Bibelskolan (1)

I ett samtal med direktionens dåvarande ordförande Gustav Norrback kom vi någon gång i slutet av 1979 in på hur vi kunde utveckla bibelundervisningen. Den tidigare traditionen med bibelseminarier under ett antal veckoslut hade upphört. Ungdomsverksamheten var livlig, men någon grundligare bibelundervisning i samband med ungdomskörens intensiva övningsweekender var det inte möjligt att lägga in.

Gustav sade sig vid flera tillfällen ha fått frågan ute på fältet, om det inte finns någon bibelskola som kunde rekommenderas åt ungdomar. Några enstaka ungdomar hade genom åren besökt Fjellhaug skoler i Oslo och varit fulla av entusiasm. De ville gärna på allt sätt stöda en egen bibelskola.

Samtidigt hade kortkursverksamheten expanderat och inkräktade ofta på grundkursens undervisning. Ett särskilt problem var hur inkvarteringen skulle ordnas vid kurser som ordnades under terminerna.

Nu riktades blickarna mot det gamla skolhuset. Huset är ett numera skyddat trevåningshus i tegel i hörnet av Korsholmsesplanaden och Strandgatan. Det hade avvecklats från undervisningsverksamheten 1965 när nya skolhuset togs i bruk. Sedan dess hade huset renoverats i olika etapper och hyrts ut, dels som bostäder och dels för daghemsverksamhet och som kvartersskola.

kursgarden
Det gamla skolhuset är det äldsta bostadshuset i tre våningar i Vasa på adressen Strandgatan 21, i hörnet av Korsholmsesplanaden. På 1960-talet byggdes det nya skolhuset längre bort på Strandgatan, Strandgatan 22.

Första våningen fungerade ännu som bostäder för studerande, främst sådana som tidigare varit EFÖ-elever och som nu studerade vid andra skolor i Vasa. Andra våningen stod för tillfället tom. Tredje våningen bestod av en stor och två små bostäder.

Vi aktualiserade frågan i direktionen, som ställde sig positiv till en närmare utredning. Fastighetskommittén fick i uppdrag att grunna på hur utrymmena kunde göras om så att vi kunde få kursinkvartering och en ändamålsenliga undervisningsutrymmen, en riktig kursgård.

Samtidigt inledde vi planeringen av verksamheten. Kortkursverksamheten skulle här få sitt eget centrum. En Bibelskola gestaltades för vår inre syn. Vi hade dock inga förhoppningar om att genast kunna rekrytera så många elever att den kunde bli en riktig grundkurslinje. Vi gick till en början in för tre huvudsakliga verksamhetsformer:

1. Ett antal veckolånga bibelkurser blev stommen i bibelskolan. Till dessa kurser inbjöds vuxenstuderande, antingen för enstaka kurser eller för en hel serie kurser.

2. En del av grundkursens elever anpassade sitt ämnesval så att de kunde delta i dessa bibelkurser som tillvalsämnen. Mellan kurserna ägnade de sig åt praktiska ämnen eller arbetade med självstudier.

3. En kvällsbibelskola startades och riktades till intresserade i närmiljön. Kvällsbibelskolans lärare varierade från gång till gång. Temat var genomgående för hela läsåret. I början behandlades olika bibelböcker med stöd av det finska läromedlet Raamattu tutuksi.

Kvällsbibelskolan, som hölls i Verbum, var välbesökt. Här en bild från det första tillfället 22.9.1981, då vi hade besök av teol.dr Ingemar Furberg från Stiftelsen Biblicum i Uppsala under en veckas kurs, Bibeln och vår tid.
Kvällsbibelskolan, som hölls i Verbum, var välbesökt. Här en bild från det första tillfället 22.9.1981, då vi hade besök av teol.dr Ingemar Furberg från Stiftelsen Biblicum i Uppsala under en veckas kurs, Bibeln och vår tid.

Men hur skulle företaget finansieras? Skolan hade minsann inga pengar i madrassen, snarare fanns ännu resterande skulder från de tidigare byggnadsprojekten.

Gud hade sin planering klar. Helt oväntat blev jag uppringd av riksdagsman Boris Renlund, som undrade om vi har något projekt som vi skulle behöva pengar till. SFP hade en summa till förfogande av de så kallade julklappspengarna, och man ville naturligtvis gärna stöda sådana projekt som kunde ge något igen i kommande val.

Vi beviljades 100 000 mk utan desto vidlyftigare ansökningsprocedurer, och därmed öppnades också vägen för behövliga tillstånd. Även skolans vänner uppmuntrades på detta sätt att ställa upp för saken.

I kursgårdens andra våning placerades verksamhetsutrymmena i tre rum. Det stora klassrummet, som förr i tiden tjänstgjorde som klassrum och festsal, kallade vi Verbum. Bakom detta, avskild med en bälgdörr, fanns hjärtat i bibelskolan: Novum, med plats för femton studerande. Ytterligare fanns Forum med ett litet teologiskt referensbibliotek och TV-hörna.

Tredje våningen ändrades om till ett antal mindre internatrum, med undantag för två små lägenheter mot gården som behölls intakta.

Också första våningens bostäder bibehölls.

Den stora frågan var hur vi skulle få en förbindelse mellan den nya skolbyggnaden och kursgården, något som var synnerligen viktigt för att trafiken till matsalen och skolans administration inte skulle försvåras. Från tidigare fanns en brant ”tjänarinnetrappa” invid portgången som skilde de båda byggnaderna åt.

Erik Kronlund öppnar väggen från kursgårdens "tjänarinnetrappa" för att kunna bygga en övergång till nya skolhuset.
Erik Kronlund öppnar väggen från kursgårdens ”tjänarinnetrappa” för att kunna bygga en övergång till nya skolhuset.

Lösningen levererades av fastighetskommitténs ordförande Erik Kronlund, som såg möjligheter i alla svårigheter. Han planerade in en ny spiraltrappa av metall på den gamla trappans plats och lyckades få den konstruerad så att det blev möjligt att bygga en övergång mellan byggnaderna, och också få ingångar till alla våningar, inklusive vindsvåningen.

(Fortsättning)

God Jul!

julkort14

Vi står inför julen, vår Frälsares födelsehögtid. Mitt i världens oro och ofrid, som verkar bli allt allvarligare, kommer ett budskap om frid. Det är en frid som inte världen kan ge. Därför ser den inte heller ut som en fred mellan stridande länder eller grupper. På julnatten ljöd änglasången inför herdarna på Betlehems ängar, men dessa samhällets svagaste fick knappast några bättre förmåner eller ökad anställningstrygghet av det.

Friden som änglarna lovsjöng gällde ”nåd och frälsning för världen ond och vrång”, som Juhani Martikainen diktar i sin julsång. Om denna nåd och frälsning får vi i vår tur vara budbärare i den mörka och kalla världen.

En välsignad julhelg till vänner, släktingar, kunder och medarbetare! Och ett gott nytt år 2015!

Självständighetsdag

Från manskörssången vid frihetsstatyn i Vasa 6.12.2011.
Från manskörssången vid frihetsstatyn i Vasa 6.12.2011.

När jag mediterar över den fantastiska tillgången vi har i att bo i ett fritt, självständigt land, rinner mina tankar tillbaka till några år då vi verkligen satsade på att fira Finlands självständighet. Första gången det skedde var 1977, då vi firade 60-årsminnet av vår självständighet. Några år in på 1980-talet utvecklades firandet till en höjdpunkt på skolåret.

Vi brukade börja med flagghissning på morgonen då vi stämde upp Vårt land. Sedan hade vi ibland lektioner med anknytning till vårt lands historia. Ett vanligt inslag var filmen som gjordes till 50-årsfirningen 1967. Det skulle göra gott för många ungdomar i dag att se den filmen – även om den tillkom mitt under ”finlandiseringen” och därmed inte kunde presentera alla fakta helt objektivt. Ibland samlades vi också till lekar.

På kvällen hade vi fest för allmänheten, vanligen efter att garantiföreningen hade haft sitt årsmöte. 1984 vågade vi oss på att sända festen direkt i Vasa lokal-tv. Då medverkade historielektorn Nils-Erik Nykvist, som under flera år gladde oss med sina högstämda tal. Av dem minns jag särskilt hans tal över psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg” som betydde mycket för vårt folk under krigsåren.

Att vi kom att ordna en tevesändning får vi tacka skolans forne elev Jan-Erik Widjeskog för. Han var då ledare för När-TV i Närpes, och hade gjort en PR-film åt oss för visning i skolor. Tack vare att vi hade blivit inkopplade till Vasa Telefons kabel-TV kunde vi få rätt att sända tillbaka över samma nät. Jag skulle själv introducera festen inför programmet. Nervositeten gjorde att jag, trots förmaningar att se glad ut, blev allt allvarligare efter hand som jag pratade inför kameran (producentens bedömning).

Vid festerna medverkade skolans körer och vi sjöng också de fosterländska psalmerna, inte minst Runebergs ”Bevara, Gud, vårt fosterland”.

Vi gjorde också en diaserie, illustrerad av Sibelius Finlandia, som blev ett stående inslag år efter år.

Dessa firningsminnen återskapar en stor tacksamhet till den generation som gjort det möjligt att vi har det så bra som vi har det i dag. Och inte minst tacksamhet mot Gud som gett oss en sådan nåd.

Bevara, Gud vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid som frid,
i sorgens som i glädjens tid.

Här ser vi det som mest är värt,
allt vad vi håller dyrt och kärt.
ej fjärran finns en bygd, ej när,
som är för oss vad denna är.

Här våra fäder en gång bott,
arbetat, kämpat, hoppats, trott.
Här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.

Här kommer våra barn också
att snart på våra stigar gå,
ha det vi haft, se det vi sett
och be till Herren som vi bett.

Gud, skydda detta kära land
från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård.

Välsigna varje trogen själ
som önskar det av hjärtat väl.
Men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred.

Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd.

Du hjälpte det ur mörker opp
liksom en blomma ur dess knopp,
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut.

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord.
Giv att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå.

Finlandssvenska psalmboken nr 546
Johan Ludvig Runeberg

Man lär så länge man har elever

Mina pedagogiska studier var lika med noll när jag tillträdde min rektorsbefattning. Visserligen hade jag själv gått i skola ett antal år och lyssnat på en del föreläsningar, och man brukar ibland anse att det ger en viss behörighet att själva fungera som lärare. En sådan åsikt ger lärarfacket inte mycket för. Och det ger inte heller full lön. Visserligen hade jag  faktiskt också varit timlärare i Pargas svenska arbetarinstitut våren 1970, en kurs i ny matematik för lärare.

Jag vet inte om approbaturkursen som jag läste sommaren 1971 hjälpte upp saken. Visst, modellerna för prov med alla möjliga alternativsvar och kombinationsuppgifter hade jag god nytta av.

Kanske gav auskulteringen i mars 1971 några visdomar. Det som jag bäst kommer ihåg från Bertil Sveholms instudering i Borgå folkhögskola var att man inte fick repetera elevernas svar! Att uppmärksamt följa andra lärares undervisning var det som jag upplevde mest givande.

Från pedagogikstudierna lärde jag mig att planera lektionerna. Det fanns bara ett problem: att jag sällan eller aldrig hade tid att göra planeringen efter ritningar. För en rektor fanns det alltid uppgifter på skrivbordet som måste prioriteras högre, och de stunder jag var hemma behövdes jag som far och äkta man. ”På tröskeln-förberedelse” blev nog efter hand alltför ofta den metod jag tvingades använda. Det blev ju något lättare när jag hade haft samma kurs något tidigare år.

Mest har jag nog lärt mig av mina elever. När jag blev lite varm i kläderna gillade jag diskussion i klassen. Det första året blev diskussionerna ivrigast när vi debatterade ordningsreglerna!

Jag har alltid tyckt om att arbeta fram egna läromedel för undervisningen. Den första tiden fanns inte så mycket möjligheter, för de hjälpmedel vi hade att tillgå var en spritduplikator och en vaxdupliceringsmaskin. Spritapparaten var till för de snabba övningsuppgifterna och för provuppgifter. Vaxduplikatorn, ”Gestetnern”, krävde goda förberedelser. Det vanliga sättet att framställa stenciler var att knacka på skrivmaskin, men vi hade också tillgång till en värmestencileringsapparat, där vi kunde göra stenciler utifrån vanliga skrivna papper. Den metoden använde vi främst för att mångfaldiga noter för körsång. Vi hade ett stort skåp med en mängd hängande gamla stenciler, och arbetet att återanvända dem kunde vara nog så kletigt.

Senare, när fotostatkopieringsmaskinerna började dyka upp, blev det lättare att ordna med duplikat åt eleverna. Och när laserskrivaren kom, vid ingången till 1990-talet, blev det rutin att göra mera omfattande kompendier, särskilt för dataundervisningen. Jag gjorde i allmänhet ett kompendium på ett dussin eller ett femtontal sidor för varje kurs.

Bedömningen, eller med nutida terminologi, evalueringen, bävade jag för. Jag tyckte det var ett oerhört ansvar att betygsätta eleverna. Vi hade också många och långa principiella diskussioner i lärarkåren om principerna för betygen.

Till en början såg betygen väldigt skolmässiga ut, med siffror upp till 10. Vitsordet 4 = underkänt använde vi inte, utan skrev i stället ”deltagit”.

I slutet av 1970-talet ändrade vi betygen grundligt. Vi lade tyngdpunkten vid två allmänna vitsord: allmän aktivitet och social kompetens. Till allmän aktivitet räknade vi studieflit, initiativrikedom och aktivitet (i skolan, för skolan). Social kompetens var en sammanfattning av närvaro vid lektionerna, punktlighet, ordning och förhållande till medmänniskor.

Senare övergick vi till två andra termer: flit och framsteg.

Dessa värderade vi på en verbal femgradig skala. Varje lärare gav sitt förslag till vitsord och vi jämkade sedan samman vitsorden vid en betygskonferens i slutet av året.

De enskilda ämnesvitsorden slopade vi helt. Hur skulle vi värdera framsteg t.ex. i finska, när studerande kunde vara allt ifrån nybörjare till gymnasist med utmärkta vitsord? Skulle vitsordet avspegla de personliga framstegen eller jämföras med gruppen? Det var nästan omöjligt att få fram ett vitsord som kunde ge avnämarskolor någon som helst uppfattning om kunskapsnivån. Därför nöjde vi oss med att endast ange antalet timmar i kursen, vilken nivå eleven deltagit i, och bifoga en ämnesbeskrivning på betygsformuläret för dem som behövde läsa ut något om kunskapsinhämtningen.

Vi ville också framhålla elevens personliga utveckling framom jakten efter ett papper. Vi ansåg den reella kompetensen väsentlig, inte den formella. I en folkhögskola blir man någon, inte nödvändigtvis något.

Vår ideologiska grundsyn gjorde också att vi värjde oss mot att införa rena yrkeslinjer i vår skola. Här avvek vi från de flesta andra, vilket också kom att inverka menligt på vår ekonomi. Men därom mera en annan gång.

Pusselarbetet med läsordningen var en av mina första utmaningar. Bilden togs 21.8.1970.
Pusselarbetet med läsordningen var en av mina första utmaningar.

Undervisningsplaneringen var jobbig. Vi strävade efter att erbjuda en individuell läsordning åt varje elev. När elevansökningarna anlände – i huvudsak under sommaren – sände vi ut en blankett med förteckning över alla tillgängliga ämnen. Varje ämne hade en ruta för elevens ämnesval. Obligatoriska ämnen var färdigt förkryssade. På en blankett hade vi anvisningar hur ämnesvalet skulle göras.

Denna blankett önskade vi i retur tillsammans med en namnteckning som utgjorde en bekräftelse av studieplatsen. När jag börjat databehandla administrationsrutinerna införde jag elevernas ämnesval i en databas tillsammans med personuppgifterna. Sedan skrev jag ut listor för de olika ämnena. Det blev ofta så att något ämne fick för få elever, och då gällde det att försöka stuva om.

Så småningom var det dags att börja sammanställa läsordningen. Den gjorde jag först upp i råform utifrån ämnesönskemålen. Det gällde också att beakta timlärarnas möjliga tider, lärarnas önskemål om lediga eftermiddagar (från början, före införandet av femdagarsveckan, skulle en dag vara ledig per vecka) och försöka få ett lämpligt antal timmar per dag. I slutskedet brukade lärarna hjälpa till att pussla.

De praktiska ämnena fick ofta andrahandsprioriteringar, vilket inte alltid sågs med blida ögon av lärarna. Det var enklast att fylla upp sådana tider där maximalt antal elever var lediga. Sedan fick eleverna själva välja vilka handarbets- eller slöjdtimmar de ville välja.

Under 1980-talet utkristallerades en praxis att skriva ut individuella läsordningar och dela ut dem linjevis i två exemplar den första skoldagen. På det ena exemplaret skulle eleverna markera de timmar de själva valt utifrån det preliminära valet, men det blev ofta ganska annorlunda när de såg de reella valmöjligheterna. Musiklinjens elever skulle också pricka in ett antal övningstimmar.

När läsordningarna samlades in visade det sig att många hade ett krockschema. Det gällde nu att försöka eliminera krockarna och det gav ett intensivt arbete under den första veckan. Datorn blev här ett ovärderligt hjälpmedel, även om vi inte hade något läsordningsprogram. Jag utvecklade själv en del hjälpmedel, som så småningom blev en hel databas.

Vi upplevde det trots allt meningsfullt att försöka få så stor valfrihet som möjligt. Motivationen kunde vara si och så för en del skoltrötta ungdomar, men att de själva fick komponera sin läsordning i viss utsträckning gav vissa förbättringar.

Undervisningsplanen var tidigare ett mödosamt dokument. Den skulle godkännas av direktionen och sedan sändas in för fastställelse till länsstyrelsen inom en månad från skolstarten. Efter att lagstiftningen förenklats behövde vi inte längre sända in planen till länsstyrelsen, men vi behöll proceduren att låta direktionen godkänna den.