Leningradresor

Från 1960-talet hade Evangeliska folkhögskolan för vana att varje år göra en resa med skolfamiljen – eleverna och några från lärarkåren och personalen – till Leningrad, den stora metropolen alldeles vid vår östra gräns (nuvarande Sankt Petersburg). Så gjorde vi också efter att mitt första skolår avslutats 1971.

Det var en stor upplevelse. Så nära, men ändå så annorlunda.

Resan planerades minutiöst. Det var nödvändigt att samarbeta med Intourist, den statliga resebyrån i Sovjetunionen.

Eftersom skolan är kristen diskuterade vi hur vi kunde ta med oss biblar. Det var välkänt att biblar ansågs som gift i det gamla Sovjetunionen och det berättades om den glädje som en packe biblar kunde förmedla till de inofficiella församlingarna. Eftersom vi hade ansvar för en elevgrupp där de flesta var minderåriga kunde vi inte utsätta oss för risken att smuggla biblar. Men vi hade hört att man får ta med sig en bibel som personlig gåva. Så gjorde jag och Åke Lillas, en av lärarna som reste med. Vi var noggranna att deklarera biblarna i tullen, tillsammans med alla pengar och eventuella värdesaker.

När vi kom till gränsstationen vid Vaalimaa skulle allt bagage tas in i tullhuset för granskning samtidigt som tullmän finkammade bussen. Det var spännande. Jag passerade före Åke. Ingen kollade min kappsäck. Jag kunde lättad ta med mig kappsäcken till bussen.

En stund efter mig kom Åke till kontrollanten. Han pekade direkt på raden med bibeldeklarationen och krävde den på bordet. Sedan frågade han om det fanns flera biblar. Jo, en, berättade Åke, som inte visste att jag redan hade passerat. Jag fick order att infinna mig på nytt. Vi blev noggrant utfrågade via tolk vad vi skulle ha biblarna till. Som gåva, svarade vi, som vi hade kommit överens om. Biblarna togs om hand med förklaring att det inte är tillåtet och fick veta att de skulle förstöras. Vi bad en tyst bön att tullmännen skulle behålla dem och läsa dem.

Sedan vi kommit över gränsen noterade vi med beklagande hur annorlunda landskapet var, och särskilt husen som ofta var förfallna. Av erfarna resenärer fick vi kyrkoruiner utpekade, i det som förut var en del av Finland. På en kyrkas tak växte det träd. I Viborg började vi märka av gatuhandeln, som ansatte oss var vi än stannade.

Vi försågs med en svensktalande guide, en äldre kvinna. Hon förklarade noggrant för oss att vi inte får fotografera rulltrappor och inte heller ha kameror framme när vi kör förbi militärområden.

Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.
Till de storslagna sevärdheterna utanför Leningrad hör Peterhof, som vi besökte 1983.

Till de oförglömliga upplevelserna hörde metron. Men jag vill berätta om en särskild händelse i en ortodox kyrka. Vi hade frågat vår guide om vi inte kan få besöka någon kyrka och träffa kristna. Det gick inte an, som vi hade förslagit, att åka till en ”levande” kyrka, typ baptistkyrkan som vi hade hört om. Men vår guide accepterade att följa med oss till Nikolskikatedralen. Där hade vi, med guiden som tolk, ett samtal med prästen och en av församlingens äldste. Vi hörde oss för om verksamheten och vi berättade att vi hade tänkt ta med oss en bibel som gåva, men att den stoppades i tullen. Männen verkade förundrade. De menade att det inte alls är något problem med biblar. De har egna tryckerier och de har alldeles tillräckligt mycket biblar! Vi märkte utan svårighet på deras kroppsspråk att de skulle ha sagt något annat om vi inte hade haft en statlig guide med oss.

I bussen kunde vi berätta åtskilligt om vår skola för guiden. Hon var märkbart rörd då Anders, en av våra livliga pojkar, vittnade om Jesus för henne. Innan vi skildes från henne sjöng vi vår lystringssång ”Och jag såg en ny himmel”. Guiden kunde inte dölja sina tårar. Vi får hoppas att vittnesbördet inte var förgäves.

På 1970-talet blev det inte resor till Leningrad varje år. Följande år var jag i det militära och kunde inte delta. Två år senare var Gotland resemål. Tyvärr kunde jag inte delta då heller. Sedan följde ett par resor till Norge. Om dem ska jag berätta mera en annan gång. Sedan fortsatte Leningradresorna fram till 1983, då det blev paus fram till 1986 och 1988. Jag deltog inte i de två sistnämnda resorna.

Min sista resa till Leningrad i maj 1983 förberedde vi noggrant med grupparbeten och vi jobbade efteråt med collage och fotoutställning. Några elever skrev reportage för Vasabladet, som publicerades 29.7.1983. Maria berättade bland annat om upplevelsen på vår första dag, ”segerdagen” 9.5, då hundratals tusen människor var ute på gatorna och firade. Liisa berättade om besöket på fartyget Aurora, som råkade sammanfalla med att nya pionjärer invigdes för sitt uppdrag. Hon berättade också om ett besök som hon och en kompis fick göra hos en rysk familj. Mikael beskrev de nitiska tulltjänstemännen och om vårt besök i ungdomspalatset på en folkdanskonsert.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

En bild från folkdansuppvisning i ungdomspalatset i maj 1983.

I Vasabladet ingick också nedanstående text som jag skrev.

Leningrad efter tolv år

Trängsel på trottoarerna. Rätt lite trängsel på gatorna, men desto fräckare bilister. Trolleybussar och spårvagnar vanligen överfulla.

Så såg Leningrads gator ut för tolv år sedan, när jag förra gången besökte staden. Så ser de ut i dag. Har ingenting förändrats?

Jo, kanske det var fler som frågade: ”Onko myytävänä?” – ”Have you anything to sell?” – Ibland kunde det blir riktigt besvärande med alla som hörde sig för om möjligheterna att köpa byxor, armbandsur och mössa.

50 rubel (400 mk) för ett par byxor lär inte vara ovanligt. Inte heller 5 rubel för bussbolagets färgglada tygmössa. De som frågade hade ofta en tjock sedelbunt i handen. De så ut att vara proffs.

Men man hade hört att det var bäst att visa kalla handen. Den ryska milisen har börjat föra en kampanj mot den svarta gatuhandeln, som blivit allt mer besvärande. Priserna har gått upp kraftigt i Sovjet. En kostym kan i dag köpas för 250 rubel (ca 2.000 mk). Det är mer än en månadslön. Lönerna har inte stigit nämnvärt. Inte heller pensionerna, som i dag kan vara de samma som för tio år sedan.

Skall man alltså köpa någon dyrare sak, måste man spara länge. Eller försöka samla via gatuhandeln. Köpa in, sälja vidare …

En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en "beriozka", en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.
En stark motsättning mellan den vanliga sovjetmedborgarens verklighet och turisternas kunde man uppleva i en ”beriozka”, en butik som bara utlänningar fick besöka. Bilden är från 1983.

Men metroavgifterna har inte stigit. För fem kopek kan man fortfarande åka metro hur länge som helst. Spårvagnen kostar bara tre kopek.

För tolv år sedan slogs jag mest av de förfallna husen på landsbygden, på karelska näset, som förr var finländsk jord. Jag greps av vemod när jag såg den gamla lutherska kyrkan i Terijoki, numera Zelenogorsk, vilken pryds av skylten ”Kino Pobeda” (Segerbiografen). Har man besegrat kyrkan? Jag ryste när jag så hur små björkar växte på en f.d. ortodox kyrkas tak. Man använde kyrkan till lagerplats för virke. Nu restaurerades den. Skulle den bli gudstjänstplats igen? Nej, den skall antagligen bli museum.

Husen var inte stort bättre nu. Många var de åkrar, som var övervuxna av träd. Men det fanns fina hus, stora hus, i utkanterna av Leningrad. Man såg tegelhus under byggnad med minst dussinet karlar. De murade sten för sten. Elementbygge såg jag inte.

Och inne i storstaden lyste guldspirorna i solen. Inne i Eremitaget gapade elvatusen turister över de väldiga mosaikborden och -tavlorna. Dyrgriparna övervakades noga av de många tanter som försöker dryga ut sin pension med extraknäck.

Mindre lysande var inte heller Isaacskatedralen, med sin mångfald av marmor och väldiga målningar med guldkanter. Tyvärr fick man inte fotografera längre. Det fick man för tolv år sedan. Men nog är den pråliga byggnaden en stolthet för stadens invånare.

Och när fyrverkeriet sprakade ut på den stora segerdagens aftonhimmel jublade folkmassorna. Över en miljon leningradbor var i farten och lät höra sina hurrarop för parti och fosterland. Nationalismen kunde man inte ta fel på.

Trots allt lever man tryggt i sin slutna värld. Man vet att det hör till att stå i kö. Man vet att det går bra om man är lojal och arbetsam. Också fast man inte har kostym av senaste mode.

Den väldiga Kazankatedralen är nu religionshistoriskt och ateistiskt museum. Där preparerades bl.a. skolklasser om förnuftets framsteg trots de kristnas bakåtsträvande.

Är religionen död?

Morgongudstjänsten i Nikolskikatedralen var rätt bra besökt. Men deltagarna var kanske till 90 % gamla damer. Resten herrar, några yngre personer. Var finns framtiden?

99 % av barnen i tredje klass ansluter sig till pionjärorganisationen. De lovar att vara flitiga, hedra Lenin och sitt fosterland. Det finns några barn som inte ansluter sig. De har det inte lätt. Det kan uppstå misstankar att föräldrarna inte förmår uppfostra sina barn i rätt anda.

Nikolskikatedralen den 10 maj 1983 kl 7.30 berättade inte allt. Det finns också kyrkor som är mycket närmare Guds skapande natur. Man behöver inte alltid glänsande kupoler, inte ens tak över huvudet för att kunna sjunga lovsånger till Gud.

Efter tolv år är man lika tacksam över att få återvända över gränsen till ett land, där man fritt får gå i kyrkan, där man får samlas var man vill med vem man vill, säga vad man vill, och läsa vilka böcker man vill.

Ett inskriptionstal

Nedanstående text var införd i Vasabladet 8.9.1981.

Evangeliska folkhögskolan och konservatorieplanerna

Vågar man kanske uttrycka förhoppningen att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsatta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen där också Evangeliska folkhögskolan kunde få hyra in sig? undrar skolans rektor Ola Österbacka. Rektor Österbacka har talat vid skolans inskriptionsfest i Vasa.

”Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.” Ords. 10:22.

Rikedom är ett ord som rör känsliga strängar i vårt inre. För en och annan av oss betyder det ett drömtillstånd, något som vi vill sträva efter. Men ordet kan inrymma många värderingar.

För denna skola, som i dagarna inlett sin 56:e grundkurs, borde ordet rikedom inte vara aktuellt. Under år 1981 har vi upplevt en ovanligt besvärlig penningknipa. Trots det vill jag hävda, att skolan knappast kan bli rikare.

Av våra stora skatter, som syns utåt, vill jag särskilt plocka fram tre: Vår bibelskola, som inleder sitt andra läsår med fyra heltidsstuderande, våra 45 elever, som gripit sig an uppgifterna under de tre första dagarna med verkligt allvar och ambition, samt musiklinjens fortsatta expansion och kommande uppgifter.

Jag vill närmare lägga fram rikedomen i dessa tre, och börjar från den sistnämnda.

 

  1. Musiklinjen har inlett det nya arbetsåret med ett rekordantal studerande: 20 stycken. Tidigare har vi tagit in maximalt 18. Men med beaktande av musikundervisningens trängda situation och de sökandes meriter har vi inte kunnat pressa ned strecket under 20. Fem är andra årets studerande från vår egen skola, och tre har kommit från en finsk folkhögskolas musiklinje för att fortsätta sina studier.

Detta har medfört svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare, eftersom musiklärarbefattningen för tredje året i rad är vakant. Men vi har lyckats uppbringa tillräckligt med timlärare, fortsättningsvis med Vasaförsamlingens organist Anders Kronlund som huvudlärare. Ett nytt problem är att vi behöver en vikarie för Margite Linden, som sköter en del av musikundervisningen och blir mammaledig i slutet av november.

Det större elevantalet ställer också krav på flera undervisnings- och övningsrum. Vi är mycket trångbodda på vår tomt. Vågar man kanske uttrycka förhoppningen, att en eventuell etablering av ett svenskspråkigt konservatorium i Vasa skulle förutsätta en satsning på ordentliga musikundervisningsutrymmen, där också vi kunde få hyra in oss? Granntomten här intill tycks ju bara stå och vänta på en ny läroinrättning …

Ett steg framåt i den omdiskuterade musiklärarutbildningen tas nästa år, då det enligt preliminära planer i skolstyrelsen skall inledas en temporär snabbutbildning av musiklärare. Utbildningen skulle ske i form av sommarkurser, som torde förläggas till vår skola.

Artikel i Vbl 8.9.1981.
Artikel i Vbl 8.9.1981.
  1. När det sedan gäller skolan som helhet och de 45 studerandena, finns också här rekord att uppvisa. I årets skara är hela 21 stycken pojkar. Det betyder att pojkinternatet för första gången på länge är för trångt. 15 av pojkarna är på musiklinjen, och här ser vi alltså en orsak till de ändrade proportionerna.

Medelåldern var vid skolstarten i torsdags 18 år och 8 månader. Anmärkningsvärt är att 19-åringarnas antal är lika stort som 16-åringarnas. 17 har gått gymnasium, vilket också det är rekord. Ytterligare har 5 gått en del av gymnasium eller yrkesskola, och 12 har gått i folkhögskola tidigare. Man kan alltså gott säga, att vår skola också kunde inneha namnet folkakademi.

 

  1. Bibelskolan är vårt alldeles speciella glädjeämne. Att vi nu har fyra elever som går bibelskolan på heltid ger de annars uppspjälkta kursveckorna en kontinuitet. Till de 16 kursveckorna välkomnar vi också andra intresserade att delta, och vi tror att många skall ställa upp liksom i fjol. Erfarenheterna från i fjol var överlag positiva, och skolstyrelsen torde ställa extra resurser till förfogande för att vi skall kunna driva denna viktiga försöksverksamhet vidare.

Vi strävar ändå vidare mot att kunna få en så bred kontinuerlig undervisning som möjligt för helårsstuderande. Därför har vi i år satt in bibelstudier och en serie timmar bl. a. i pedagogik och talteknik mellan kursveckorna.

Någon huvudlärare för bibelskolan lyckades direktionen inte få engagerad för i år trots långvariga ansträngningar. Därför skall ett antal timlärare sköta undervisningen som förr, i allmänhet en vecka i taget. Vi är tacksamma mot dem som ställt upp och gör bibelskolans verksamhet möjlig.

Som ny kurssekreterare och bibliotekarie har vi i år dekoratör Anette Wollsten. Hon kommer också att sköta några timmar undervisning i veckan.

Det kanske största beviset på Guds omsorg om oss har varit det stora understödet. Närmare 60.000 mk har under år 1981 influtit som extra understod till bibelskolan i form av gåvor och kollekter. Nyligen har vi dessutom fått ta emot en check, som dels skall användas som medel till stipendier åt eleverna, dels har fonderats för att avkast­ningen skall kunna användas som understod åt bibelskolans studerande. Den anonyme givaren har fått bli oss till stor hjälp och uppmuntran, och klarare kan vi knappast se sanningen i inledningsordet: Det är Herrens välsignelse som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.

Vi får alltså inleda det nya läsåret med tack till Gud för att han gett oss så stora rikedomar i yttre avseenden. Men framför allt har han gett oss det dyrbaraste av allt: sin Son Jesus Kristus. ”I honom har vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom.” Ef. 1:7. Hur än vår yttre välfärd skulle växla, hur pengarna sinar, hur elevskaran ser ut, står än den välsignelsen fast, att vi i Kristus har all andlig välsignelse: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vår möda kan inte lägga något till den frälsning som Jesus fullbordat. Utan Jesus är vi fattiga. Men han, som var rik, blev fattig för att vi skulle bli rika. Därför bör vår främsta målsättning i allt vårt arbete vara, att söka denna välsignelse i Kristus. Vi har ju också löftet:

”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” Matt. 6:33.

Vår bön inför det nya läsåret är därför, att det som här undervisas skulle vara av evighetsvärde. Må vi också i vårt umgänge se detta som vårt ögonmärke, så att inte avundsjuka, högmod och själviskhet skulle få förblinda oss och förstöra vår samvaro. Och må vi minnas, att vi alla är lika inför Gud, både vi anställda och ni elever, så att vi tillsammans kan söka oss till förlåtelsens källa, till Golgata kors. Då vill också vi förlåta varandra de felsteg vi gör i vår köttsliga svaghet, och i kärlek söka upprätta varandra i saktmods ande.

Ni föräldrar och vänner har också en viktig uppgift att bära fram vårt arbete i förbön inför Gud, som ensam ger välsignelsen. Vi är glada för uppriktig kritik, samtal och hjälp, för vi är svaga redskap, och ser inte alltid klart hur vi skall handla på bästa sätt.

Så får vi inleda det nya läsåret i Jesu namn. Och även om vår möda inte lägger något till Guds välsignelse, så vill Gud att vi skall använda de gåvor han har gett oss, så att de får bli till nytta för andra. Han vill också använda oss alla detta läsår. Låt oss med glädje gå in i den uppgiften!

Ola Österbacka

Aktiviteter vid sidan av undervisningen

Detta är ett tredje inlägg i syfte att systematisera den socialpedagogiska verksamheten,  kompletterat med några bilder. En del av detta har redan tidigare skymtat fram i andra inlägg. Här lyfter jag fram ytterligare några aktiviteter utanför den ordinarie undervisningen.

Motionsaktiviteter

En vanlig aktivitet som traditionellt genomfördes alla år var en skiddag, ofta på fastlagstisdagen, då vi skidade över isen till Öjberget. De som inte hade skidutrustning promenerade. I skidstugan hade vi beställt soppa. Många skidade ytterligare något eller några varv i Öjbergets krävande skidspår.

Start på Öjbergsutfärd 22.2.1977. I första ledet Fride Häggblom.
Start på Öjbergsutfärd 22.2.1977. I första ledet Fride Häggblom.

De evangeliska folkhögskolorna, tio finska och två svenska, brukade växelvis hålla vinterdagar, då man också ordnade skidtävlingar. Vår skola deltog inte varje år. I februari 1974 ordnades dagarna i Kaustby. Vi hade under några år hade haft ett elevutbyte med Kaustisen evankelinen opisto, och jag var också intresserad att delta då jag hade växt upp alldeles i grannskapet. Det var den enda gången i mitt liv jag vann en skidtävling! Jag skidade i personalklassen.

1983 deltog vi åter i Kaustby och efter det i Helsingfors, Loimaa, Karkku, Iitti. Den 15–17 februari 1989 vågade vi själva arrangera vinterdagarna. Men det blev spännande: den vintern var det väldigt ont om snö. Ännu dagen innan regnade och slaskade det. Men vi gav inte upp hoppet – och på eftermiddagen när dagarna inleddes blev det snöstorm och snön vräkte ner i mängder! Skidtävlingen ordnades av Vaasan Hiihtäjät och även om spåren var lite mjuka gick det utmärkt att skida nästa dag.

En del av vårt tappra skidlag i Kaustby 17.2.1983.
En del av vårt tappra skidlag i Kaustby 17.2.1983.

De svenska folkhögskolorna ordnade under flera år en volleybollturnering. Våren 1974 noteras i årsberättelsen att vårt damlag gick till final, medan pojklaget stannade i semifinalen. Vissa år ordnades turneringen mellan alla folkhögskolor i Finland.

Hösten 1975 arrangerades en terrängstafett i Sandviksterrängen med tre elevlag och ett lag för lärare och personal. Vintern 1981 hade vi en skidstafett i samma område.

Senare på våren ordnade elevkåren en pingisturnering, ”Folkis Cup”, som avslutades med en final i festsalen den 22 april. Inför finalen skedde något överraskande. Gustav Norrback introducerade en gäst från USA: Mr Pingpongsmash, alias Göran Stenlund, fantasirikt utstyrd med frack, mustasch och gummistövlar.

Mr Pingpongsmash ger prov på sin konst.
Mr Pingpongsmash ger prov på sin konst. Här har fracken lagts av.

 

S-timmar och maskerad

Jag skrev i annat sammanhang om de regelbundna kvällssamlingar som vi kallade ”s-timmar”. Vi fick idén från ett nordiskt folkhögskolmöte. S står för socialpedagogik. Vi samlades i matsalen varannan torsdag kväll och det var en elevgrupp som varje gång svarade för programmet.

Tidigare berättade jag om ett inslag från S-timmarna och här nedan är en bild från ”Wåschnaja”-spexet.

En grupp pojkar framförde i februari 1981 ett par egna låtar på en S-timme, inspirerade av de kreativa musikeleverna Anders och Macka. En grupp bibelkursdeltagare deltog och vi var smått ängsliga hur de skulle uppfatta visorna, men de hade roligt.
En grupp pojkar framförde i februari 1981 ett par egna låtar på en S-timme, inspirerade av de kreativa musikeleverna Macka och Anders längst framme. En grupp bibelkursdeltagare deltog och vi var smått ängsliga hur de skulle uppfatta visorna, men de hade roligt.

Här nedan en bild som är ganska typisk från s-timmarna, då det ofta var tävlingar av mångahanda slag.

Maria och Liisa balanserar en potatis i en vanlig skedlek, under överinseende av Ravel.
Maria och Liisa balanserar en potatis i en vanlig skedlek, under överinseende av Ravel. Bild från 1982-83.

 

Ibland hände det att eleverna ville ordna maskerad. Det kunde bli väldigt roligt med all fantasi som flödade bland de unga.

Bild från en maskerad 1982-83 där 2 x M leker siamesiska tvillingar.
Bild från en maskerad 1982-83 där 2 x M leker siamesiska tvillingar.

 

Kreativitet blev PR

För en liten folkhögskola är det livsviktigt att den syns och hörs, särskilt i de kretsar där potentiella elevaspiranter finns. Från allra första början fick jag lov att satsa rätt mycket tid och funderingar på hur informationen skulle ordnas. De första somrarna reste jag runt i Österbotten och besökte skriftskolorna. Under ganska många år var det fritt fram att ringa till studiehandledare i grundskolorna och boka tid för en timmes information, men det blev svårare längre fram.

Vid dessa tillfällen var det värdefullt att kunna presentera skolan med bilder. Åke Lillas tog rätt mycket diabilder under sina år, och senare fortsatte jag. Men kraven växer, och vi ville göra något mera. Vi ville ha en videofilm!

En av skolans före detta elever är Jan-Erik Widjeskog, som många år hjälpte oss med Elevförbundshälsningen. Han är också en duktig filmare och med När-TV:s utrustning i nypan kom han några dagar och gjorde en film. En elevgrupp gjorde manus och uppträdde som skådespelare. Det här skedde inte bara ett år, utan flera gånger. Tack vare videoapparaterna som gjorde sitt intåg på 1980-talet blev det möjligt att uppleva skolan ”live”.

En bild från inspelningen för videon som gjordes 1982-83.
En bild från inspelningen för videon som gjordes 1982-83. Nere vid stranden gjordes inramningen.

 

Jag brukade ha med ett par elever på besöken i skolorna. De fick berätta om livet och undervisningen ur sin synvinkel.

På 1990-talet började det ordnas skolmässor där skolorna fick var sitt stånd för sina presentationer. I många år var köerna långa till vårt stånd, där vi tog stillbilder av frivilliga via videokamera och sedan snabbt ”photoshoppade” bilderna: lade till ny frisyr, bytte huvuden på ungdomar osv. Sådant var inte vanligt på den tiden.

Kontakter med andra folkhögskolor

Ovan berättade jag om de evangeliska vinterdagarna. Till de regelbundna programmen hörde de österbottniska folkhögskolornas samlingar. Under mina första år skedde de alltid på SÖFF i Yttermark, mycket tack vare att det var rektor Alfons Sundqvist som var initiativtagare.  SÖFF var på den tiden den enda folkhögskolan i Österbotten som hade ett andra skolår, och det var viktigt för skolan att locka till sig elever från de andra skolorna som var intresserade att fortsätta ett andra år på SÖFF.

Sedan avtog motivationen för det här, och traditionen med österbottniska samlingar fortsatte så att vi turvis besökte varandra. Det blev en stor skara elever och lärare som manifesterade folkhögskolan som skolform. Varje skola presenterade sig med ett programnummer som skulle visa skolans profil så typiskt som möjligt. För oss var det givetvis sång av körerna och musikinslag som gällde.

Från ett av dessa tillfällen, som det året hölls hos oss i Vasa, minns jag särskilt personalkören från Kronoby, som under sin entusiastiska unga lärare Nina Åström sjöng ”Helhjärtat”. Det inspirerade oss att något år senare öva en välkomstsång med hela personalen när vi stod värdar för folkhögskolföreningens årliga sommarmöte.

Vi besökte naturligtvis andra folkhögskolor också andra gånger, t.ex. i samband med våra veckoslutsresor, och likaså fick vi många gånger hälsa andra skolfamiljer välkomna.

En särskilt betydelsefull kontakt fick vi på 1980-talet med Hållands folkhögskola, en kristen folkhögskola i Undersåker nära Åre. Vi ordnade flera år skidresor dit på vårvintern och fick också besök av dem. De hade många invandrare som saknade permanent uppehållstillstånd, och det kunde vara nog så knepigt att få tillstånd för dem att besöka Vasa. Jag ska återkomma till våra resor, liksom också till gäster och speciella högtider.

Andlig verksamhet

Jag försöker i det här inlägget göra en mera systematisk beskrivning av den andliga verksamheten än varit fallet i tidigare inlägg. Att det finns en del upprepningar ber jag om överseende med.

Evangeliska folkhögskolan är nära förbunden med den evangeliska rörelsen, som på svenskt håll är organiserad i Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland. Skolan ägs av en garantiförening, som juridiskt är fristående från Evangeliföreningen.

När jag började som rektor kom det stora flertalet elever från familjer som var väl förtrogna med Evangeliföreningen och det var i många familjer en självklarhet att ungdomarna skulle gå ett år i folkhögskolan. Att delta i andaktslivet på skolan var helt oproblematiskt, likaså att delta i de mötesresor som gjordes runt om i bygderna under veckosluten.

Det här började tydligt förändras från 1980-talet. Antalet internationella elever ökade, likaså elever med annan kyrklig anknytning, och även allt fler som inte hade någon erfarenhet av kristen verksamhet alls. I mitten av 1990-talet utgjorde den delen av elevkåren som kom från aktivt evangeliska hem ett fåtal.

Kristendomsundervisningen

Under mitt första år hade vi sju (7) timmar kristendomsundervisning för alla. Det var bibelkunskap (2), troslära (2), kyrkohistoria (2) och kyrklig litteratur (1). Det sistnämnda ämnet behandlade dels de lutherska bekännelseskrifterna och dels annan central kristen litteratur. Redan följande år slogs detta ämne samman med kyrkohistoria. Själv hade jag ingen kristendomsundervisning till en början. En uppskattad timlärare i trosläran var prosten Helge Forsman de första åren. Från 1972 övertog jag trosläraundervisningen, med undantag för ett par år, och senare också bibelkunskap. Kyrkohistoria försvann från 1976 och bibelkunskap utökades till 3 timmar, och då hade vi totalt fem veckotimmar kristendomsundervisning under många år framåt.

Gustav Norrback håller kristendomsundervisning läsåret 1975-76.
Gustav Norrback håller kristendomsundervisning läsåret 1975-76.

Till detta kom också körsångstimmarna, som alla elever skulle delta i. Där sjöngs andliga sånger, som sedan blev ett viktigt inslag på fester och mötesresor. Många gånger ifrågasattes att deltagande i kören var obligatorisk. En motivering var att de som inte deltog skulle ställas utanför en viktig verksamhet genom att inte bli delaktiga i gruppgemenskapen vid våra resor. Vi ansåg också att det var betydelsefullt att alla fick del av budskapet i de andliga sångerna. Inte sällan fick vi gå i debatt med sådana som påstod sig vara omusikaliska och hävda att alla på något sätt har musikalitet. Jag minns en skolavslutning, när en pojke som vägrat öppna sin mun plötsligt deltog i kören – och utan problem kunde sjunga med i sin stämma därför att han suttit med vid övningarna!

För mig var det betydelsefullt att förbereda och hålla kristendomsundervisning. När vi införde en fördjupad kurs i troslära för musiklinjens andra årskurs blev det mycket givande samtal under lektionerna, och inte sällan också efteråt. Denna undervisningsserie var grunden till att jag 1985 skrev boken Hoppets bekännelse.

De teoretiska lektionerna inleddes alltid med en sång från Sionsharpan. Det gällde inte bara kristendomsämnen, utan också andra teoretiska ämnen som språk och matematik. Sången sjöngs alltid stående och så fick vi en tydlig markering att lektionen började. På det här sättet blev sångerna insjungna och fick ett värde långt senare i livet. Själv lärde jag mig många sånger utantill, även om jag annars inte har särskilt lätt att lära mig texter utantill, och kunde ofta säga numret direkt så snart någon föreslog en sång. För de lärare som inte var förtrogna med sångboken kunde det här ge vissa bekymmer, och vi släppte nog så småningom kravet att sjunga i början av lektionerna.

Andakter

Till en början var både morgon- och aftonandakter obligatoriska för alla. Aftonandakt hölls vardagar kl 21.45, strax innan ytterdörrarna stängdes och lärardejouren gick rond på internatet. Vanligen leddes andakten av läraren som mellan sånger från Sionsharpan läste från en andaktsbok eller en bibeltext. Aftonandakten hölls i biblioteket som senare blev sällskapsrummet ”Holken”. Ganska snart släppte vi kravet på närvaro på aftonandakterna.

Efter något år fick eleverna måla ett rum i verkstadsbyggnaden och inreda med kuddar, och det blev vårt andaktsrum som också användes för frivilliga bibelsamtal. När verkstadsbyggnaden behövdes för musiken blev en etta i kursgården avdelad för ändamålet, och efter att det nya internatet blivit klart användes jourrummet som andakts- och samtalsrum. Antalet deltagare varierade, men vanligen var det en grupp som gärna samlades för att sjunga, läsa och be tillsammans.

Inredningen i det andaktsrum som eleverna fixade i verkstadsbyggnaden var enkel men trivsam. Bilden är från 1975-76.
Inredningen i det andaktsrum som eleverna fixade i verkstadsbyggnaden var enkel men trivsam. Bilden är från 1975-76.

Morgonandakterna hölls i festsalen som en gemensam start på dagen kl 8.00, utom måndagar då vi började en timme senare. Också här var det lärarna som hade ansvaret i tur och ordning, ibland med fria andakter, andra gånger med läsning från en andaktsbok. Vi gav senare i uppgift åt elevkåren att svara för en andakt i veckan. När musiklinjens verksamhet hade kommit igång blev det ofta en av eleverna som skötte ackompanjemanget, om inte musikläraren var på plats. Sedan vi fått vår piporgel blev det extra högtidligt med orgelackompanjemang. Vi sjöng ur psalmboken vid morgonandakterna.

Fride Häggblom, som hade flera decenniers erfarenhet som församlingskantor, var en hejare på att kunna psalmnummer. När andaktshållaren meddelade numret kunde han berätta tonarten, förutom psalmens inledningsord!

Av läsordningstekniska skäl började inte alla sin arbetsdag kl 8 på morgonen, utan ibland en eller två timmar senare. Vi försökte ändå hålla fast vid att alla skulle delta i morgonmålet som serverades 7.30–8.00 och sedan delta i andakten. Men det blev snart omöjligt att kräva att eleverna skulle äta sin frukost och komma på andakten någon timme innan deras lektioner började, så vi gav upp och lade in andakten mitt på förmiddagen, mellan de två första dubbeltimmarna och de två senare. Tillsammans med andakten gavs en allmän information om dagsprogrammet för att motivera att alla skulle delta. För det mesta deltog de allra flesta av eleverna, även om det skedde en tydlig uttunning under 1990-talet.

Mötesresorna

En speciell verksamhetsform var mötesresorna (se även http://www.ofsystem.fi/2014/10/skoldemokrati-och-elevaktiviteter/). Under hösten reste vi inte så mycket, eftersom körerna inte hade kommit så långt med sin repertoar, men det blev en och annan kortare resa i november. Men från vårterminens början var vi ute på resa minst ett veckoslut per månad. Det här var betungande, men hade en oerhörd betydelse för gemenskapen. För skolans understöd var det livsviktigt, eftersom vi var beroende av betydande frivilliga gåvor förutom de kollekter som vi tog upp vid resorna. Också församlingskollekten vid gudstjänsterna tillföll vanligen skolan. För skolans vänner betydde resorna mycket arbete med bespisning och inkvartering. Också för elevrekryteringen betydde dessa kontakter med bygderna oerhört mycket, och var ofta avgörande för att ungdomar ville komma till skolan.

Under mötesresorna var stämningen vanligtvis hög. Bild från 1975-76.
Under mötesresorna var stämningen vanligtvis hög. Bild från 1975-76.

En längre resa, t.ex. till Karleby- och Jakobstadsnejden, kunde ha följande programpunkter:

Lördag:

  • Start efter lunch, studiebesök på eftermiddagen.
  • Mat, som värdarna bjöd på i ett bönehus eller församlingshem.
  • Kvällsmöte i bönehus eller församlingshem, vanligen 19.30. Paus med servering. Predikan av rektor. Sång av olika körer och grupper, musik av instrumentalister. Församlingens kyrkoherde medverkade vanligen med inledning eller avslutning.
  • Övernattning i privata hem.

Söndag:

  • Morgonmål i hemmen.
  • Gudstjänst kl 10 i någon av kyrkorna. Tal av rektor, ett par körsånger, ibland flera.
  • Mat, som värdarna bjöd på.
  • Möte i bönehus eller församlingshem kl 13 eller 14. Paus med servering och eventuellt lotteri. Motsvarande program som på lördagskvällen.
  • Återkomst ca 17 eller 18.

Mötesresorna var mycket viktiga för musiklinjen. Musikeleverna fick lära sig uppträda och också leda pedagogikkören. De sedvanliga lystringssångerna, ”Det betyder föga” och ”Och jag såg en ny himmel”, skulle alltid sjungas sist och samlade ofta ganska många forna elever.

Fester

Vad skulle folkhögskolan vara utan fester?

Den självklara huvudfesten varje år var och är fortfarande elevförbundshögtiden, som alltid infaller på Marie bebådelsedag. Under mina första år kunde inemot 500 personer besöka skolan under huvudfesten på söndag eftermiddag. Festen ställde stora krav på bespisningen. Festsalen fylldes över sina bräddar, och många måste följa med utanför eller i klassrum, dit vi såg till att det fanns ljudöverföring.

Under de stora festerna fungerade elever som marskalkar. Här festklädda marskalkar från 1981-82 (till höger nuvarande rektor Kristian Sjöbacka).
Under de stora festerna fungerade elever som marskalkar. Här festklädda marskalkar från 1981-82 (till höger nuvarande rektor Kristian Sjöbacka).

Högtiden började redan på lördag kväll med ett möte med tal och sång. Vanligen var det fjolårets elever som medverkade då. Senare hade vi auktion på lördagskvällen – enligt en tradition som hade funnits långt tidigare. Skolans vänner tog med sig handarbetsprodukter och bakverk som auktionerades ut under humoristiska inslag.

På söndag hölls först elevförbundets årsmöte. På eftermiddagen var det dags för huvudfesten, som brukade bli en riktig långkörare. Obligatoriska ingredienser var intagning av nya elever och personal i elevförbundet, tal till de nyintagna kring symboliken i skolans märke, sången ”Det är fullkomnat”, som sjöngs stående och upprop av årskurserna. Därtill kom en eller två predikningar och det bästa som skolan kunde erbjuda i fråga om sång och musik. Under pausen samlades de jubilerande årskurserna i klassrum. Skolans lystringssånger sjöngs alltid till sist. Det brukade vara trångt framme i salen då antalet körsångare, inklusive forna elever, kunde stiga till mer än 150.

En del år avslutades dagarna med högmässa i Roparnäs kyrka. Senare hade vi högmässa i Brändö kyrka på förmiddagen, under några år även i festsalen.

Deltagandet i elevförbundshögtiden är en illustration av hur elevkåren förändrats. När andelen elever från evangeliska hem minskade, följde ett minskat intresse att komma tillbaka till årskursjubileerna. Därmed sjönk både antalet deltagare överlag och särskilt de senare jubilerande årskurserna kunde vara ganska lite besökta. ”50-åringarna” brukar ännu samlas i flera tiotal, men när ”20-åringarna” ännu under 1980-talet kunde samla stora grupper blev det alltmer tunnsått under 1990-talet, för att inte tala om utvecklingen till nutid när en tämligen liten elevgrupp firar sin skoltid från 1990-talet. På 1990-talet samlades inte mer än ett par hundra deltagare till elevförbundsfest.

Julfesten var också en stor fest. Den förbereddes under många veckor. Någon form av jultablå hörde till och det var mycket sång och musik. Vi försökte om möjligt engagera predikant från elevernas familjer.

Avslutningsfesten i maj var tårarnas fest. Den var en känslomässig klimax under året. Det var gripande hur blyga pojkar, som knappt öppnat sin mun i början av året, kunde träda fram till talarstolen och uttala sitt tack på elevkårens vägnar. De känslor som grep en vid dessa tillfällen uppvägde med marginal det arbete och de påfrestningar som året hade medfört. Tacksamheten för möjligheten att få arbeta i denna miljö var överväldigande.

Internatet – folkhögskolans hjärta

En forskare har bett mig göra en översikt över den socialpedagogiska utvecklingen som ägde rum under min tid som rektor, med särskild fokusering på internatslivet. Jag har bitvis redan lagt in aspekter på detta i flera blogginlägg, men jag ska här försöka göra en mera systematisk genomgång. Det första inlägget i serien gäller internatslivet, och jag återkommer till frågor om andaktsliv och fester.

Den skola som jag övertog ansvaret för hösten 1970 verkade i samma anda som skolan i stort sett hade gjort sedan den grundades 1926. Verksamheten var likt andra folkhögskolor grundad i den anda som kännetecknade de nordiska folkhögskolorna överlag.

Internatet har varit ytterst centralt. Man kan säga att det traditionellt har utgjort folkhögskolans hjärta, i motsats till samhällets obligatoriska skola där lektionerna är det centrala. Det betyder inte att undervisningen skulle anses oviktig, men att det som kännetecknade folkhögskolan särskilt var livet i internatet och den socialiseringsprocess som gjorde att man kunde säga: ”I folkhögskolan blir man inte något – man blir någon.”

Det skedde en viss utveckling av internatets betydelse under min tid – åren 1970–1996. Särskilt under det sista decenniet skedde en klar förändring.

Jag hade själv ingen erfarenhet av ett internat med många elever i samma rum. Så var det med flickinternatet fram till 1965, då ett nytt internat med tvåbäddsrum togs i bruk. Före det kunde många bo i samma rum. År 1988 var det åter dags att flytta till ett nytt internat, och då diskuterade vi intensivt om vi skulle ha både en- och tvåpersoners rum. Vi stannade dock för två sängar i varje rum, men så att vi gav möjlighet att reservera ett rum för sig själv mot en högre avgift. Pojkinternatet hade haft rätt små rum som beboddes av två pojkar i varje.

Några pojkar testar armstyrkan. Bilden är från  1976-77.
Några pojkar testar armstyrkan. Bilden är från 1976-77.

Det hörde till att alla skulle bo i internatet och endast med undantagslov bodde eleverna hemma. Under mitt första år hade vi två egentliga vuxenstuderande, mammor med barn hemma, och de bodde självklart inte på internatet. De hörde till undantagen. Så fortsatte det under hela 1970-talet.

Först in på 1980-talet började sakerna ändras. Elever som var från Vasa med omnejd anhöll allt oftare om att få bo hemma. Till en början var vi ganska restriktiva och hänvisade till att en stor del av folkhögskolans värde låg i att vara med i den sociala gemenskapen. Det här var naturligtvis viktigast för de unga. För vuxenstuderande tedde sig situationen annorlunda.

Eftersom de flesta kom till folkhögskolan direkt från grundskolan – tidigare vanligen från folkskolan – var den överlägset största åldersgruppen 16-åringar. Oftast hade de inte tidigare bott utanför hemmet. De kom till en stadsmiljö, som för dem som kom från landet upplevdes spännande. Lockelser som för föräldrarna ofta kunde verka farliga var alldeles inpå knutarna.

Det här ledde givetvis till att några ville pröva på det nya. Inför föräldrarna bar vi nu ansvaret att vara deras ställföreträdare. I hemmet på landet hade 16-åringar knappast varit ute i något nattliv. Vi satte alltså gränser när man skulle vara inne på kvällen. På vardagarna var tiden satt till 22.00, och på lördagskvällarna en timme senare. Under de första åren tillät vi inga besök på dagtid, inte ens i helgerna.

Joursystem

Ansvaret för internatet hörde i första hand till biträdande rektor, som skulle vara en kvinna när vi hade manlig rektor. Lärarna, rektorn inräknad, hade i uppgift att övervaka ordningen i internatet under var sin dejourkväll. Helgerna ankom också på lärarna enligt ett rullande schema. Dejourerande lärare ansvarade också för aftonandakterna och för lördagskvällens samkväm. Dessa jouruppgifter upplevde åtminstone jag rätt så betungande.

Rutinen var den att vi höll aftonandakt kl 21.45 och sedan kl 22 gick vi runt och stängde ytterdörrarna. Då gick vi också ”rond” från rum till rum och hörde oss för om alla var inne. Det kunde vara en grannlaga uppgift. Det var inte så roligt att knacka på dörren till flickrum där man misstänkte att någon redan höll på att ställa sig för natten, och det kunde förstås också utnyttjas för att hålla någon vän på rummet utan lov. Det gällde då att bruka både hänsyn och en realistisk insikt i ungdomars beteende.

Eftersom jag bodde mitt i flickinternatet med min familj – i andra våningen med internat både nedanför och ovanför – och våningarna var mycket lyhörda, kunde vi ofta avslöja olovliga gäster på rösterna, som blev mera frimodiga efter ronden. Då var det bara att ta på sig morgonrock och kasta ut pojkarna med varning.

Det hörde till vanligheten att någon hade något att diskutera, så att det ibland blev rätt långa dröjsmål. Den här tiden på dygnet gavs goda möjligheter till själavård. Särskilt Adéle Swenn, som under en lång följd av år var biträdande rektor, dröjde ofta kvar på internatet till sent på kvällen och skapade goda relationer till eleverna.

Med tiden ändrade vi rutinen så att en våningsdejour ålades att rapportera att alla var inne, så att vi inte behövde gå längre än till våningens ytterdörr.

Efter hand som elevernas ålder steg och vi fick allt fler myndiga elever ifrågasattes rutinerna med rapporteringen. Det blev ett problem att motivera att också dessa skulle ”övervakas”, när de utanför skolan hade full frihet att rå sig själva. Men vi hade fortfarande ett särskilt ansvar gentemot de minderårigas föräldrar. Det här var en fråga som vi ofta diskuterade grundligt på föräldramöten, som vi vanligen ordnade i början av höstterminen. Vi var fullt medvetna om att vi var ”gammalmodiga” i förhållande till många andra folkhögskolor, men vi satte vår ära i att vårt internat skulle vara en trygg plats, och att eleverna skulle ”bibringas goda seder” som det någon tid stod i ordningsreglerna. Många var också de möten i folkhögskolrådet, som tillkom i början av 1970-talet, där vi diskuterade dessa principer.

Jag har i gott minne en händelse som visade vad denna ofta ifrågasatta övervakning kunde betyda. En av  flickorna, som hade en hel del livserfarenhet från sitt eget vuxna liv, saknades en kväll vid rapporteringen. Hon dök upp vid ytterdörren en god stund senare, och jag mötte henne med frågan varför hon kommer så sent. Hon brast i gråt: ”Aldrig har någon förr brytt sig om var jag har varit.”

Intrycken från ett år med starka upplevelser och gemenskap medförde att avslutningsdagarna blev tårfyllda tillfällen.  Här en talande bild från avslutningen 1981.
Intrycken från ett år med starka upplevelser och gemenskap medförde att avslutningsdagarna blev tårfyllda tillfällen. Här en talande bild från avslutningen 1981.

Alkoholen var självfallet en frestelse. Det fanns i elevkåren olika erfarenheter, med olika bakgrund i hemmen och olika förväntningar. Alla visste i förväg att skolan förutsattes vara en alkoholfri miljö. Men hur var det med en öl eller två ute på stan, vilket vi inte kunde förvägra dem som var myndiga? Det kunde lätt bli lockande också för yngre att försöka hänga med. Sådant kunde vi inte annat än ta upp i undervisning och samtal.

Starkare drycker förekom i undantagsfall. Vi beslagtog någon gång öl och vin, kanske också någon starkare vara.

Ett problem särskilt för mig, som i stort sett inte har någon erfarenhet alls av alkoholfrågor, uppstod om någon av eleverna anlände alkoholpåverkad från stan. Jag blev nog en och annan gång dragen vid näsan av att inte kunna bedöma utandningsluft och allmäntillstånd.

Men hur skulle vi agera om vi hade bevis för överträdelser?

Min princip var klar: vi hade avkrävt nykterhetslöfte av eleverna på skolan; om det löftet bröts, följde en bestraffning. Det fanns tre grader av bestraffning i vårt reglemente: varning, avstängning från skolan på bestämd tid eller definitiv relegering. Den sistnämnda krävde fastställelse av direktionen. Den bestraffningen använde vi bara en gång. Däremot hände det ett par gånger att jag med lärarkollegiets beslut verkställde avstängning för tre dagar, vilket utdömdes för särskilt svåra överträdelser.

Ett par sådana fall hade jag stora svårigheter med. Några pojkar var ute på stan några få dagar före skolavslutningen och hade försett sig med för mycket under västen. De uppträdde berusade när de återkom till skolan. Vi hade bara några få dagar kvar av skolåret. De hade fått varningar redan tidigare. Var det en förmildrande omständighet att skolan snart skulle sluta?

Vi ville inte skapa dålig stämning strax före avslutningen. Det brukade ju bli starka känslor och floder av tårar när man skulle skiljas. Skulle vi få eleverna emot oss?

Den andra sidan av saken var glasklar: om vi inte verkställde en bestraffning skulle det vara ett bevis för att det inte spelar någon roll om man överträder reglerna. ”Det händer ändå inget.” Alltså blev det avstängning för tre dagar.

Pojkarna tog det mycket bra. De förklarade att de fullt insåg att de hade handlat fel, och de tog sitt straff som män. ”No hard feelings”, var beskedet.

Sällskapande

Ett annat fall gällde en flicka som ett par dagar före avslutningen övernattade i sin pojkväns rum i pojkinternatet. Också där var det svårt. Båda parterna hörde till de plikttrogna och positiva eleverna som vi inte hade haft något att anmärka på. Vi hade klart definierat de tider när besök fick äga rum. Att övernatta i det andra könets internat hörde till de grova överträdelserna. Vi hade undervisat om äktenskapets helgd och varnat för att låta det gå för långt vid sällskapande. Även här blev följden avstängning. Kuriöst nog ledde detta förhållande till ett stabilt, kristet äktenskap!

Sällskapande var helt naturligt en företeelse som hörde till folkhögskollivet. I många fall uppstod förhållanden som ledde till äktenskap. Ibland var det svårt att låta förälskelsens uttrycksformer stanna i den privata sfären i stället för att öppet torgföra dem inför andra, något som ibland kunde väcka irritation. Men i sådana fall fanns inga klara regler, utan det handlade mest om behov av undervisning och förmaning.

Allt eftersom åren gick blev det allt svårare att motivera de strikta besöksreglerna. Vi behöll skilda avdelningar för manliga och kvinnliga elever, och förutsatte att man inte övernattade i det andra könets lägenheter. Men vi öppnade upp för att fritt vistas i internaten under kvällar, senare också dagtid. Ungefär parallellt med denna utveckling förstärktes tendensen att bo ute på stan.