Datorn gör sitt intåg

(Uppdaterat)

Under min studietid hade jag gått en kurs i programmering. Då, hösten 1967, hade Åbo Akademi ingen dator, utan vi gick till det finska universitetet med en handskriven programblankett för att få den stansad till hålkort och så småningom inläst i deras imponerande dator. En radskrivare stod mitt på golvet och spottade ut resultatet, som för det mesta uppvisade åtskilliga buggar. Runt väggarna snurrade väldiga magnetband, som utgjorde massminne. En dator – det var en märklig företeelse på den tiden.

Jag har tidigare berättat om att vi läsåret 1973–74 försökte oss på en datainriktning, där vi hade tre veckotimmar ADB. Eftersom pojkarna måste gå till ett företag i stan för att köra sina program i COBOL blev det ganska jobbigt.

I förberedelserna av budgeten för 1986 kom jag i kontakt med en liten hemdator av typ Microbee, tillverkad i Australien och med processor av typ CP/M. Det var Lars-Erik Ekblad på Wasa Systema som hade planer på att börja sälja den och jag föll direkt. Det var inte heller särskilt svårt att övertyga direktionen om att vi behövde en sådan. Jag skaffade sedan också en motsvarande privat. Den hade 32 kByte arbetsminne och använde sig av C-kassetter som minne.

Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.
Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.

Med denna dator skrev vi direktionsprotokoll och skrivelser av olika slag. Jag lade också upp ett register över eleverna och garantiföreningens medlemmar. Det senare måste delas i fyra delar för att få plats i arbetsminnet. Men det blev ett viktigt hjälpmedel vid utskrift av kontrollistor, adressetiketter och brev.

Jag skrev en hel tid information till tidningar, främst Vasabladet. Det kändes inte meningsfullt att först skriva in texterna på datorn, skriva ut dem på en skrivare och slutligen skicka texten till Vasabladet, där den åter skulle skrivas in på nytt. Man borde ju kunna överföra texten direkt till tidningen, tyckte jag.

Modemen var på den tiden ännu ganska primitiva. De billigaste kunde överföra data med 300 bauds hastighet – notera inte bps  och allraminst kbps (300 baud = 300 ettor och nollor per sekund, drygt 30 tecken per sekund). Jag fick låna ett sådant modem från Tele i försökssyfte.

Efter ett par sommardagars slit med paritet, stoppbitar och lusläsning av Microbees manualer lyckades jag få modemet i funktion. Jag kontaktade Vasabladets tekniska avdelning och hörde mig för om det skulle gå att börja sända texter över linjen. Jovisst, jag fick de nödiga inställningarna och gjorde några försök. Så skrev jag ett kåseri och sände det.

Det gick mindre än en halv timme, så kom ett telefonsamtal från redaktionen. Det var Margit Kass som ringde, redaktionssekreteraren som jag ofta hade kommunicerat med. Hon undrade om jag hade varit i kontakt med Vasabladet via Internet och sänt en text. Jodå, erkände jag med en viss stolthet.

– Du skulle ha gått via redaktionen. Här är det rena kalabaliken. Birger Thölix är topp tunnor rasande. Du har varit inne i vår centraldator, och hade i princip tillgång till hela tidningsmaterialet.

Man var i alla fall glad att det var just jag som hade avslöjat den dåliga beredskapen för attacker utifrån. Jag ansågs dock pålitlig! Men det blev inget tidningskåseri den gången, och inte heller var de intresserade att ge mig användarkoder för att fortsätta att sända texter.

Kåseriet tar vi nästa gång.

2 reaktioner på ”Datorn gör sitt intåg”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *