Man lär så länge man har elever

Mina pedagogiska studier var lika med noll när jag tillträdde min rektorsbefattning. Visserligen hade jag själv gått i skola ett antal år och lyssnat på en del föreläsningar, och man brukar ibland anse att det ger en viss behörighet att själva fungera som lärare. En sådan åsikt ger lärarfacket inte mycket för. Och det ger inte heller full lön. Visserligen hade jag  faktiskt också varit timlärare i Pargas svenska arbetarinstitut våren 1970, en kurs i ny matematik för lärare.

Jag vet inte om approbaturkursen som jag läste sommaren 1971 hjälpte upp saken. Visst, modellerna för prov med alla möjliga alternativsvar och kombinationsuppgifter hade jag god nytta av.

Kanske gav auskulteringen i mars 1971 några visdomar. Det som jag bäst kommer ihåg från Bertil Sveholms instudering i Borgå folkhögskola var att man inte fick repetera elevernas svar! Att uppmärksamt följa andra lärares undervisning var det som jag upplevde mest givande.

Från pedagogikstudierna lärde jag mig att planera lektionerna. Det fanns bara ett problem: att jag sällan eller aldrig hade tid att göra planeringen efter ritningar. För en rektor fanns det alltid uppgifter på skrivbordet som måste prioriteras högre, och de stunder jag var hemma behövdes jag som far och äkta man. ”På tröskeln-förberedelse” blev nog efter hand alltför ofta den metod jag tvingades använda. Det blev ju något lättare när jag hade haft samma kurs något tidigare år.

Mest har jag nog lärt mig av mina elever. När jag blev lite varm i kläderna gillade jag diskussion i klassen. Det första året blev diskussionerna ivrigast när vi debatterade ordningsreglerna!

Jag har alltid tyckt om att arbeta fram egna läromedel för undervisningen. Den första tiden fanns inte så mycket möjligheter, för de hjälpmedel vi hade att tillgå var en spritduplikator och en vaxdupliceringsmaskin. Spritapparaten var till för de snabba övningsuppgifterna och för provuppgifter. Vaxduplikatorn, ”Gestetnern”, krävde goda förberedelser. Det vanliga sättet att framställa stenciler var att knacka på skrivmaskin, men vi hade också tillgång till en värmestencileringsapparat, där vi kunde göra stenciler utifrån vanliga skrivna papper. Den metoden använde vi främst för att mångfaldiga noter för körsång. Vi hade ett stort skåp med en mängd hängande gamla stenciler, och arbetet att återanvända dem kunde vara nog så kletigt.

Senare, när fotostatkopieringsmaskinerna började dyka upp, blev det lättare att ordna med duplikat åt eleverna. Och när laserskrivaren kom, vid ingången till 1990-talet, blev det rutin att göra mera omfattande kompendier, särskilt för dataundervisningen. Jag gjorde i allmänhet ett kompendium på ett dussin eller ett femtontal sidor för varje kurs.

Bedömningen, eller med nutida terminologi, evalueringen, bävade jag för. Jag tyckte det var ett oerhört ansvar att betygsätta eleverna. Vi hade också många och långa principiella diskussioner i lärarkåren om principerna för betygen.

Till en början såg betygen väldigt skolmässiga ut, med siffror upp till 10. Vitsordet 4 = underkänt använde vi inte, utan skrev i stället ”deltagit”.

I slutet av 1970-talet ändrade vi betygen grundligt. Vi lade tyngdpunkten vid två allmänna vitsord: allmän aktivitet och social kompetens. Till allmän aktivitet räknade vi studieflit, initiativrikedom och aktivitet (i skolan, för skolan). Social kompetens var en sammanfattning av närvaro vid lektionerna, punktlighet, ordning och förhållande till medmänniskor.

Senare övergick vi till två andra termer: flit och framsteg.

Dessa värderade vi på en verbal femgradig skala. Varje lärare gav sitt förslag till vitsord och vi jämkade sedan samman vitsorden vid en betygskonferens i slutet av året.

De enskilda ämnesvitsorden slopade vi helt. Hur skulle vi värdera framsteg t.ex. i finska, när studerande kunde vara allt ifrån nybörjare till gymnasist med utmärkta vitsord? Skulle vitsordet avspegla de personliga framstegen eller jämföras med gruppen? Det var nästan omöjligt att få fram ett vitsord som kunde ge avnämarskolor någon som helst uppfattning om kunskapsnivån. Därför nöjde vi oss med att endast ange antalet timmar i kursen, vilken nivå eleven deltagit i, och bifoga en ämnesbeskrivning på betygsformuläret för dem som behövde läsa ut något om kunskapsinhämtningen.

Vi ville också framhålla elevens personliga utveckling framom jakten efter ett papper. Vi ansåg den reella kompetensen väsentlig, inte den formella. I en folkhögskola blir man någon, inte nödvändigtvis något.

Vår ideologiska grundsyn gjorde också att vi värjde oss mot att införa rena yrkeslinjer i vår skola. Här avvek vi från de flesta andra, vilket också kom att inverka menligt på vår ekonomi. Men därom mera en annan gång.

Pusselarbetet med läsordningen var en av mina första utmaningar. Bilden togs 21.8.1970.
Pusselarbetet med läsordningen var en av mina första utmaningar.

Undervisningsplaneringen var jobbig. Vi strävade efter att erbjuda en individuell läsordning åt varje elev. När elevansökningarna anlände – i huvudsak under sommaren – sände vi ut en blankett med förteckning över alla tillgängliga ämnen. Varje ämne hade en ruta för elevens ämnesval. Obligatoriska ämnen var färdigt förkryssade. På en blankett hade vi anvisningar hur ämnesvalet skulle göras.

Denna blankett önskade vi i retur tillsammans med en namnteckning som utgjorde en bekräftelse av studieplatsen. När jag börjat databehandla administrationsrutinerna införde jag elevernas ämnesval i en databas tillsammans med personuppgifterna. Sedan skrev jag ut listor för de olika ämnena. Det blev ofta så att något ämne fick för få elever, och då gällde det att försöka stuva om.

Så småningom var det dags att börja sammanställa läsordningen. Den gjorde jag först upp i råform utifrån ämnesönskemålen. Det gällde också att beakta timlärarnas möjliga tider, lärarnas önskemål om lediga eftermiddagar (från början, före införandet av femdagarsveckan, skulle en dag vara ledig per vecka) och försöka få ett lämpligt antal timmar per dag. I slutskedet brukade lärarna hjälpa till att pussla.

De praktiska ämnena fick ofta andrahandsprioriteringar, vilket inte alltid sågs med blida ögon av lärarna. Det var enklast att fylla upp sådana tider där maximalt antal elever var lediga. Sedan fick eleverna själva välja vilka handarbets- eller slöjdtimmar de ville välja.

Under 1980-talet utkristallerades en praxis att skriva ut individuella läsordningar och dela ut dem linjevis i två exemplar den första skoldagen. På det ena exemplaret skulle eleverna markera de timmar de själva valt utifrån det preliminära valet, men det blev ofta ganska annorlunda när de såg de reella valmöjligheterna. Musiklinjens elever skulle också pricka in ett antal övningstimmar.

När läsordningarna samlades in visade det sig att många hade ett krockschema. Det gällde nu att försöka eliminera krockarna och det gav ett intensivt arbete under den första veckan. Datorn blev här ett ovärderligt hjälpmedel, även om vi inte hade något läsordningsprogram. Jag utvecklade själv en del hjälpmedel, som så småningom blev en hel databas.

Vi upplevde det trots allt meningsfullt att försöka få så stor valfrihet som möjligt. Motivationen kunde vara si och så för en del skoltrötta ungdomar, men att de själva fick komponera sin läsordning i viss utsträckning gav vissa förbättringar.

Undervisningsplanen var tidigare ett mödosamt dokument. Den skulle godkännas av direktionen och sedan sändas in för fastställelse till länsstyrelsen inom en månad från skolstarten. Efter att lagstiftningen förenklats behövde vi inte längre sända in planen till länsstyrelsen, men vi behöll proceduren att låta direktionen godkänna den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *