Estland i sikte

År 1989 var jag tjänstledig från april till årets slut. Under den tiden etablerades ett nära samarbete med de gamla svenskbygderna i Estland. Där hade ”den sjungande revolutionen” väckt en våg av frihetslängtan och gränserna höll på att öppnas.

Initiativtagaren var lärare Kristina Nybäck-Käld, som brevledes tog kontakt med rektor Laine Belovas vid Nuckö skola. Efös elevsituation höll nu på att bli brydsam. Direktionen såg detta som en möjlighet att erbjuda plats åt estniska stipendiater, som även kunde bidra till att höja statistiken.

När Evangeliska Ungas Ungdomskör sommaren 1989 var på resa i Estland överlämnades en inbjudan från skolans direktion till körens värd, Leevi Reinaru. Han fungerade som kyrkoherde i Lääne-Nigulas församling nära Hapsal (estniska: Haapsalu) och skötte även Nuckö församling (estniska: Noarootsi). Inbjudan gällde fem frielevsplatser inkommande läsår.

I rekordtakt fixades inresetillstånd åt fem studerande. Det var inte svårt att få hugade kandidater att nappa. Intresset att resa utrikes var enormt. En av dem som anlände, Lea Alp från en by nära Viljandi, berättade att hon hade en dag på sig att bestämma sig.

Jag var med och mötte de nya eleverna när de kom med Vasatåget. Det fanns vissa språksvårigheter, men några kunde hygglig finska och de övriga kunde göra sig förstådda via finskan. Det var en enorm upplevelse för dem alla att komma utrikes.

Vid den här tiden var Estland ännu sovjetiskt, och det märktes också. Under hösten dök anklagelser upp att en av de studerande inte skötte sig som han skulle. Han hade bland annat sagt att han gärna skulle åka till Amerika. När gruppen skulle återvända till Finland efter jullov hemma i Estland motades han i hamnen. Han fick inte längre återvända till Finland denna gång. Senare blev det åter OK att komma igen för studier och praktik på annat håll.

Denna sak blev föremål för utredningar när Leevi Reinaru och Laine Belovas var på en månads vistelse i vår skola för språkstudier under vintern 1990. Det framkom så småningom att en av de andra studerande hade fungerat som övervakare med uppgift att rapportera hem om gruppen skötte sig klanderfritt.

Leevi och Laine deltog i undervisningen och försökte snappa upp så mycket som möjligt av det svenska språket, utan att vi använde tolk. De gav också värdefull insyn i förhållandena i Estland, men de kunde ännu inte vara helt öppna. Risken fanns att de skulle drabbas av påföljder.

En ögonöppnande resa

Inför sommaren 1990 planerade jag med några Estlandsvänner en resa till Estland för att lära känna landet och våra vänners situation. Bengt Strengell var sekreterare i Evangeliföreningens nygrundade Estlandsdelegation och Gustav Norrback, kaplan i Korsholm och vår tidigare lärare och direktionsordförande, var dess ordförande. Edwin Bernas, som var min företrädare som rektor, hade ett starkt personligt intresse att besöka Estland och anslöt sig till vår grupp.

(Vasabladet publicerade tre artiklar som jag skrev efter denna resa 21–30.6.1990: Andens vind griper Estlands unga, Republiken Estlands svåra födelse, Med Gud under stalinterrorn).

Lauluväljak, sångarfältet med plats för 30.000 sångare på estraden, spelade en avgörande roll för Estlands "sjungande revolution".
Lauluväljak, sångarfältet med plats för 30.000 sångare på estraden, spelade en avgörande roll för Estlands ”sjungande revolution”.

Vi grubblade över hur vi skulle återgälda den gästfrihet som vi visste skulle möta oss på ett överväldigande sätt. Pengar kunde vi inte ta med oss. Däremot fick vi rådet att ta med oss sådana varor som värdarna sedan kunde omsätta i pengar. Vi laddade alltså upp med diverse elektroniska grunkor och försåg oss med gåvobrev för att övertyga tullmyndigheterna att de skulle användas endast som gåvor. Det var ingen självklarhet att varorna inte skulle konfiskeras av tullen.

Resan, som vi företog med tåg och båt i månadsskiftet maj-juni 1990, blev oförglömlig. Redan att uppleva den blomstrande naturen med syrener och kaprifol i full blomning var betagande. Ingenting kunde dock överträffa den gästfrihet som mötte oss, och de intryck som vi fick genom samtal med våra vänner.

Vår värdfamilj var i första hand familjen Leevi och Helle Reinaru i Taebla. Leevi mötte oss i hamnen, efter att de spännande formaliteterna hade överstökats utan andra problem än väntan i långa köer. Först gjorde vi en runda i några butiker, där diskarna i stort sett stod tomma. Leevis gamla Lada hade ett problem: dörrarna gick inte att låsa. Vi hade lastat in alla våra väskor och lådor, och det var ett trosföretag att Leevi tog risken att låta bilen stå utan uppsikt på gatan medan vi var inne i butiken.

Sedan tog vi en promenad i gamla Tallinn, även det en mäktig upplevelse. Vid parlamentshuset på Domberget, Toompea, observerade jag en murare som jobbade med en plakett och jag passade på att ta ett foto. Det visade sig att han just hade tagit bort den gamla plaketten vars text informerade om att det var sovjetparlamentets hus. Den nya inmurade plaketten omtalade att huset nu representerade Republiken Estlands parlament! Historiens vingslag märktes påtagligt.

Vi åkte så ut till Randvere, där Helles föräldrar hade en stuga. Där träffade vi Leevis far Karl, en gammal kantor som sedermera blev präst i tre församlingar. Jag bandade in hans berättelser från den dramatiska sovjettiden och skrev om dem i Vasabladet. Stugan låg alldeles nära stranden, ett tiotal meter från ett avspärrat och krattat strandområde som fram till föregående år hade patrullerats av militären med tillträde förbjudet för ortsbefolkningen.

Matbordet var helt suveränt, fyllt med alla möjliga läckerheter. Utifrån vår observation av de tomma butikshyllorna kunde vi inte begripa var man hade fått allt ifrån. Men sådana var våra värdar: de hade samlat det som de kunde få ihop för att kunna förse gästerna.

Sedan var det dags att anträda resan till Taebla i den lilla Ladan: fem vuxna och två barn, plus en mängd bagage. Det blev en väl packad bil! Edwin hade vid det laget sökt sig till egna kontakter.

På kvällen var det bönemöte i husets andra våning. På den tiden hade församlingen inga andra utrymmen än kyrkan och kyrkoherdens bostad. Vi räknade med att gå på promenad, eftersom vi ändå inte förstod så mycket estniska. Men Leevi kom och hämtade oss och så inbjöds vi att vara med. Det var en upplevelse som från en annan planet. Ett antal kvinnor var med på mötet och bad på sina knän för landet, för sina familjer, för församlingen och för oss.

En annan händelse som avvek från vår egen tradition var ett besök i Karl Reinarus församlingskyrka i Randvere. En kvinna kom dit när vi var där, och hon berättade om att hon led av någon sjukdom. Hon fick knäböja vid altaret, Karl inbjöd oss alla att komma och lägga våra händer på henne och så fick hon förbön.

I Nuckö fick vi vara med på skolavslutning. Vi fick också höra om planerna på ett nordiskt gymnasium och såg den gamla folkhögskolbyggnaden, Birkas folkhögskola, som man ville renovera. Vi såg också Nuckö gamla prästgård som var i ett bedrövligt förfallet tillstånd. Där bodde Sven Danell som svensk kyrkoherde på 1930-talet. Han blev sedermera biskop i Skara och skrev en bok om tiden i Estland (Guldstrand).

För mig blev en resa till Lea Alps hem den mest dramatiska upplevelsen på resan. Jag fick följa med Heikki och Leili Mutso – Leili är Leas syster – i deras Lada. De hade vid den tiden två små flickor. Båda var engagerade i Lääne-Nigulas församling. Vi reste först till ett kristet ungdomsläger nära Viljandi. Sedan gick vi omkring i de gamla stadsruinerna, och såg många andra sevärda platser ända ner emot gränsen till Lettland.

Hemmet låg ute på landet och vi körde längs slingrande grusvägar i alltför hög fart – enligt mitt sätt att se. Det var en upplevelse utan like att bada rökbastu, lyssna på familjens berättelser – fadern hade tillbringat sju år i sina barn- och ungdomsår i Sibirien – och slutligen övernatta i syskonbädd tillsammans med släktingar som också uppehöll sig i huset just då. Eftersom jag var flitigt framme med min kamera ville man att jag skulle ta ett gruppfoto när så många var samlade.

När vi så skulle återvända på lördag kväll gällde det att hitta bensin för bilen. Heikki räknade med att det fanns bensin i Viljandi, men där möttes vi av en tråkig skylt: ”Tühi” – tomt! Goda råd var dyra. Hur det gick, och om de fortsatta äventyren, står att läsa i en av de tre artiklar som jag skrev efter resan och som publicerades i Vasabladet. Artiklarna finns också på webben. Jag fotograferade ett hundratal diabilder, som sedan användes vid ett flertal föredrag.

Resan avslutades med gudstjänster med dop, konfirmation och nattvard i Lääne-Nigula och Nuckö. På vägen hem från Nuckö tog vi upp en av konfirmanderna i bilen. Han hade begett sig hemåt till fots, en tio kilometers promenad.

Nya resor på hög nivå och svag is

Vi förberedde nu även antagning av studerande till det följande läsåret. Några ville fortsätta ett år till med sikte på att översätta litteratur till estniska.

I januari 1990 inbjöds tio direktionsmedlemmar, anställda och studerande vid Efö på en resa till Tallinn och Hapsal av Kalle Leet. Han var en av elevernas föräldrar och hade en bemärkt position som viceminister i den estniska regeringen. Han gjorde inbjudan som tack för att hans dotter fick studera i Vasa, vilket hade ordnats av Laine Belovas. Vi fick unika möjligheter att besöka bland annat en textilfabrik och polisinrättningen i Hapsal. I gamla Tallinn bjöds vi på middag och vi bodde på stadens bästa hotell. Sådana upplevelser hörde inte direkt till våra vardagsrutiner.

Sömmerskor i långa banor i textilfabriken Sulev.
Sömmerskor i långa banor i textilfabriken Sulev.

När vi besökte Nuckö berättade man för oss att isen över Hapsalfjärden hade frusit till så pass att vi skulle transporteras till staden med bilar över isen, i stället för att man skulle ta den vanliga flera mil långa omvägen runt viken. Hjärtat åkte nog upp i halsgropen på en och annan av oss när de sprängfyllda Ladabilarna drog iväg med upp mot 100 km/h ute på de nattgamla isarna. Man försökte lugna oss med att fjärden är så grund att man kan bottna där. Men alla kom över utan missöden.

Inresetillstånd med förhinder

I augusti 1991 förklarade sig Estland självständigt, samtidigt som det misslyckade kuppförsöket mot Gorbatjov ägde rum. Vi levde i stor spänning hur det skulle gå. Under de tre krisdagarna ordnade vi en bönestund varje dag kl 12, vilket också uppmärksammades av regionalradion. Vi hade då pensionärskurs och vi informerade samtidigt så gott vi kunde om läget. I Lettlands huvudstad Riga utbröt strider, men de trafikmärken som förbjöd trafik med pansarvagnar till Toompea och de klippblock som delvis blockerade infarten trotsades till all lycka inte.

Den andra februari 1991 var ett dramatiskt nytt trafikmärke uppsatt vid infarten till Domberget: förbud att köra med stridsvagn!
I december 1991 noterade vi ett dramatiskt nytt trafikmärke vid infarten till Domberget: förbud att köra med stridsvagn! För säkerhets skull fanns också rejält tilltagna stenar som hinder.

Hur skulle skulle det gå med inresetillstånden för våra nya elever? Denna gång visade det sig vara verkligt besvärligt.

En av de nya eleverna åkte varje dag under en veckas tid från Haapsalu till Tallinn för att köa för tillstånden. Estniska sökande placerades i en särskild kö, medan finländska medborgare hade förtur. Jag ägnade åtskillig tid åt att ringa och skicka fax till konsulatet. När det sedan äntligen blev klart att inresetillstånden beviljats, beslöt vi att jag åker till Helsingfors för att hämta gruppen med en liten buss. Michael Eriksson, som tillsammans med sin fru Birgit hade varit ”seniorelever” i Efö föregående år, följde med.

Ännu var inte mödorna slut. Vi spanade in våra elever i den långa passkön, men hann inte glädjas så länge innan vi insåg att det uppstått något problem. Gruppen hölls kvar även när de sista resenärerna hade passerat. Jag sökte mig väg till passkontrollen och fick reda på att fel viseringsdatum hade antecknats i passen. Visumen hade redan gått ut! Passkontrollanten sade sig vara tvungen att sända gruppen tillbaka till Estland … hemska tanke. Jag bad att få tala med chefen, som efter att ha hört min tämligen bistra berättelse om elevgruppens mödor gav dem tillstånd att åka med till Vasa, dock så att de omedelbart måste anmäla sig på polisinrättningen i Vasa för att få visumen korrigerade.

Skulle vi inte ha åkt för att möta eleverna i hamnen hade de tvingats återvända till Estland. Detta efter att Estland hade blivit ett självständigt land, och ungdomarna önskat komma till vårt land i endast goda avsikter.

Svårigheterna med uppehållstillstånden berodde på att utlänningscentralen hade beslutat att inte bevilja uppehållstillstånd för utlänningar som önskar studera vid folkhögskolor. Enda möjligheten att få visum för studier var att studera vid högskola eller yrkesläroanstalt. De finländska inresemyndigheterna blivit ytterst försiktiga med att ge tillstånd för utbildning i Finland, eftersom man misstänkte att det kunde vara ett sätt att arbeta svart.

Efter detta bad jag justitiekanslerämbetet att pröva lagligheten i Utlänningscentralens beslut att inte tillåta studier vid folkhögskola. Dessutom påtalade jag felet i dateringen. Jag fick svar den 26 november 1993, att man inte hade kunnat påvisa någon olaglighet i hanteringen. Man konstaterade att det tillfälliga felet hade rättats till.

Nya resor

Inför första advent 1991 gjorde jag en resa tillsammans med Tord Carlström, som då var SLEF:s direktor. Vi hade samlat avlagda kläder, som fyllde en lastbil, som lånades av Snellmans slakteri. En släkting, Stig Granholm från Terjärv, ställde upp som chaufför. I Lääne-Nigula hade man vid denna tid funnit ett sätt att skaffa pengar för församlingens verksamhet: kläderna såldes via diakoniverksamheten. Utdelningen var dock ingalunda problemfri, och för vår del blev det inga fler sådana resor.

Under resan passade jag på att besöka Finlands konsulat i Tallinn, där jag hade bett om audiens hos vicekonsuln. Jag fick möjlighet att berätta om varför vi tar emot estniska studerande till frielevsplatser. Resultatet var att jag fick ett löfte om att ärendet skulle skötas smidigare i fortsättningen. Om detta skrev jag en artikel i Vasabladet: Jag skäms för mitt lands ansikte.

Vid besöket framförde kontraktsprosten Tiit Salumäe en önskan om att vi skulle ordna en kurs för söndagsskollärare i Vasa. Det beredde oss en del svårigheter, men vi genomförde en tre veckors kurs med drygt 20 deltagare i augusti 1992. Tre elever från föregående årskurs fungerade som tolkar.

När datalinjen inledde sin verksamhet öppnades en möjlighet för några av de estniska studerandena att utföra litteraturarbete direkt vid datorn. En av dem, Signe, översatte en hel bok till estniska och gjorde ombrytningsarbete med illustrationer klara. Tyvärr tillstötte för oss okontrollerbara problem i granskningsproceduren och boken blev aldrig tryckt, till stor besvikelse för den grupp i Sverige som bekostade hennes studier. Bättre gick det med ett par småskrifter.

Sommaren 1992 var jag reseledare för en gruppresa till Estlands svenskbygder. Det var en kär uppgift, särskilt som vi kunde glädjas åt att ha några av våra elever som guider. Också ett par år senare ordnade vi en gruppresa, då vi också samtidigt ville samla forna Efö-elever till en minnesträff med Guds ord och sång.

929792_famLuks
Under gruppresan 1992 besökte vi Rickulls kapell, en ruin från den tiden när orten var relativt väl befolkad av svensktalande ester. Där träffade vi familjen Luks som hade flytt till Sverige och som nu kunde återse sin barndomsbygd.

 

I april 1993 besökte jag Estland tillsammans med vår biträdande rektor Margite Lindén för att intervjua intresserade kandidater för nästa års frielevsplats. Vid det besöket kunde vi ha en samling med rätt många forna estlandselever.

Efter några år blev det allt svårare att få medel till studieplatserna via församlingar och som direkta gåvor. Slutligen kärvade ekonomin så pass att vi inte kunde fortsätta med frielevsplatserna. Det hade också blivit vanligare att åka utomlands för studier.

Estland hade dock för alltid intagit en stor plats i mitt hjärta.

Läs artiklar om resan 1990:

Kyrkomöte

På grund av min ”skrivklåda” hade jag under 1970-talet kommit att framstå som en representant för den evangeliska rörelsen i offentligheten. Av ÅU-redaktören Meta Torvalds fick jag rentav epitetet ”chefsideolog” vid något tillfälle – en utmärkelse som knappast vann gillande i SLEF:s ledning och inte heller hade något slags täckning. Att Meta Torvalds visade intresse för mina läror berodde på att jag kom att delta i kyrkomötet som suppleant under tre sessioner.

Redan under perioden 1974–78 hade jag varit andra suppleant bland lekmannaombuden i Borgå stift. Detta hade jag egentligen inte noterat förrän valet hade ägt rum. Då mötte mig SLEF:s direktor Helge Hildén med orden: ”Nej men se suppleanten!” Jag hade ingen aning om vad han menade ens, innan han förklarade. Så ovetande var jag om det då timade valet.

När en ny period stundade ordnade landskapsförbundet i Österbotten provval. Man var nämligen angelägen om att Österbotten skulle få två in lekmannaombud i kyrkomötet. Jag kom då på andra plats i provomröstningen efter Henrik Hult, kyrkoekonom i Jakobstad. (Vasabladet 5.2.1978)

Saken var dock inte alldeles enkel. I det evangeliska lägret röstade man mangrant på mig, men på annat håll tyckte man inte om mitt agerande i olika debatter. När det egentliga valet skulle hållas råkade jag befinna mig på samma tåg som elektorerna. Jag var på väg till rektorsmöte. När jag vandrade genom vagnarna på väg till restaurangvagnen kom jag in i ett verkligt getingbo, som plötsligt frös till. Det var biskopsfadern Edvin Vikström som lade upp strategi inför valet, och min närvaro kändes tydligen inte riktigt önskad just då.

Utgången av valet blev att endast Henrik Hult invaldes från Österbotten. Man tröstade sig dock med att medicinalrådet Håkan Hellberg var nästan österbottning – bördig från Karleby. Hellberg fick i det proportionella valet 41 1/12 röster, medan jag stannade på 39 11/12 – en skillnad på drygt en röst.

Nu hände det sig, att Håkan Hellberg var utomlands under våren 1979 och bad om befrielse från att delta i vårsessionen, som skulle hållas i början av maj. Jag fick ett telefonsamtal från domkapitlets notarie någon gång i april med kallelse att inställa mig till kyrkomötet. Det var ett bud som höjde adrenalinhalten!

Allt efter som tiden närmade sig började handlingar droppa in med posten. Och det var inga små dokument, utan tjocka luntor med utskottsbetänkanden.

Två ärenden verkade särskilt intressanta. Kyrka och stat-kommittén hade avgett sitt betänkande som nu skulle upp på remissdebatt. En annan intressant fråga var ett ombudsiniativ av Leino Hassinen, kyrkoherde i Vichtis. Han hade uttryckt bekymmer över att allt flera av kyrkans medlemmar upplever kyrkan som en serviceanstalt och inte förstår vilka förpliktelser det medför att vara medlem i kyrkan. Nu bad han biskoparna utreda detta. Konstitutionsutskottet ansåg dock att hemställan var för luddigt formulerad och ville förkasta initiativet. Det fanns ju inget organ som hette ”biskoparna”.

Jag hade mycket att lära när jag infann mig till kyrkomötet. Jag delade rum med Henrik Hult, och när han packade upp sin mörka kostym undrade jag om man måste ha mörk kostym. Jo, det stod att man skulle ha prästdräkt vid processionen till inledningsgudstjänsten i domkyrkan. Jag var ju inte präst – men en lekman skulle på motsvarande sätt vara klädd i mörkt. Och jag hade bara en ljus sommarkostym! Jag kände mig verkligen som en ”kusin från landet”.

Så vidtog vårsessionen. En fin namnskylt skulle man ha, och så skulle man förete sin fullmakt. Visst var det högtidligt. Och maten sen! Åbo kristliga folkhögskola bjöd verkligen till att hålla hög standard. Sådan traktering var jag inte van vid till vardags.

Redan nästa morgon stod frågan om kyrka och stat på dagordningen. Jag bad om ordet och höll mitt förberedda anförande. Meta Torvalds kommenterade i ÅU med att Vasarektorn redan hade sällat sig till de alltför många långpratarnas rad.

På onsdag morgon var det så dags att diskutera Leino Hassinens initiativ. Efter att konstitutionsutskottets ordförande, biskop Aimo T Nikolainen, hade inlett ärendet och förklarat varför det inte var värt att sända vidare till utskottsbehandling, följde ett genmäle av initiativtagaren själv och sedan kom turen till mig. Jag avrundade mitt inlägg med att föreslå, att ärendet skulle hänskjutas till biskopsmötet.

Det som sedan följde överraskade mig stort. Talare efter talare steg spontant upp och understödde mig. Det första understödet gavs av kyrkoherden i S:t Karins församling i Åbo, Eero Parvio. Han var en av förgrundsgestalterna i SLEY (den finska evangeliföreningen). Diskussionen räckte flera timmar och omröstningen blev överraskande jämn: 56–41 för förkastande av förslaget. En intressant detalj var att Högsta domstolens representant hörde till dem som röstade för mitt förslag.

Vasabladet rubricerade ett enspaltigt referat: ”Vasa-rektor tände debatt på kyrkomötet”. Jag citerar några rader ur referatet, som härstammar från Ulf Särs’ pressmeddelanden till Finska notisbyrån:

Tonen i debatten angavs i rätt hög grad av rektor Ola Österbacka från Vasa. Han beklagade att kyrkan inte ställer klarare krav på medlemmarnas liv och tro. Som exempel nämnde han de allt allmännare samvetsäktenskapen, att kyrkan döper barn till föräldrar som inte tänker ge barnet en kristen fostran och att t.o.m. kyrkligt anställda får förkunna sådant som strider mot kyrkans lära.

Motiveringarna till att förslaget trots allt förkastades var främst att frågan inom kort skulle komma upp i den kommitté som utreder kyrkans författning och en totalreform av kyrkolagen. Det kan noteras, att alla paragrafer om kyrkotukt sedermera slopades i den nya lagen!

Vasabladets notis från 10.5.1979.
Vasabladets notis från 10.5.1979.

Det var oerhört intressant att följa med omröstningstekniken. Ibland kunde omröstningarna bli flera på varandra och det kunde bli taktikröstning. När vi till exempel skulle rösta om olika förslag angående en ny teologisk fakultet i Joensuu var det för en obevandrad säkrast att kolla in när den nyvunna vännen som satt vid min vänstra sida reste sig upp och följa honom. Han var en bibeltrogen broder från S:t Michels stift.

Jag var medlem i nämndutskottet. Vi skulle alltså föreslå medlemmar i kyrkans nämnder. Inför ett sådant val nämndes Karl-Gustav Sandelins namn. Jag bad då om ordet och berättade om vad han hade fört fram angående Jesu kroppsliga uppståndelse. En annan av medlemmarna i utskottet var SLEY:s verksamhetsledare Lauri Koskenniemi. Han förklarade direkt, att en sådan som inte fasthåller vid kyrkans centrala lära om uppståndelsen inte kan ges fullmakt att företräda kyrkan. Så blev också beslutet.

Detta föranledde sedan en intern räfst vid ett gruppmöte i Borgågruppen. Jag hade fört fram falskt vittnesbörd mot Sandelin och gått emot stiftets beredning, fick jag veta. Ingen kunde dock invända mot min uttryckliga rätt att stå för min övertygelse, eftersom jag dock hade stiftets fullmakt för min uppgift.

Under de två närmaste åren behövde jag inte rycka in som suppleant, men vårsessionen 1981 och även höstsessionen samma år fick jag kallelse.

I maj 1981 föreslogs att lektorerna skulle få utvidgade rättigheter att döpa och dela ut nattvard. Det gav mig orsak att förklara min syn på kvinnliga präster.

Eftersom det var väntat att kvinnoprästfrågan inom kort skulle tas upp till avgörande behandling högg journalister från olika håll tag i mig. En av dem berättade om hur Uleåborgsbiskopen Olavi Rimpiläinen förhöll sig till olika praktiska avvägningar om kvinnor skulle få rätt att bli präster. Man frågade också mig, och jag brukar inte vara särskilt diplomatisk i mina svar. I tidningen berättade man sedan med en viss ironi om lekmannen från Vasa som visste bättre än biskopen hur det ska vara.

Meta Torvalds skrädde inte orden i sitt referat i ÅU när hon uttryckte sin indignation över att de mest ärketrångsyntas ”chefsideolog” förstör Borgå stifts rykte som ett frisinnat stift. Jag kommer ihåg att jag på den lediga onsdagskvällen, samma kväll som referatet hade ingått, sökte mig till Evangeliföreningens bönehus där man hade möte. Jag behövde ett andningshål. Jag upplevde in på bara skinnet vad det vill säga att få lida här i världen, men på mötet blev jag åter styrkt av trossyskon.

Höstsessionen 1981 var samtidigt avslutningssession för detta kyrkomöte. Jag tvingades denna gång av mitt samvete att uttala mig angående budgeten. Jag anmälde att jag inte kunde stöda det föreslagna anslaget till Kyrkornas Världsråd (KVR) på grund av dess läromässiga upplösning och politiska ställningstaganden. För inte länge sedan hade världsorganisationen varit föremål för häftig kritik, bl. a. av den internationellt kände teologen Peter Beyerhaus, för dess stöd till kontroversiella gerillarörelser.

När jag sedan satt i domkyrkan under avslutningsgudstjänsten och lyssnade till predikan, som hölls av assessor Ossi Haaramäki, kände jag pilarna hagla. Jag vet inte om han även utan mitt anförande hade tänkt uttrycka sitt kraftiga stöd just för KVR, men det kändes just då som om orden var riktade direkt till mig. Jag kände att jag inte kunde dela denna kyrkas praktiskt uttryckta bekännelse och upplevde en strid i min själ inför den normala självklarheten att gå till nattvardsbordet med den samlade gruppen.

Att ställa upp för ett nytt val följande år var i och med detta uteslutet.

En trevlig biprodukt av deltagandet i kyrkomötet var samtalen under österbottningarnas bilresor till Åbo, som normalt ägde rum på söndag eftermiddag. Ofta var det Henrik Hult som körde, och min forne kollega Gustav Björkstrand och jag kunde ägna oss åt samtalet. En resa blev särskilt intensiv, då vi avhandlade frågan om skapelse eller utveckling. Björkstrand hade ett par år tidigare kraftigt opponerat sig mot Seth Erlandssons ”biblicistiska” ståndpunkt vid en debatt vid Pedagogiska fakulteten.

Även de informella träffar som Borgågruppen hade var trivsamma, våra olika åskådningar till trots. Biskop John Vikström var i detta ytterst skicklig att hålla var sak för sig.

Mina erfarenheter från kyrkomötets strikta arbetsordning kunde jag dra nytta av i det lokala församlingsarbetet, och även senare när jag under en följd av år fungerade som ordförande vid SLEF:s årsmöten.