alltså köpa någon dyrare sak, måste man spara länge. Eller försöka samla via gatuhandeln. Köpa in, sälja vidare …
Men metroavgifterna har inte stigit. För fem kopek kan man fortfarande åka metro hur länge som helst. Spårvagnen kostar bara tre kopek.
För tolv år sedan slogs jag mest av de förfallna husen på landsbygden, på karelska näset, som förr var finländsk jord. Jag greps av vemod när jag såg den gamla lutherska kyrkan i Terijoki, numera Zelenogorsk, vilken pryds av skylten ”Kino Pobeda” (Segerbiografen). Har man besegrat kyrkan? Jag ryste när jag så hur små björkar växte på en f.d. ortodox kyrkas tak. Man använde kyrkan till lagerplats för virke. Nu restaurerades den. Skulle den bli gudstjänstplats igen? Nej, den skall antagligen bli museum.
Husen var inte stort bättre nu. Många var de åkrar, som var övervuxna av träd. Men det fanns fina hus, stora hus, i utkanterna av Leningrad. Man såg tegelhus under byggnad med minst dussinet karlar. De murade sten för sten. Elementbygge såg jag inte.
Och inne i storstaden lyste guldspirorna i solen. Inne i Eremitaget gapade elvatusen turister över de väldiga mosaikborden och -tavlorna. Dyrgriparna övervakades noga av de många tanter som försöker dryga ut sin pension med extraknäck.
Mindre lysande var inte heller Isaacskatedralen, med sin mångfald av marmor och väldiga målningar med guldkanter. Tyvärr fick man inte fotografera längre. Det fick man för tolv år sedan. Men nog är den pråliga byggnaden en stolthet för stadens invånare.
Och när fyrverkeriet sprakade ut på den stora segerdagens aftonhimmel jublade folkmassorna. Över en miljon leningradbor var i farten och lät höra sina hurrarop för parti och fosterland. Nationalismen kunde man inte ta fel på.
Trots allt lever man tryggt i sin slutna värld. Man vet att det hör till att stå i kö. Man vet att det går bra om man är lojal och arbetsam. Också fast man inte har kostym av senaste mode.
Den väldiga Kazankatedralen är nu religionshistoriskt och ateistiskt museum. Där preparerades bl.a. skolklasser om förnuftets framsteg trots de kristnas bakåtsträvande.
Är religionen död?
Morgongudstjänsten i Nikolskikatedralen var rätt bra besökt. Men deltagarna var kanske till 90 % gamla damer. Resten herrar, några yngre personer. Var finns framtiden?
99 % av barnen i tredje klass ansluter sig till pionjärorganisationen. De lovar att vara flitiga, hedra Lenin och sitt fosterland. Det finns några barn som inte ansluter sig. De har det inte lätt. Det kan uppstå misstankar att föräldrarna inte förmår uppfostra sina barn i rätt anda.
Nikolskikatedralen den 10 maj 1983 kl 7.30 berättade inte allt. Det finns också kyrkor som är mycket närmare Guds skapande natur. Man behöver inte alltid glänsande kupoler, inte ens tak över huvudet för att kunna sjunga lovsånger till Gud.
Efter tolv år är man lika tacksam över att få återvända över gränsen till ett land, där man fritt får gå i kyrkan, där man får samlas var man vill med vem man vill, säga vad man vill, och läsa vilka böcker man vill.