Apparater och hobbyverksamhet

Redan i början av 1970-talet hade vi skaffat utrustning för mörkrumsarbete. Ruben Fransholm, som samtidigt med mig började sin tjänst som en driftig kanslist-vaktmästare, var en hängiven fotograf med erfarenhet från mörkrumsarbete. Också Åke Lillas var fotointresserad, även om han mest satsade på diabilder. Det var han somfick mitt intresse för fotografering att blomma ut, ungefär vid den tiden när vi började planera för Vasaflyttning. Jag köpte hans gamla kompaktkamera Petri 7S när han övergick till systemkamera. Några år sedan var det även dags för mig att skaffa en systemkamera, en Fujica.

Mörkrummet placerades i det innersta förrådet i verkstadsbyggnadens första våning. Våren 1971 skaffade vi en förstoringsapparat via kontakter i Helsingfors. Vi var dock missnöjda med ljusspridningen och fick löfte att byta den. Men hur skulle det ordnas? Jo, i början av juni hölls den finlandssvenska folkhögskolföreningens årliga folkhögskoldagar i Borgå. Åke Lillas körde en grupp deltagare med sin Opel Kadett, och apparaten stuvades in i bagaget. Åke hade dock inte lämpligt att åka in till Helsingfors för bytet, så uppgiften anförtroddes åt mig. Jag hade inte kört bil särskilt flitigt, särskilt inte Kadetten, och att köra i Helsingfors var nytt och inte särskilt inbjudande. Men feghet var ingen kännetecknande egenskap hos mig, så jag läste kartan och gav mig iväg.

Allt gick bra tills jag skulle gruppera in till högerfilen för att kunna ta av till höger i Hagnäs. Klockan var lite över åtta på morgonen, och redan under tidigt sjuttiotal var det en rusning som jag inte var van vid. Jag fastnade i den vänsterfil som jag hade varit tvungen att hålla lite innan. Rätt som det var märkte jag att jag kom in på Långa bron, för sent nu att svänga höger. Men efter bron gick det bra. Sen var det bara att följa vägen … hupps: plötsligt var jag inne på järnvägstorget! Det kartbladet hade jag inte förberett mig på. Men Gud är dårars förmyndare, och hur det nu var kom jag lyckligt tillbaka till Hagnäs och kunde besöka butiken.

Det visade sig att jag måste ut till Sockenbacka där lagret fanns. Men det gick bra. Och den nya apparaten var vi nöjda med. Mörkrummet stal sedan många timmar av mig.

forstoringsapparat
Förstoringsapparaten var ett viktigt verktyg för fotoklubben. Här är det Sonja som övar (1976-77).

Mörkrummet kom särskilt till pass i samband med festerna: inskription, julfest, elevförbundshögtid och avslutning. Då höll jag kameran igång med svartvit film, ibland gick ett par filmer åt. Efter festen gick jag till labbet och framkallade filmerna och när de hade torkat återvände jag för att göra några bilder. Följande dag levererade jag referat tillsammans med bilder till några dagstidningar, som vanligen också publicerade dem.

När musiklinjen kommit igång med sin verksamhet behövdes en del apparater. Jag var notoriskt intresserad av elektroniska mojänger, även om jag inte har någon särskild teknisk begåvning. Åke Lillas var en föregångare när det gällde audiovisuella hjälpmedel och kreativa inslag i undervisningen. Det var nödvändigt att skaffa apparater för uppspelning av musik – på den tiden stereoförstärkare och skivspelare. Vi gjorde en rejäl anskaffning för festsalen och jag tänkte mig att vi skulle börja ordna skivlyssning som fritidsprogram. Ett tag började jag också banda in musik från radion för att använda vid sådana musiklyssningstillfällen. Det blev dock inte mycket mera än en knäpp idé, men ett bandarkiv växte så småningom fram. 

Bandningen ordnades med en halvprofessionell bandspelare som gav möjlighet att spela in ljud på stora rullband. Vi spelade in rätt mycket av våra elevers musikframträdanden. Sakkunnig medhjälpare var Janne Witting, som sedan barnsben hade hjälpt sin far med bandning av predikningar vid de så kallade Jeppolägren (SLEF:s missionsfester). Jag fick av honom lära mig att klippa band och sammanställa program. 

Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.
Åke Lillas undervisar en grupp i filmteknik med utrustning som lånats från AV-tjänst. Läsåret är 1973-74.

Den här kunskapen använde jag bland annat för att sammanställa stillfilmer – ett begrepp som redan tidigare hade använts av min inspiratör Åke Lillas. Det behövdes en del informationsmaterial för rekryteringsresor till skriftskolor och grundskolor, och då kom diabildserier, kompletterade med musik och inläst tal, väl till pass.

En av de första stillfilmerna jag producerade var en reseberättelse från skolresan till Norge i maj 1974. En liten kassettspelare var med på resan och gav råmaterial, tillsammans med Griegs musik från några LP-skivor. Det var första gången jag fick uppleva fjällvärlden, och det var en hisnande upplevelse. Även om tidpunkten för fjällpromenader inte var den bästa – det var mitten av maj och Ingemarsbacken i Tärnaby var full av smältvatten – så rusade vi som tokar uppför slalombacken i lågskor. Kameran var i flitig användning.

En kommentar som fastnade på stillfilmen var en Närpesflickas: ”An sko ha haft me meir en eitt böxpar.”

År 1978 anställdes två nya lärare: Margite Widjeskog, sedermera Lindén, och Anders Kronlund. Tillsammans med dem och några elever gjorde vi en andaktsserie med temat Årstiderna. Anders spelade fyra kända psalmer på orgel och Margite läste psalmtexterna. Serien blev ofta visad som en alternativ andakt.

Något år senare hade vi en temavecka, då ett valbart tema var ”Bild- och ljudverkstad”. Tillsammans med elevgruppen gjordes stillfilmen ”Skapelsen” utifrån enbart bibelord, diabilder och musik. Också den förevisade vi många gånger, både internt och för utomstående publik.

Sibelius’ Finlandia använde vi tillsammans med en bildserie som visades på självständighetsdagens fest på 1980-talet. I det fallet var musiken det viktiga och bilderna bara stämningshöjande ackompanjemang.

Tänk om vi hade haft tillgång till dagens datorprogram för multimedieproduktion!

En verksamhet som kom att få viktiga kringeffekter var bandningen av bibelskolans kurser och kvällsbibelskolans föredrag. Vi bandade då direkt på kassett men tog kopior på rullband för att kunna redigera vid behov. Tillsammans med en del inköpta undervisningskassetter erbjöd vi möjlighet att låna eller köpa kopior.

På 1980-talet kom också videobandspelare in i bilden. Någon gång lånade vi en videokamera och gjorde själva inspelningar, men vanligen handlade det om att spela in program från TV för undervisningen. Till en början var skolstyrelsen inte med på noterna då det gällde att bevilja statsbidrag. De ansåg att det fanns upphovsrättsliga problem med att spela in program och visa dem i klass. Det kom nog också en del kritik för att vi satsade ungefär 5000 mk i en sådan tvivelaktig apparat. Men apparaten blev nog mycket viktig, särskilt för samhällsorientering och aktualiteter.

Nybygge

Jag berättade i mitt förra inlägg om behovet att rusta upp internaten. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats.

Gud koordinerade flera frågor för oss. Vi fick ta del av folkhögskolkommissionens betänkande till ny lag där man särskilt framhöll internatens standard och behovet av personalbostäder. Skolstyrelsen kom med en anmodan om en femårsplan för fastigheten, något som vi redan hade gjort förberedelser för. Vi skulle gärna ha önskat en möjlighet att förstora tomten, eftersom granntomten vid denna tid stod och ”skräpade” i väntan på en planering. Då vi uppvaktade stadsplanearkitekt Marja Kyyhkynen berättade hon att hon just stod i beråd att inleda en stadsplaneändring.

Vid denna tid, åren 1983-84, pågick en diskussion om det tilltänkta svenska konservatoriets placering. Själv engagerade jag mig också i frågan tillsammans med PF-lektorn Pelle Jansson och Korsholmskantorn Rainer Holmgård. Vi gjorde tillsammans en framställning om att konservatoriet skulle placeras i Vasa och tänkte oss att staden skulle upplåta granntomten för detta ändamål. På stadsplanekontoret gjorde man rentav en skiss för ett blivande musikhus – i form av en flygel.

Av detta blev intet, eftersom ett regionpolitiskt beslut togs om att konservatoriet skulle placeras i Jakobstad. Det var intressant att notera, att det stora flertalet av konservatoriets studerande under de första åren vann inträde via vår musiklinje. Vad en placering i Vasa skulle ha gett för fortsatta synergieffekter kan man bara gissa.

Från stadens sida visade man välvilja mot våra tankar och gjorde upp en skiss över hur det skulle vara möjligt att bygga ut på vår tomt. Den gamla pojkinternatsbyggnaden skulle ersättas med ett hus i tre våningar. En förbindelse på andra våningsplanet föreslogs mellan skol- och verkstadsbyggnaderna. I denna skulle biblioteket placeras.

Det visade sig snart att denna förbindelsebyggnad skulle bli alltför dyr, så den tanken måste överges, hur spännande den än verkade. Däremot fortsatte planeringen av en ny internatsbyggnad. Där skulle då också biblioteket få plats. Vi engagerade Carl-Johan Slottes arkitektbyrå, eftersom han hade haft som uppdrag att planera många folkhögskolbyggnader och hade känsla för vad som behövdes för folkhögskolverksamhet. Den som förverkligade detaljplaneringen var arkitekt Gerd Hytönen.

Även om de officiella besluten och myndigheternas tillstånd klarades av fanns det en djupt oroande fråga: skulle garantiföreningen orka med ännu ett stort projekt? Det skulle trots allt handla om fyra miljoner. Banklån kunde vi få, men lån ska också betalas tillbaka med ränta.

Vi reste runt i bygderna med detaljerad information och bad om synpunkter. Överlag möttes vi av förståelse för behoven och ett uttalat stöd, men det fanns också skepsis. Under 1960-talets byggnadsverksamhet fördelades lån på SLEF:s avdelningar, men till det räckte inte stödet den här gången.

Efteråt har jag insett att det var en alltför tung uppgift att vara dragare för ett så stort byggnadsprojekt och samtidigt ha ansvaret för undervisning, elevrekrytering, ekonomi och alla de löpande ärenden som ankommer på rektor. Visst fick jag ett gott stöd av medarbetare och vänner. Särskilt direktionens ordförande John Lasén ägnade skolan oerhört mycket tid. Det gick sällan en arbetsdag då han inte besökte skolan minst en gång. Till det kom uppvaktningar på skolstyrelsen och förhandlingar med stadens myndigheter.

Den 25 november 1986 var entreprenadhandlingarna klara att köras ut till ett tiotal potentiella byggfirmor. Fastighetskommittén sorterar högarna: Lasse Dahlbäck, John Lasén och Börje Ahlsved.
Den 25 november 1986 var entreprenadhandlingarna klara att köras ut till ett tiotal potentiella byggfirmor. Fastighetskommittén sorterar högarna: Lasse Dahlbäck, John Lasén och Börje Ahlsved.

Den mest intensiva tiden pågick från oktober 1986, då entreprenadhandlingarna utarbetades, till mars 1987, då vi undertecknade avtalen och bygget inleddes. Mitt under den brådaste tiden, en vecka när vi under några dagar hade gäster från Hållands folkhögskola i Sverige, avled min svärfar och begravningen krävde sitt. De egna krafterna räckte inte till, men de gavs efter behov enligt Herrens löfte.

Vår egen kostnadsberäkning uppgick till 4,2 miljoner medan skolstyrelsens takpris var drygt 100 000 mk lägre. En hel del ändringar filades fram i planeringens slutskede för att minska kostnaderna. Under denna tid uppstod osämja i den hårt arbetande byggnadskommittén angående procedurerna, vilket blev tungt.

Entreprenadanbuden öppnades den 2 januari och det visade det sig att byggnadsbyrå Hakoranta hade gett det lägsta anbudet. Men summan översteg ändå den kalkylerade kostnaden med ca 300 000 mk. Först ville vi försöka ändra planeringen så att vi skulle kunna gå ut på en ny offertrunda. Men den linjen tilltalade inte direktionen, som tyckte att avståndet till nästa anbud var för stort, och vi blev också avrådda från skolstyrelsen. Under många av våra byggprojekt hade bröderna Olof och Jarl Förars ställt upp på ett föredömligt sätt, och vi var besvikna över att vi inte kunde ge arbetet till dem.

Erik Kronlund, som i början av 1987 var ordförande i fastighets- och byggnadskommittén, ville att vi skulle skära ner nivån radikalt. Egentligen ville han göra en nyplanering, vilket inte föll i god jord på arkitektbyrån. Direktionen ville dock fortsätta utifrån den gjorda planeringen. Förhandlingar med skolstyrelsen och arkitektbyrån vidtog, och skolstyrelsen skulle undersöka möjligheterna att höja rampriset, vilket också skedde.

Efter en hel del förvecklingar fanns bara en chans kvar: att pruta bort en del finesser och dra ner kvaliteten och sedan förhandla med Hakoranta om rabatt på entreprenadsumman. I dessa förvecklingar avgick Erik Kronlund.

Avtalen kunde slutligen undertecknas i mars, varefter rivning av den gamla pojkinternatsbyggnaden inleddes precis till elevförbundshögtiden 1987.

Jag kommer ihåg den känsla av lättnad som grep mig när jag måndagen efter festen satte mig i bussen tillsammans med kolleger, elever och skidor för att resa till Hållands folkhögskola i Jämtland, som vi under några år hade som mål för skolresan. Allt ansvar för byggnadsplaneringen rann av och nu hade jag ”bara” ansvar för en skolgrupp på resa.

Så här såg det när vi firade elevförbundshögtid  i mars 1987.
Så här såg det när vi firade elevförbundshögtid i mars 1987.

Det nya huset blev inflyttningsklart i februari 1988. Det mesta löpte helt enligt planerna. Valdemar Svens, medlem i byggnadskommittén, var anställd som övervakare.

Byggnaden blev enligt bestämmelserna i stadsplanen och arkitektens förslag en tre våning hög byggnad med internat i de två översta våningarna. Dess hjärta är ett öppet och ljust allrum som går genom alla tre våningar. Biblioteket placerades i första våningen. Där fick vi också ett invarum och ett rum för lärarjour och andakt. Befolkningsskyddsrummet intill bastu och bykstuga inreddes till konditionssal.

Nu fick eleverna moderna rum till förfogande. Vi valde att göra alla rum så stora att de kunde bebos av två personer. Två rum delar på toalett och dusch och fyra rum utgör tillsammans en lägenhet. Sådana finns tre i varje våning. De kan avdelas med mellandörrar i olika moduler efter varierande behov av rum för pojkar och flickor. Totalt har internatet 24 rum.

Den 8 februari 1988 hölls slutgranskning med arkitekten, alla planerare och entreprenörer samt fastighetskommittén. Här beundrar man utsikten från internatets andra våning.
Den 8 februari 1988 hölls slutgranskning med arkitekten, alla planerare och entreprenörer samt fastighetskommittén. Här beundrar man utsikten från internatets andra våning.fastighet

Efter detta var det dags att förverkliga ändring av flickinternatet till bostäder och renovering av administrationsutrymmena, vilket gjordes som eget arbete. Kanslifunktionerna flyttade under mellantiden till kursgårdens tredje våning. En hiss installerades för bostadsdelen och för att göra det möjligt för handikappade att nå festsalen bakvägen. Detta problem hade vi diskuterat under många år.

I verkstadsbyggnaden ändrades den gamla bykstugan med sitt klädvårdsrum till musikrum.

När alltsammans var färdigt i början av 1989 var det dags att ta en paus. Direktionen beviljade på ansökan tjänstledighet från april till årets slut. Den första tiden ägnade jag åt att studera flerformsundervisning och planera för EFÖ brevskola, och senare delen av året jobbade jag med programmering för ABB Strömberg Teollisuus. Det var ett intressant ombyte.

Expansion och ombyggnad

Våra byggnader var till en del moderna och funktionella, medan andra var i dåligt skick. De äldsta byggnaderna härstammade från sekelskiftet och fanns på den ursprungliga tomtdelen vid Korsholmsesplanaden. De hade förvärvats vid flyttningen från Keppo gård i Jeppo år 1942. De moderna byggnaderna hade byggts åren 1962–64 på den tomt som inköptes av Vasa stad.

”Gamla skolan”, den anrika trevåningsbyggnaden av tegel i hörnet av Korsholmsesplanaden och Strandgatan, hade tagits ur bruk 1965 och hyrts ut. När vi flyttade till EFÖ fanns en kvartersskola i den andra våningen, medan första och tredje våningarna var bostäder. I den tredje våningen fanns en stor bostad, som dessa första år hyrdes av lärarna Ann-Lis och Åke Lillas med sina två pojkar.

Lärar- och pojkinternatsbyggnaden låg högre upp i backen, invid brandgatan. När vi flyttade till skolan huserade där slöjdlärare Erik Kullman, ämneslärare Adéle Swenn, tf lärare Alfhild Sandås och köksbiträdet Ingeborg Lindblad, några av dem med familjer eller äkta makar. Pojkinternatet hade byggts till i etapper som en flygel till lärarbostadshuset och var i rätt dåligt skick.

Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963.
Det gamla huset med personalbostäder och pojkinternat uppe i backen och nedanför verkstadsbyggnaden från 1963. Utsikt från vår lägenhet.

Verkstadsbyggnaden inne på gården hade inga bostäder. Där fanns en fin slöjdsal och en vävsal i andra våningen, och i bottenvåningen fanns sysal och ett antal förrådsrum.

Vår egen fyrarumslägenhet låg i den nya skolbyggnadens andra våning, mitt inne i flickinternatet. Invid oss bodde gamla husmor Ebba Krook i sin lilla etta. Där skulle rektorn och husmor minsann leva mitt i verkligheten och kunna övervaka att alla regler följdes!

Dörrarna till trappan var enkla och ljudisoleringen var bristfällig. När flickorna i samlad tropp kom farande från kvällsandakten strax före kl. 22 var det som ett dån av hästar i trappan av alla träskor.

Det dröjde inte länge innan den alltid lika omtänksamme Kullman förbarmade sig över vår situation. Han snickrade till en dörrkarm och en innerdörr som stängde ut det värsta oljudet från trappan.

Efter att vi flyttat ut från internatet i slutet av 1987 gjordes mätningar av ljudisoleringen mellan våningarna för att utröna om tilläggsisolering behövdes. Det visade sig verkligen behövas, för decibelskillnaden understeg den föreskrivna med ca 10! Undra på att vi kunde ligga och lyssna till högljudd konversation och utan problem kunde identifiera manliga röster på olovliga tider! Ett faktum som vi inte tänkte så mycket på då var att flickorna också kunde ta del av våra familjära mellanhavanden och barnskrik, som vissa år inte var alltför ovanliga nattetid.

Den nya skolbyggnaden domineras av den magnifika festsalen uppe i tredje våningen. Den behövdes i sin helhet några gånger per år, under de stora festtillfällena, men visst var kubikmetrarna dyrbara när de ofta stod tomma. Många funderingar och idéer har funnits hur man kunde utnyttja salen bättre. Själv drömde jag en gång att vi hade byggt en övre våning ovanpå bakre delen av festsalen, och så fick vi flera fina klassrum till förfogande. Jag såg t.o.m. ritningarna tydligt. Men det förblev en dröm.

Matsalen ligger i bottenvåningen, med omgivande köksutrymmen. Där fanns också ett hemkök, där lärarna och personalen brukade dricka sitt eftermiddagskaffe.

Mellanvåningen ägnas åt administration och klassrum. Till en början fanns biblioteket längst borta mot flickinternatet, men efter några år flyttades det till husmorsbostaden sedan den blev obehövlig. Kansliutrymmena låg mot gården. Mot gatan fanns sedan två klassrum, som snart fick namnen Storklas och Lillklas.

Ett pedagogiskt problem förorsakades av det statiska tänkande som rådde när den nya skolan planerades. Adéle brukade berätta att man var så trött på det ständiga flyttandet av bord och stolar i gamla skolan – där matsalen även måste fungera som tilläggsutrymme vid fester – att man helt resolut gick in för att skruva fast alla bänkar och stolar i golvet!

Det mindre klassrummet var inrett som ett auditorium med bänkarna i nivåer. Redan efter ett par år revs det förhöjda golvet och bänkarna ut och nya lösa bord och stolar skaffades till båda rummen. Det större klassrummet miste därvid ett antal sittplatser. Med den gamla fasta möbleringen hade rummet plats för ett sjuttiotal elever, och efter omändringen återstod ett femtiotal. Men det räckte oftast mer än väl till.

Musiklinjen kom ganska snart att pocka på investeringar. Först skaffades en elorgel. Vår timlärare Fride Häggblom suktade givetvis efter en piporgel. Till en början fanns ingen chans att tänka på en sådan. Men så spanade han in en lämplig orgel i Arvika, som vi provade i samband med skolresan våren 1976. Den var av märket Grönlund och hade använts som kororgel ett tiotal år. Den kom sedan till huset i januari 1977. 

Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Luleå tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.
Det blev en spännande tilldragelse när orgeln anlände i början av 1977. Orgelbyggaren Jan-Olof Grönlund från Gammelstad (Luleå) tillbringade flera veckor med att bygga upp orgeln och intonera stämmorna.

En flygel anskaffades i november 1980 med sakkunnighjälp av min kusin Gustav Djupsjöbacka. Han ställde också upp för att stöda skolan med en pianokonsert ett år senare.

Dessutom behövdes pianon för undervisning och övning, samt utrymmen att spela i. Eftersom vi hade färre elever än tidigare år, och tendensen var att antalet pojkar minskade, så hade pojkinternatet en viss överkapacitet. De fyra rummen i första våningen fick stryka på foten när vi behövde övningsrum. En ny dörr öppnades mot gården genom ett av rummen, som därmed blev tambur, och de tre övriga rummen fick en rejäl ljudisolering. Vi gav avdelningen namnet Klaven. Ändringsarbetena gjordes samtidigt som hela internatet fick en lätt renovering 1974.

Nästa år fick musiklinjen hela 50 % fler elever än föregående år, och det blev nödvändigt att skaffa flera undervisningsutrymmen. Sysalen i verkstadsbyggnadens första våning balkades av så att vi fick ett eget klassrum för musiklinjen, Qvinten. Sedan tidigare användes Kvarten, ett annat rum i samma våning, för musikens behov, och nu tillkom ytterligare rökrummet, som blev Tersen. Det var från början avsett som mangelrum.

Men även de här lösningarna var otillräckliga. I början av 1980-talet hade den praktiska verksamheten gått tillbaka på bekostnad av musiklinjen, som nu hade nått sin största omfattning. År 1984 företog vi som en del av en kommande helhetssanering en omfattande ändring av de praktiska utrymmena. Sysalen fick flytta upp en våning bredvid vävsalen. Qvinten förstorades och blev Oktaven. Fyra små rum för övning och instrumentundervisning ljudisolerades kraftigt. Rummen fick musikaliska namn, i fallande storleksordning Oktaven, Septimen, Sexten, Qvinten och Tersen. I andra våningen bredvid slöjdsalen ljudisolerades också två rum: Primen och Sekunden.

Ett stort steg togs när det gamla skolhuset omändrades till kursgård år 1980. (Se ett tidigare inlägg om bibelskolan.)

Under jullovet 1983 hade festsalen fått en ansiktslyftning då det stora elevförbundsmärket placerades in en konstnärlig omgivning, som planerades av arkitekt Krister Korpela. Festalen fick nu också nya stolar.

Under år 1983 stod fastighetskommittén, som då leddes av arbetarskyddsinspektör Sven Åbacka, inför frågan om renovering av internaten. Samtidigt diskuterades behovet av personalbostäder. Direktionen gav i uppdrag åt en grupp att göra en helhetsplan utgående från en ”nollställning” av alla utrymmen. Vi utelämnade inte ens tanken på att flytta skolan till en helt ny plats. Vad det här ledde till ska jag återkomma till i nästa inlägg.

Folkhögskolpolitik på 1970-talet

vbl_1975-03-14_folkhögskoldebatt
Fondbilden: Överhet och allmoge i strid i Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (1555). Vasabladet 14.3.1975.

Fredagen den 14 mars 1975 publicerade Vasabladet en debattartikel, rubricerad Folkhögskolan nästa politiska stridsäpple? Som jag tidigare nämnt hade det föregående år dykt upp ett allvarligt hot särskilt mot de små finlandssvenska folkhögskolorna. Sinnet rann på oss folkhögskolrektorer när vi träffades på rektorsmöten och det blev ibland ganska heta samtal när vi besökte skolstyrelsen.

Det hade också tillkommit andra hot. I den nämnda artikeln berättar jag om lönepolitiken och elevernas studiestöd. Jag hade som vanligt svårt att tygla min tunga vid våra möten, och det bar sig inte bättre än att jag sommaren 1977 invaldes som den svenska representanten i folkhögskollärarnas fackförbunds styrelse, med det komplicerade namnet Vuxenpedagogiska institutens befattningshavarförbund. Det hörde också till att den svenska representanten blev första vice ordförande. Det blev en tung tid, men bara för ett år.

Det tyngsta var att driva lönefrågor för sig själv och sin egen arbetsplats, vilket präglade mig med en girighet som jag endast så småningom lyckades bli fri ifrån. Egentligen blev jag fri först när jag efter att ha lämnat rektorsbefattningen blev privatföretagare och en sommar fick uppleva hur det är att leva helt på Guds försorg, utan garanti för att ha pengar för nästa dag. Men Guds försorg räckte till, precis som han har lovat.

Det andra var att komma in i en politisk verklighet, där konfrontationerna kunde bli nog så tuffa. Ordföranden, prorektorn vid Oriveden Opisto Arvo Oksanen, var en stark socialdemokrat, och sekreteraren var en hårdför kommunist från Sirolaopistos kansli. Jag hade äran att vara med och välja förbundets första heltidsanställda verksamhetsledare för många år framåt, Matti Aalto.

Det blev många tågresor till Tavastehus där förbundet hade sitt kontor. En sommar vid midsommartid skulle ett extra styrelsesammanträde hållas i Jämsän kristillinen opisto nära Jyväskylä. Det var en besvärlig plats att komma till med tåg, och det kändes motigt att resa. När jag kom fram visade det sig att styrelsen inte blev beslutför, och det var bara att återvända.

Tiderna har växlat, och senare tillkom andra frågor att strida för. I en mening har mycket av min rektorstid kännetecknats av kamp, nästan med revolutionär glöd ibland, trots att jag i grunden är konservativ.

Men ännu tillbaka till artikeln. Den försågs av redaktionen med följande ingress:

Samtidigt som myndigheterna vill driva upp elevantalet vid folkhögskolorna för att få ekonomiskt ”lönsammare” enheter och samtidigt som man rentav påstår att skolorna själva bär skulden för sitt låga elevantal gör man det svårt att konkurrera med andra skolformer på lika villkor, påpekar Ola Österbacka i denna artikel och han illustrerar förhållandena med några exempel. Artikelskribenten är rektor vid Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Bibelskolan (2)

(Fortsättning från del 1)

För ledningen av bibelskolan behövde vi en ny lärare med teologisk utbildning. Denne skulle också sköta planeringsuppgifter och administration. För att markera bibelskolans unika status införde vi tjänstebenämningen studierektor. Det blev dock svårt att hitta någon studierektor, och tjänsten tillträddes först från 1982 genom Boris Sandberg. Han följdes följande år av Stefan Erikson (till 1986) och en kort tid av Tomas Klemets. Sedan sköttes bibelskolans planering och ledning några år av Bengt Blom innan Leif Erikson blev studierektor från 1990.

Vidare behövde vi en kurssekreterare, som kunde inspirera och administrera den utökade kursverksamheten. Dessa båda personer behövde ett arbetsrum, och det placerades centralt i andra våningen invid Verbum. Ytterligare anställde vi en städare på halvtid.

Den första kurssekreteraren blev Charles Isaksson, som var förtrogen med skolan från sin mångåriga verksamhet som ungdomsledare i Evangeliska Unga. Han stannade dock bara ett år och följdes av Anette Wollsten, Birgit Sjöberg, Britt-Mari Andtfolk och Gun-Britt Hammarström.

Själv hade jag inte mycket undervisning i bibelskolan, vilket jag egentligen sörjde. Jag skulle gärna ha kopplat bort rektorsuppgifterna för en tid och fått ägna mig åt bibelskolan. Jag hade visserligen ingen teologisk utbildning, utan hade bara läst en del som ren amatör, men jag gladdes åt att få undervisa de unga i kristen tro.

Mitt intresse låg främst åt det dogmatiska hållet. Jag höll under flera år en fördjupningskurs i trosläran, där deltagarna dels var bibelskolans elever, dels musiklinjens andra årskurs. För detta utarbetade jag ett kompendium, där jag använde en amerikansk dogmatikbok som förlaga (Koehler: A Summary of Christian Doctrine). Kompendiet kom att bli inspiration för en bok, som jag fick i uppdrag av SLEF:s styrelse att skriva våren 1985.

När jag skrev denna troslära ”Hoppets bekännelse” upplevde jag en fantastisk inspiration från Gud. Jag satt och knackade skrivmaskin dagarna i ända. Texten rann till. Under tre månader var jag partiellt tjänstledig med stöd av ett stipendium från SLEF, och efter halva den tiden var manuskriptet klart. Sedan följde  bearbetning utifrån referensgruppens synpunkter. Till den hade styrelsen utsett Leif Erikson, Sven Klemets och Alf Lönnquist.

Tyvärr hade datorn ännu inte gjort sitt intåg när jag skrev boken. Jag köpte en elektrisk skrivmaskin för jobbet, men alla rättelser skulle göras manuellt med överstrykningar och inskrivning av ny text, samt en massa klippningar med sax och lim. Sedan följde ombrytningsarbetet för tryckningen. Ett halvt år efter detta köpte jag min första dator! Men då hade boken redan blivit klar.

En annan lektionsserie som jag ansvarade för var ”Nyandligt”, där jag försökte presentera nya religiösa strömningar och granska deras budskap i bibliskt ljus. Det blev en hel del material om Jehovas Vittnen, mormonerna, yoga och andra rörelser med indisk bakgrund samt olika västerländska extremrörelser i stil med scientologikyrkan och Folkets tempel.

Särskilt intressant blev det att möta Jehovas Vittnen, som vi en gång bjöd in. Vi hade gått igenom rörelsens historia och lära och ett par av eleverna tyckte att vi skulle behöva träffa vittnen öga mot öga och ställa frågor till dem. Jag tog kontakt med den lokala församlingen och kom överens om att den presiderande tillsyningsmannen skulle komma till en lektion. Han kom, men hade också en annan med. De gick aldrig ut ensamma, förklarade han.

Vi presenterade material ur böcker för dem och ställde nog så raka frågor. Vi hade av litteraturen fått veta hur vittnena skulle redovisa för sina tjänsteuppgifter vecka för vecka på sina tjänstemöten och vi hade rentav deras rapportblanketter till förfogande. Tillsyningsmannen tog del av vårt material med ett brett leende. ”Ser du, vilken fantasi man har” var hans kommentar till sin medarbetare. Vi fick åtminstone en inblick i hur väl utbildade dessa vittnen var och fick en tankeställare inför våra egna evangelisationsuppgifter, även om vi inte lyckades vinna debatten.

En bibelkurs i Novum läsåret 1981-82.
En bibelkurs i Novum läsåret 1981-82.

Undervisningen i troslära II var mycket givande. Visserligen var det en utmaning att ha så olika slags deltagare i gruppen som musiklinjens andra årskurs, där intresset mest låg åt ett annat håll, och bibelskolans mycket motiverade elever. Men samtalen kunde bli nog så grundliga och tankeväckande.

Ibland fortsatte samtalen i timtal efter lektionen eller när vi träffades ute på gården. Endast Gud vet vilken betydelse dessa hade. Det hände någon gång att vi fick uppleva glädjen i att se hur evangeliet löste och förnyade elever som var närmast nollställda från tidigare. Vittnesbörd om detta kunde komma på avslutningsfesten, och inte så sällan har jag många år efteråt på gatan mött forna elever som uttryckt sin glädje över tiden på Efö.

De flesta av kvällsbibelskolans föredrag bandades och vi kopierade upp kassetter, som dels såldes och dels sändes runt till kassettringar. Vi postade till den första adressen på listan och sedan skickades kassetterna vidare till nästa och slutligen tillbaka till skolan. Det var många som i sin tur lånade kassetterna åt vänner och grannar innan de sändes vidare och också några syföreningar använde kassetterna. Även några av bibelkurserna bandades och distribuerades till kassettringarna.

Inspelningarna skötte vi själva med en spolbandspelare, därifrån vi gjorde en masterkassett som sedan masskopierades. Kassettarkivet är numera deponerat hos Föreningen Logos, och det finns planer på att digitalisera det. Arkivet är sökbart via webbdatabasen GS-arkiv.

Våra duktiga och initiativrika kurssekreterare skötte om kassettringarna: Anette Wollsten, Britt-Mari Andtfolk, Birgit Sjöberg och Gun-Britt Hammarström. Birgit tog ganska snart över skolans ekonomiansvar.

Den kassett som sändes ut i den överlägset största upplagan innehöll ett föredrag av kyrkoherde Johan Candelin. Den behandlade relationerna mellan man och kvinna enligt Efesierbrevets femte kapitel. Ämnet, ”Att älska och att underordna sig”, var hett och undervisningen god och rakt på sak.

Kvällsbibelskolan upphörde i mitten av 1990-talet. Bibelskolan ändrades till en bibellinje från 1994, men upphörde efter några år.