Datamodemets fröjder och prövningar

Det här kåseriet sände jag till Vasabladet via modem. Tyvärr har jag ingen datering på försändelsen, men årtalet bör ha varit 1986. Texten blev inte publicerad, vilket förklaras här.

Med förundran och respekt har man då och då stannat upp vid tidningsredaktionens teleprinter, som smattrar ut texter på löpande band. Sedan dataåldern nådde vårt lilla skolkansli öppnades alla möjligheter att vara med på ett hörn: att själv kunna telefonera in notiser, artiklar och annat som tidningen kan tänkas ha intresse av.

Det som ännu behövdes var ett datamodem. Teledistriktet kallade till demonstration. Tänk, så bekvämt! Att kunna sitta vid sitt skrivbord och sända texter, och inte behöva stressa iväg med det hoprafsade manuset till redaktionen! Och för alla trycksaker sen! Allt behändigt och snabbt. Och det hela kostar inte mer än några hundralappar.

Goda råd för anskaffningen inhämtades. Datorns manual varnar: att välja modem kan vara en knepig sak. Men man är ju omtänksam, och inhämtar alla tänkbara råd. Tidningens tekniskt kunniga medarbetare ger sin syn på saken, och teledistriktets information lusläses, tillsammans med konkurrenternas erbjudanden. Datorns återförsäljare, som är hur villig och hjälpsam som helst, kan bara konstatera att det brister i rådgivning från importörens sida. Men – god karl reder sig själv …

Grunkan landar så småningom på skrivbordet. Redan från förr finns sladdar mellan dator och monitor, till kassettminnet och printern. Nu behövs det mer sladdar och utrymme på skrivbordet. Återförsäljaren skaffar beredvilligt fram en modemkabel.

Trots stressiga tider ges en och annan stund för att börja experimentera fram en kontakt till lokalbladet. En lista på nödvändiga kommandon uppgörs, och så provar vi. ”Får jag 129” – så ett välkomnande pip i luren. Men varför tänds inte lampan på modemet, som utvisar att kontakt har etablerats?

Olika försök med kommandon från datorns tangentbord ger inga resultat. Manualen studeras i detalj, men njet.

Mina anteckningar om hur man ställer in modem för att sända texter till Vasabladet.
Mina anteckningar om hur man ställer in modem för att sända texter till Vasabladet.

En god vän med synnerligen vederhäftiga kunskaper i elektronikens djungler rådfrågas angående kabeln och kontakterna. Efter att ha blivit inmatad med uppgifter om RS-232-C-standardens 25 pinnar, där vi borde använda numren 2,3,5,7, och några till, och en utredning om korskopplingar och direktkopplingar börjar jag förstå att det inte är så alldeles enkelt med modem.

Ett par ingenjörsbekanta på Strömbergs rådfrågas. Trots flera modem på skrivbordet, och daglig erfarenhet av dylika kontakter kan vännerna inte ge någon hjälp just för mig.

På direktionens sammanträde rådfrågas en ingenjörmedlem, som har bekanta på jobbet med samma datormärke. Men efter någon dag kommer ett brev – tyvärr.

En ny kontakt till teledistriktskontoret visar att kabeln kanske inte var den rätta. En hjälpsam tjänsteman erbjuder sig att löda åt mig en ny kabel. Han ringer dataimportören för att få nödig information, och kabeln avhämtas.

Samma resultat. Ingen röd lampa tänds.

Det börjar så småningom bli dags för semester. Men lämna modemet obrukbart över semestern? Aldrig.

Tjänstemannen får sig en ny funderare. Han kontaktar åter importören. Nu är det nytt besked. Vår dator måste få sig ett extra batteri med 9 V spänning. Det modem som vi köpt går inte ihop med vår dator utan den extra finessen.

Återförsäljaren ställer naturligtvis upp och löder, efter att i sin tur har införskaffat de exakta anvisningarna.

Nu då? Skall lampan lysa?

Vem som helst gissar, att den inte gör det. En resignerad semestrande folkhögskolrektor ringer upp teledistriktet. Vad göra? Vi kommer överens att jag hämtar in modemet med dator och allt till byrån. Där börjar en jakt efter fel. Ett annat modem utprovas. Och röda lampan tänds! Men ingen kontakt till tidningens dator. Under semesternatten genomgås manualens instruktioner, som vid det laget är nog så bekanta. Kan ett kommando ha blivit oanvänt?

På morgonen dyker jag upp med manualen på byrån. Nu provar vi ut en möjlighet som vi inte kom att tänka på igår. Och det funkar! DET FUNKAR!

Som socker på botten blir det att byta modem till ett billigare, som vi fick kontakt med. Och när jag åter fått manickerna installerade på skrivbordet måste tidningsredaktionen naturligtvis få sin provtext. I en något lättare semesterstil än modemet var tänkt för. Direktionen må ursäkta.

Datorn gör sitt intåg

(Uppdaterat)

Under min studietid hade jag gått en kurs i programmering. Då, hösten 1967, hade Åbo Akademi ingen dator, utan vi gick till det finska universitetet med en handskriven programblankett för att få den stansad till hålkort och så småningom inläst i deras imponerande dator. En radskrivare stod mitt på golvet och spottade ut resultatet, som för det mesta uppvisade åtskilliga buggar. Runt väggarna snurrade väldiga magnetband, som utgjorde massminne. En dator – det var en märklig företeelse på den tiden.

Jag har tidigare berättat om att vi läsåret 1973–74 försökte oss på en datainriktning, där vi hade tre veckotimmar ADB. Eftersom pojkarna måste gå till ett företag i stan för att köra sina program i COBOL blev det ganska jobbigt.

I förberedelserna av budgeten för 1986 kom jag i kontakt med en liten hemdator av typ Microbee, tillverkad i Australien och med processor av typ CP/M. Det var Lars-Erik Ekblad på Wasa Systema som hade planer på att börja sälja den och jag föll direkt. Det var inte heller särskilt svårt att övertyga direktionen om att vi behövde en sådan. Jag skaffade sedan också en motsvarande privat. Den hade 32 kByte arbetsminne och använde sig av C-kassetter som minne.

Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.
Den lilla cp/m-datorn Microbee fanns inbyggd i tangentbordet. Den hade varken hårdskiva eller diskettstation, utan man sparade på c-kassett.

Med denna dator skrev vi direktionsprotokoll och skrivelser av olika slag. Jag lade också upp ett register över eleverna och garantiföreningens medlemmar. Det senare måste delas i fyra delar för att få plats i arbetsminnet. Men det blev ett viktigt hjälpmedel vid utskrift av kontrollistor, adressetiketter och brev.

Jag skrev en hel tid information till tidningar, främst Vasabladet. Det kändes inte meningsfullt att först skriva in texterna på datorn, skriva ut dem på en skrivare och slutligen skicka texten till Vasabladet, där den åter skulle skrivas in på nytt. Man borde ju kunna överföra texten direkt till tidningen, tyckte jag.

Modemen var på den tiden ännu ganska primitiva. De billigaste kunde överföra data med 300 bauds hastighet – notera inte bps  och allraminst kbps (300 baud = 300 ettor och nollor per sekund, drygt 30 tecken per sekund). Jag fick låna ett sådant modem från Tele i försökssyfte.

Efter ett par sommardagars slit med paritet, stoppbitar och lusläsning av Microbees manualer lyckades jag få modemet i funktion. Jag kontaktade Vasabladets tekniska avdelning och hörde mig för om det skulle gå att börja sända texter över linjen. Jovisst, jag fick de nödiga inställningarna och gjorde några försök. Så skrev jag ett kåseri och sände det.

Det gick mindre än en halv timme, så kom ett telefonsamtal från redaktionen. Det var Margit Kass som ringde, redaktionssekreteraren som jag ofta hade kommunicerat med. Hon undrade om jag hade varit i kontakt med Vasabladet via Internet och sänt en text. Jodå, erkände jag med en viss stolthet.

– Du skulle ha gått via redaktionen. Här är det rena kalabaliken. Birger Thölix är topp tunnor rasande. Du har varit inne i vår centraldator, och hade i princip tillgång till hela tidningsmaterialet.

Man var i alla fall glad att det var just jag som hade avslöjat den dåliga beredskapen för attacker utifrån. Jag ansågs dock pålitlig! Men det blev inget tidningskåseri den gången, och inte heller var de intresserade att ge mig användarkoder för att fortsätta att sända texter.

Kåseriet tar vi nästa gång.

Den andliga kampen (3)

Under större delen av 1970-talet och in på 1980-talet rasade många religionsdebatter, särskilt i Vasabladet. De berörde bland annat skolungdomsprästen Karl-Erik Borg, som framförde uppseendeväckande läror om den yttersta tiden, skolteaterns sexualupplysningspjäs ”Den första gången”, stiftsrådets informationssekreterare Ulf Särs, som framfört radikala tankar om den kristna läran och sexualetiken, samt inte minst barndopet.

Två av debatterna ska jag presentera här. Den senare, som var den mest olustiga, hade också nära anknytning till min arbetsplats Efö.

Sandelindebatten

Den 4 december 1976 disputerade Karl-Gustav Sandelin för doktorsgraden vid Åbo akademi. I en tidningsintervju i Hufvudstadsbladet berättade han att han inte delar evangeliernas syn på Jesu kroppsliga uppståndelse.

Enligt Sandelin menar Paulus i Första korintierbrevet att Jesu uppståndelsekropp var en annan än den fysiska kropp som blev begraven. I sin disputationsföreläsning hade han sagt att en del av evangeliernas berättelser måste vara uppdiktade, och anförde olika slag av tankar om hur dessa berättelser kunde ha uppkommit.

Jag var en av dem som då skrev brev till domkapitlet i Borgå och yrkade på att domkapitlet skulle vidta åtgärder, eftersom Sandelin var präst i stiftet. Vi menade att hans framställning var en avvikelse från själva hjärtpunkten i den kristna tron, och att en präst genom sin prästed är förbunden att inte föra fram sådana läror.

Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.
Jakobstads Tidning skrev om vår anmälan till domkapitlet 29.1.1977.

Domkapitlet friade Sandelin. Biskop John Vikström tvingades försvara domslutet i flera långa artiklar i Kyrkpressen. Huvudargumentet var att Sandelin inte förde fram sina tankar som präst, utan som vetenskapsman. I denna roll måste han anses ha rätt att tänka fritt och lägga fram olika vetenskapliga teorier, menade han.

Sandelin hade däremot själv sagt att kyrkan bör dra konsekvensen av dessa rön och ändra sin lära.

Av de andra som gjorde anmälan var Leif Erikson och Halvar Sandell särskilt aktiva. Den senare deltog tillsammans med mig som opponent mot Sandelin i en direktsänd radiodiskussion i Radio Åboland vintern 1977. Senare fick vi även en förfrågan om att ställa upp i en TV-debatt. För min del avböjde jag detta av hänsyn till familjen som dragits in i mycket obehag med alla debatter. Vi som avböjde räknade med att det inte skulle bli någon debatt, men när den sedan i alla fall hölls och debattledaren meddelade att ingen av dem som gjort anmälan mot Sandelin velat ställa upp kändes fegheten som ett svårt stick i samvetet.

Kronlund och den allmänna rättfärdiggörelsen

Min företrädare Johannes Kronlund avgick 1968. Efter sin sjukpensionering från kyrkoherdetjänsten i Jeppo år 1973 flyttade han till Gerby i utkanten av Vasa, där han främst ägnade sig åt släktforskning. Han var några år medlem av Evangeliföreningens styrelse och ordförande för dess lokalavdelning i Vasa. Under bibeldebatten 1972–1973 anlitades han flitigt både som föredragshållare och skribent i frågor om Bibelns trovärdighet och han forskade även i Sändebudets historia. Tillsammans med Gustav Norrback hade jag förmånen att av honom få några privatlektioner i nytestamentlig grekiska.

Kronlund hade en benägenhet att komma in på märkliga tankespår som han drev envetet. Ett sådant var att han började propagera mot kaffedrickning som han ansåg vara en svår synd. Han menade att Gamla testamentets uttryck ”starka drycker”, som han översatte ”giftbemängd dryck”, avsåg kaffe. (Se artikel i Vasabladet 19.2.1978.) Det här togs inte på allvar av så många, men det blev tidvis pinsamt vid möten där han predikade och sedan avhöll sig från att gå till kaffeserveringen.

Allvarligare blev det när han under det mest ”galna” debattåret 1979 gav ut ett 76-sidigt häfte med titeln ”Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen kritiskt granskad i ljuset av den heliga Skrift och den lutherska bekännelsen”.

Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.
Vasabladets presentation av Johannes Kronlunds stridsskrift mot läran om den allmänna rättfärdiggörelsen 17.11.1979.

Häftet var ett direkt angrepp på den förening som han tillhört under hela sitt aktiva liv, och där han också varit aktiv i ledningsuppgifter. Han skrev:

”I fyra årtionden har jag förkunnat läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Jag insöp den redan i min barndom och stadfästes i den i min ungdom. Jag accepterade den av hela mitt hjärta i fast förvissning om att den grundade sig på den Heliga Skrift och den lutherska bekännelsen.” (s 6)

Sedan beskrev Kronlund hur han efter sin sjukpensionering 1973 upptäckt att rättfärdiggörelsen i första hand betyder, att ”Gud gör en människa rättfärdig genom att Han medelst sin nåd frälsar henne in i ett rätt trosförhållande till sig själv” (s 7). Han hävdade att detta motsäger den s.k. forensiska rättfärdiggörelsen som han förut hade omfattat, dvs att rättfärdiggörelsen inför Gud är en rättslig akt. Han menade rentav, att en rättfärdiggjord människa inte längre är en syndare (s 56).

Johannes Kronlund var tack vare sin kraftfulla och mångåriga kristendomsundervisning i Efö en stor auktoritet för många inom SLEF. Det blev oro i lägret. Även i vårt kollegium blev det spänningar.

Frågan hade redan tidigare väckt en viss diskussion. Musiksekreterare Göran Stenlund väckte en diskussion om förkunnelsen i Sändebudet. Som vanligt ville Göran arbeta grundligt också med kontroversiella frågor och inte ta något för givet utan god bevisning. Diskussionen kunde sedan avslutas på ett mycket gott sätt, sedan Göran själv i ett offentligt inlägg sammanfattat rättfärdiggörelseläran på ett alltigenom acceptabelt sätt.

SLEF:s styrelse gav i uppdrag åt Leif Erikson och mig att bemöta Kronlund. Det gjorde vi genom en artikel i Sändebudet (nr 17/1979). Vi kom också att debattera i Vasabladet och Kyrkpressen. Vi var tvungna att tillbakavisa Kronlunds påståenden och visa på svagheterna i hans bevisföring.

Flankstöd fick vi från Sverige, där Seth Erlandsson ett par år tidigare hade gett ut en småskrift om rättfärdiggörelsen. Denna skrift blev mycket uppskattad inom SLEF, eftersom läran kändes igen som vår egen. Nu blev Erlandsson åter kallad att undervisa på Efö och en debatt mellan honom och Kronlund ordnades. Det blev också en debatt dem emellan i Vasabladet.

Den hårda debatten uppfattades som olustig av en och annan, även av medarbetarna på skolan. Leif och jag uppfattades som stridslystna och hårdföra. Leif hade också ungefär samtidigt deltagit i debatten om skolungdomsprästen Karl-Erik Borg.

Särskilt tydligt kom kritiken fram i ett initiativ som lades fram för direktionen av en del av mina medarbetare. Det hände vid planeringen av bibelskolan år 1980, då Gustav Norrback var ordförande för direktionen. Han var vid denna tid kaplan i Vasa svenska församling.

Jag minns den allvarstyngda församling som tågade in i ett av våra klassrum, dit Gustav och jag hade kallats (2.4.1980). Vi förelades ett brev, som utmynnade i förslaget att kalla Ingvar Dahlbacka till bibelskolans studierektor. Han var då assistent i kyrkohistoria vid Åbo Akademis teologiska fakultet. Direktionen hade för avsikt att anställa Leif för denna uppgift, och han var redan införstådd med tanken. Han tjänstgjorde då som kaplan i Vörå. Tidigare hade han varit anställd i SLEF som ledare för inremissionen.

Vi hade tidigare också försökt intressera Ingvar för uppgiften, men han hade avböjt. De argument som gruppen framförde var att det inte är lämpligt att två så pass lika personer som jag och Leif leder Efö och dess bibelskola. Man ville flytta tyngdpunkten från polemik till själavård. Det var alldeles uppenbart att den nyligen timade debatten med Johannes Kronlund hade varit en grundorsak till initiativet.

Initiativet fördes till direktionen, men det ledde inte till några direkta åtgärder. Både Ingvar Dahlbacka och Leif Erikson kallades som timlärare till bibelskolan, eftersom skolstyrelsen inte gav oss tillstånd att inrätta en lärarbefattning. Ingendera gick dock in i uppgiften.

Ungefär vid den här tiden var jag inkallad som suppleant till den evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte under totalt tre sessioner. Men det ska jag berätta om en annan gång. Före det ska jag återvända till den egentliga skolverksamheten.

Den andliga kampen (2)

Utveckling eller skapelse?

Hösten 1972 blev jag ombedd att hålla ett föredrag på ett bibelseminarium med rubriken ”Naturvetenskapliga intramp i Bibeln?” Föredraget publicerades sedan i Sändebudet (nr 2 och 3/1973), och på begäran erbjöd jag det också till Vasabladet. Chefredaktör Birger Thölix var pigg på trosdebatter och visste att detta ämne skulle locka till debatt. Föredraget slogs upp på en hel sida (10.2.1973).

Mitt föredrag om Bibelns trovärdighet slogs överraskande upp på en hel sida i Vasabladet.
Mitt föredrag om Bibelns trovärdighet slogs överraskande upp på en hel sida i Vasabladet.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En av de första som kommenterade var Ernst Jacobson, som uttryckte sin glädje över artikeln. Det fanns dock en rad andra som inte var nöjda. En av dem var Rolf Österblad, språklärare vid Vasa svenska arbetarinstitut. Han var redan då Vasabladets expert på naturvetenskapliga frågor, som han utvecklade med stilistisk bravur och i lättillgänglig form. Han framförde ofta nya rön om utvecklingsläran, tyvärr ofta på ett dogmatiskt sätt. Vi kom under en lång följd av år att debattera denna fråga, tid efter annan.

Under ett av sina besök i Vasa ställde Seth Erlandsson upp i en debatt i Pedagogiska fakulteten där han försvarade Bibelns skapelselära mot bland annat Gustav Björkstrand, som då var lektor i religionsundervisningens didaktik.

Svenska kulturfonden tilldelade biskop John Vikström ett stort kulturpris 1981. Detta använde han till att ordna ett antal kulturseminarier på Lärkkulla. Det första i ordningen hölls den 6 mars 1982 med temat skapelse och utveckling.

Eftersom jag hade deltagit i en del tidningsdebatter i ämnet fick jag en förfrågan om jag ville vara en av inledarna under seminariet. Jag kände mig kort i rocken, särskilt som min naturvetenskapliga motpart skulle bli dr Nils Mustelin. Det skulle också bli ett teologiskt opponentpar, och det blev dr Fredric Cleve mot pastor Halvar Sandell. Två doktorer förespråkade utvecklingsläran, medan två magistrar försvarade skapelsetron!

Tillsammans med Håkan Wiklund och Nils Östman åkte jag ner till Karis med vår lilla Fiat 127. Båda två var aktiva debattörer och vi hade en relativt angenäm resa, trots det trånga fordonet.

När det var dags för diskussion efter min inledning blev det tomt i hjärnan ett slag. Det kändes som en övermäktig uppgift att svara på frågor från biskopen och de lärda doktorerna. Men Nils Mustelin kom mig till hjälp med sin arrogans. Han menade att Bibeln lär att jorden är platt, med hänvisning till berättelsen om hur Jesus frestades i öknen (Matt 4). Där sägs att djävulen visade Jesus alla riken i världen. ”Hur skulle han ha kunnat göra det om jorden är rund?” frågade Mustelin.

Denna fråga var inte svår att besvara. En vision kan självfallet också innehålla sådant som inte ses med det naturliga ögat! Jag fick nytt mod och kunde genomföra debatten utan större klavertramp, vad jag minns.

För Halvar Sandell och mig kändes bevakningen av debatten tendentiös. Sten Westerholm, senare kollega vid Söff i Yttermark, var vid denna tid redaktör vid Stiftsrådet och skötte om programmet Insyn, som sändes på söndagseftermiddagarna. Han klippte ihop några uttalanden av Cleve och Mustelin, bland annat den senares raljerande med de skapelsetroende, men gjorde endast kommenterande referat av Sandells och mina inlägg.

Debatten gav dock det erkännandet åt oss skapelsetroende, att vår ståndpunkt är värd att ta på allvar.

Under de här åren blev det många andra debattartiklar, främst i Vasabladet, men även i Kyrkpressen, Hufvudstadsbladet och några andra tidningar. Debatterna gällde olika trosfrågor, som dopfrågan och frågan om kvinnliga präster, men också skolpolitik. Ofta var det tungt, fast ibland uppfriskande när man fick försvara tron, men särskilt en debatt medförde mycket obehag.

Men den tar vi en annan gång.

Den andliga kampen (1)

Min tjänst som rektor för Evangeliska folkhögskolan var på ett intimt sätt förknippad med andligt arbete, och därmed också med kampen för tron.

Evangeliföreningen blev en del av min identitet via modersmjölken. Min morfar Anders Reinhold Nygård, som jag inte fick träffa eftersom han dog ett par år innan jag blev född, var under många år predikant i Evangeliföreningen. Vi bodde ett par hundra meter från bönehuset i Kortjärvi. I denna starkt evangeliska by gick de flesta med på mötena.

När jag gick i skola i Jakobstad sjöng jag med i Evangeliska Ungas kör – som trots sitt namn inte var någon ungdomskör. Jag var den enda i min åldersgrupp. Det var en glädje att få delta i den stora festkören under Evangeliföreningens årsfester och sångfester.

Under min studietid var jag i någon mån engagerad i Evangeliföreningens verksamhet. Det riktiga testet fick jag hösten 1969, när jag kallades att predika i Pargas bönehus. Jag kan inte begripa varför jag tackade ja till den kallelsen. Det var ett vanligt möte med en liten grupp Pargasbor närvarande, men det verkligt påfrestande var att Helge Hildén, Evangeliföreningens direktor, besökte orten just då och satt och lyssnade på första bänk. Nervositeten var obeskrivlig.

Denna koppling till Evangeliföreningen följde med när jag blev rektor. Det var självklart att jag skulle medverka som talare på olika evangeliska samlingar som representant för Efö. Det första elddopet kom på missionslägret i Jeppo, bara några dagar efter mitt tillträde. På lördag kväll hölls den samling som drog mest folk, och den var ägnad åt folkhögskolorna och ungdomarna. Kyrkan var fullsatt. Då skulle jag predika. Senare har jag förundrat mig över att man kunde kalla en predikant så lättvindigt.

Följande år invaldes jag som suppleant i Evangeliföreningens styrelse och från 1975 som ordinarie medlem.

År 1972 var ett turbulent år i det finlandssvenska kyrkliga livet. John Vikström hade tillträtt som biskop i Borgå och gav ut sitt herdabrev ”Tro i kris”. Där lyfte han fram den bibelkritik som tidigare hade funnits främst i de teologiska fakulteterna, under stark kritik från väckelserörelserna. Herdabrevet blev föremål för studiegrupper och lovordades på många håll för att det vågade lyfta katten på bordet.

I Evangeliföreningen ägnades nu de månatliga bibelseminarier, som under ett par års tid regelbundet hade hållits i Efö, åt herdabrevet. Det blev en lång rad föredrag, som nagelfor biskopens bibelsyn, och som också delvis publicerades i Sändebudet. Bland de medverkande fanns Helge Hildén, Johannes Kronlund, tidigare rektor vid Efö, och Arne Lumme, länsman, predikant och före detta folkhögskolrektor i Hangöskolan.

Några tyckte det gick för långt med kritiken. Det luktade personförföljelse, menade man. Andra gladde sig åt det klara ställningstagandet.

Själv hade jag sällan möjlighet att delta i bibelseminarierna annat än sporadiskt. Vi hade då ännu sexdagarsvecka och eleverna stannade på skolan de flesta veckoslut. Då skulle det vara lördagssamkväm, gudstjänstbesök på söndagen och andakt på söndag kväll. Jag förföljdes av dåligt samvete för att jag inte hann ägna tillräcklig tid åt familjen. Men jag blev rätt ofta uppmärksammad på att det nog hör till att folkhögskolans rektor deltar i sådana arrangemang på skolan.

Och visst skulle det ha varit välbehövligt. Det gavs god undervisning och samtalen däremellan var minst lika värdefulla. Diskussionerna gav mig orsak att börja studera bekännelseskrifterna och god luthersk litteratur. Särskilt gladde jag mig åt Stiftelsen Biblicum, som hade börjat producera god undervisning.

Evangeliföreningens ordförande var vid denna tid kyrkoherde Lars Julin i Kimito. Han höll en försiktig profil gentemot biskopen, som han tyckte blev utsatt för personförföljelse, och ådrog sig en viss kritik.

Evangeliföreningens 100-årsjubileum i Åbo 1973 blev en urladdning i fråga om bibeldebatten.
Evangeliföreningens 100-årsjubileum i Åbo 1973 blev för SLEF:s del en urladdning i fråga om bibeldebatten.

100-årsjubileet av Lutherska Evangeliföreningens grundande i november 1873 firades gemensamt med den finska systerföreningen SLEY. Årsfestplatsen var Åbo, där SLEY slog upp ett jättetält i Kuppis park, medan SLEF höll till i Mikaelskyrkan. Inför årsmötet hade några predikanter laddat upp med en skrivelse som man avsåg att läsa upp. Man ifrågasatte att det inom föreningens ledning fanns krafter som ville tona ner kritiken mot biskopen.

Styrelsen hade å sin sida berett sig på att avge tre olika resolutioner vid årsmötet. För varje resolution utsågs en arbetsgrupp. Det blev dock så att endast en av grupperna kom att förelägga sitt förslag för styrelsen. Rubriken var ”Skriften och sanningen”.

Vid sitt sammanträde inför årsmötet konstaterade styrelsen att denna resolution skulle utgöra ett bra svar på den väntade kritikerskrivelsen, men att den behövde finputsas språkligt. Jag kom att få denna uppgift tillsammans med Lars Nylund, och vi använde en hel del tid vid sidan av festprogrammet för uppgiften.

När årsmötet kom visade det sig att den kritiska gruppen lämnade sin skrivelse därhän utan att läsa upp den. I samband med diskussionen om ansvarsfrihet för styrelsen gjordes dock färgstarka uttalanden, och mötet beviljade ansvarsfrihet sedan förslaget till resolution hade lästs upp. Valet av styrelsemedlemmar i stället för de i tur avgående blev dramatiskt. Ordförande Lars Julin fick för få röster för att bli omvald till ordinarie plats. Yngve Bäck, assessor vid Borgå domkapitel, var i tur att avgå och hade bett att inte bli omvald. Han ansågs som den mest liberala i styrelsen och hade också opponerat sig mot ”hetsjakten” mot biskopen. Kyrkpressens chefredaktör Rabbe Forsman karaktäriserade årsmötet som en avrättning. (5.7.1973: ”Evangeliföreningen väljer linje: ’Liberalteologer’ fick gå.”

Att årsmötet dessutom antog en deklaration ”Skriften och sanningen”, och publicerade den, ledde till att Forsman förkunnade att en ny linje hade drivits igenom i Evangeliföreningen. Detta ledde till en häftig debatt i Kyrkpressen med många långa artiklar och insändare, och också andra tidningar hakade på. Deklarationen publicerades också bl.a. i Kyrka och Folk nr 33–34/1973 och i Biblicum nr 3/1973.

Vasabladet införde 20.7 en intervju med en annan centralgestalt i Evangeliföreningen, kyrkoherde Håkan Bäck i Vörå. Rubriken löd: ”Evangelisterna bör dämpa protesterna.” Att ”evangelisterna” avsåg den evangeliska rörelsen och inte enskilda personer med evangelistkallelse framgick nog av artikeln. Håkan Bäck hade även skrivit en artikel i Sändebudet och ifrågasatt den kritiska linjen.

kp_100jub_referat

I augusti samma sommar deltog jag med ett par vänner i en Biblicum-kurs i Umeå. Jag deltog bara en dag. Bengt Strengell, som deltog under hela kursen, skrev ett referat i Sändebudet (nr 15/1973). Jag lärde mig då känna Seth Erlandsson, som jag sedan höll flitig kontakt med per brev. Han visade mig ett upprop som ett stort antal kända konservativa teologer och lekmannapredikanter hade undertecknat. Det gällde förhållandet till en avfallen kyrka, typ Svenska kyrkan. Det var första gången jag blev direkt konfronterad med bekännelsekyrkofrågan.

Vid ett samkväm som hölls i samband med kvällsmaten blev jag ombedd att berätta om Evangeliföreningens kamp för biblisk tro, med anledning av det nyligen timade årsmötet och den debatt som rasade i Finland.

De föreläsningar som Ingemar Furberg och Seth Erlandsson höll denna dag gjorde ett starkt intryck på mig. Furberg behandlade bland annat Guds skapelseordning. Det var en undervisning som inte liknade något annat jag hade hört. Det var en genomgång av Bibelns utsagor och ett enkelt fasthållande av dem, i motsats till olika försök att jämka obekväma bibelord med den då – som nu – så moderna jämlikhetsideologin.

Seth Erlandsson berättade ett exempel på motsatsen till att tro det enkla bibelordet. En ung man hade kommit till honom före avresan till Umeå och visat en veckotidning, där biskop Ingmar Ström med en yvig gest försäkrade att det inte finns något helvete. ”Den här tidningen visade min mor mig”, berättade mannen med gråt i rösten, ”och sade att hon nu kan dö tryggt, eftersom biskopen har sagt att det inte finns något helvete.”

Denna dag i Umeå gjorde ett starkt intryck på mig.

Våren 1973 hade en bibelkurs planerats med Seth Erlandsson som huvudtalare. Han kunde dock inte komma då, varför kursen senarelades till september. I tidningspressen förekom uppgifter om att han yrkade på grundande av en fri luthersk bekännelsekyrka, och därför togs hans medverkan upp till behandling i direktionen. Vid det laget hade hans utträde ur Svenska kyrkan blivit känd. Direktionen ville att Erlandsson skulle framlägga garantier för att han inte före hösten skulle utträda ur Svenska kyrkan. I annat fall skulle han inte kunna medverka. Någon sådan garanti gav han inte, varför hans medverkan förföll denna gång.

Senare återkom frågan om vi skulle kalla Seth Erlandsson att föreläsa på skolan. Eftersom ingen i direktionen kände honom spelade jag upp en del av hans föredrag, som hade gett mig så starka intryck. Biblicum brukade spelade in och erbjuda kopior av ljudband till intresserade.

Detta mottogs med blandade reaktioner. Några ansåg att en som förkunnar ett så klart evangelium, helt i överensstämmelse med vår lärotradition, nog ska kallas att föreläsa. Andra var kritiska. Erlandsson hade vid det laget utträtt ur Svenska kyrkan och lagt ner sitt prästämbete där, och det hade omtalats i pressen. Man ville nu höra vad samarbetsorganisationen Bibeltrogna Vänner hade för synpunkter, varför saken bordlades.

Denna utredning gav vid handen, att man avrådde från att anlita Erlandsson. Jag tyckte inte om att man tog in ett kyrkopolitiskt ställningstagande i en skolas verksamhet, utan framhöll att man måste kunna anlita en god lärare oberoende av hans kyrkotillhörighet. Jag stöddes av Evangeliföreningens representanter i direktionen.

Vid denna tid var kyrkoherde Ingmar Skata ordförande i direktionen, och han ville inte skapa någon öppen strid i frågan. Erlandsson tilläts komma och föreläsa i november 1975. Han fick i uppdrag att tala över ämnena I begynnelsen och Skriften och saligheten. Vid samma besök höll han också ett par föredrag i Sundom kyrka, vilka Uno Mitts ordnade. Han återkom vid ett par tillfällen åren därpå. Erlandssons undervisning mottogs i allmänhet med uppskattning.

Kortkursminnen i bilder

Från början av 1970-talet blev det möjligt att hålla femdagars kurser med statsbidrag. Den allra första kursen var en bibelkurs, som hölls den 14–18 december 1970. En lång tradition inleddes i juni 1971, då den första sång- och musikkursen hölls. Den blev mycket viktig för den evangeliska verksamheten, för den blev den nystartade ungdomskörens ”plantskola”.

Ett problem var att endast 16 år fyllda deltagare fick räknas med som egentliga deltagare. Kursen samlade som mest upp till 170 deltagare, av vilka bara ett tjugotal kunde räknas till godo för statsbidrag.

Sommaren 1976 hade sång- och musikkursen 29 deltagare som fyllt 16 år och dessutom 146 yngre deltagare. Den här bilden är från den högtidliga avslutningen då musikanterna spelade och sjöng inför föräldrar och vänner.
Sommaren 1976 hade sång- och musikkursen 29 deltagare som fyllt 16 år och dessutom 146 yngre deltagare. Den här bilden är från den högtidliga avslutningen då musikanterna spelade och sjöng inför föräldrar och vänner.

Under musikkursen genljöd alla tänkbara utrymmen i skolan av mer eller mindre välljudande violiner, blåsinstrument och gitarrer.

En av eldsjälarna under musikkurserna var Jeppoläraren Ole Nordström. Här drillar han unga klarinettister.
En av eldsjälarna under musikkurserna var Jeppoläraren Ole Nordström. Här drillar han unga klarinettister.

Från 1973 inleddes traditionen med lägerskriftskola, som är en verksamhetsform som fortfarande pågår. De första åren leddes skriftskolan av Ingmar Skata, kyrkoherde i Petalax som också under många år var ordförande i direktionen. Det var främst skolans lärare som skötte både undervisning och fritidsprogram under de första åren. Senare kom ”stora syskon” till hjälp, vilket var en skön avlastning för lärarna. Eftersom deltagarna i allmänhet var under 16 år kunde skriftskolan inte räknas som statsbidragskurs.

Bilden är från konfirmation i Brändö kyrka i juni 1975.
Bilden är från konfirmation i Brändö kyrka i juni 1975.

Pensionärskurserna blev i mitten av 1970-talet riktiga höjdpunkter som uppladdning i augusti inför det kommande läsåret. De samlade ofta ett femtiotal deltagare. Många kom tillbaka år efter år. Vi som var med minns med glädje profiler som Hanna och Irma från Helsingfors och Elvira från Närpes.

En höjdpunkt på pensionärskurserna var avslutningsdagens samkväm, när det var körsång och många tänkvärda ord från deltagarna.
En höjdpunkt på pensionärskurserna var avslutningsdagens samkväm, när det var körsång och många tänkvärda ord från deltagarna.

Också andra typer av kortkurser hölls, som bibelkurser, juniorledarkurser vävkurser och hobbykurser. Från 1980 startade bibelskolans verksamhet, men det får vi återkomma till.

En hobbykurs hölls under sportlovet 5-9 mars 1975.
En hobbykurs hölls under sportlovet 5-9 mars 1975.

Modersmålets sång

Mitt barndomshem ligger i byn Kortjärvi, endast fyra kilometer från Kaustby, en helfinsk kommun. Terjärv, som på den tiden var en självständig kommun, sträcker sig som en kil djupt in i finsk omgivning. På andra sidan finns Evijärvi. Min farmor kom som finsktalande tonåring vandrande från Soini. Ändå har jag aldrig lärt mig ordentlig finska. Mina föräldrar kunde knappt ett ord finska.

Mitt modersmål är Terjärvdialekt. De som kom till byn och talade högsvenska sades ”denska”. Eller som det heter i en sägen om en främling i bygden: ”Ha måst ha viri rilisjös, fö ha bröut på gussooli tå a tala.” På den tiden hörde man högsvenska bara i kyrkans predikstol, där Guds ord (gussooli) förkunnades.

I skolan fick jag börja öva mig i det första främmande språket, högsvenska, det som ändå officiellt är mitt modersmål. Först senare kom finskan in i bilden. I skolan hade man inga praktiska övningar på den tiden, inte ens i gymnasiet. När jag började studera i Åbo föresatte jag mig att jag skulle öva finska i butikerna. Men riktigt praktisk blev övningen först då jag ryckte in i armén i Vasa, i den finska kustartillerisektionen. Då hade jag redan varit rektor ett drygt år.

Det gavs inte särskilt många tillfällen att öva finska i mitt arbete som folkhögskolrektor. När jag deltog i rektorsmöten tillsammans med de finska kollegerna var jag följaktligen ganska tystlåten, tvärtemot mitt beteende på de svenska samlingarna, då jag nog hörde till de mera frågvisa och debattglada.

Jag irriterades över att vi svenska skolor ofta behandlades styvmoderligt. Viktiga cirkulärbrev sändes ut på finska, och först långt senare kom de i svensk översättning. Informationsinsamling skedde ofta på finska. Detta reagerade jag mot. Vi hade ju vår språklag, som skulle tillgodose likvärdig behandling av båda språkgrupperna.

Ett par gånger rann sinnet över och jag sände in klagomål till justitiekanslern. Jag räknade väl inte på allvar med att få svar, så jag blev tämligen överraskad när jag fick svar, som också tillställdes vederbörande myndighet med krav på förbättring. Saken uppmärksammades också i media.

En annan gång fick jag också medial uppmärksamhet, men i ett sammanhang som jag fann närmast pinsamt.

I mitten av 1980-talet var jag några år ordförande i Hem och skola-föreningen i Vasa. Vi arbetade rätt mycket med videovåldsfrågan vid den tiden, och sommaren 1985 ordnade Efö en kurs tillsammans med centralorganisationen. När lagen om förhandsgranskning av videofilmer togs upp i riksdagen följande år ville förbundet att jag skulle framför förbundets expertutlåtande i riksdagens andra lagutskott. Det skulle ske fredagen den 7 november 1986.

Det var en uppgift som jag motsåg med stor bävan. Hur skulle jag, i grund och botten en enkel bondpojke, klara av att bete mig i riksdagen?

Jag blev uppmanad av verksamhetsledaren Stina Oriander att hålla mitt anförande på svenska, vilket jag naturligtvis var glad för och också tyckte var helt naturligt. En annan organisation skulle ge utlåtande vid samma tillfälle. Innan jag gick in i utskottsrummet fick jag ett papper med anvisningar om procedurerna. Där stod bland annat, att alla inlägg görs sittande. Vi två satt i en pulpet vid sidan av det rektangulära bordet där utskottsmedlemmarna satt. Bland dem fanns Jutta Zilliacus, sfp, och Georg C Ehrnrooth, khp.

Där jag satt började jag våndas: skulle man verkligen sitta där och inte stiga fram? Jag fann mig i föreskrifterna och satt. Min nervositet gjorde att jag knappt visste vad som försiggick i rummet i övrigt. Men när turen efter mig kom till min kamrat steg han upp. Jag drabbades av skälvan: hade jag riktigt gjort bort mig? Men ingen förebrådde mig, och sedan kom följdfrågorna, där jag försökte svara på finska.

Klipp från Vasabladet 11.11.1986.
Klipp från Vasabladet 11.11.1986.

Den 11 november fanns en rubrik i Vasabladet: Svenskan i Eduskunta. Med stor förvåning läste jag om hur två av utskottsmedlemmarna hade marscherat ut i protest mot att jag talade svenska. Det var socialdemokraten Reijo Lindroos och landsbygdspartisten Martti Ratu som gick. Det hade jag inte ens tänkt på i min nervositet! Jag visste ju ingenting om hur man brukade bete sig. Att Georg C Ehrnrooth manade till generositet, som Camilla Berggren i Vasabladet nämnde, hade jag knappt hört, om det inte skedde efter att jag hade lämnat rummet. Hon var upprörd över hur jag hade behandlats. I riksdagen ska man naturligtvis ha rätt att yttra sig på svenska.

De som hade gått ut kom lite senare in tillbaka. Martti Ratu skrev en insändare som publicerades 25.11, där han anklagar Berggren för att ha serverat en helt och hållet falsk historia. Han hade inte alls blivit upprörd för att jag talat svenska. Han hade bara fått telefonbud och måste gå ut, men kom tillbaka ”just när herr Österbacka talade finska tillräckligt bra”.

Ratu avslutar sin insändare så här:

Många av sfp:s riksdagsmän vet att jag ofta talar svenska med dem. Men om Camilla Berggren vill återuppväcka språkkriget är jag färdig att kämpa. Till en början säger jag: ni svensktalande finnar borde sluta tala om, att ni är Finlands svenskar, finländare eller något sådant. Ni är finnar på samma sätt som vi finsktalande finnar. Med stridshälsningar, Martti Ratu.

Att det var en rätt så stor sak visar i alla fall det faktum, att samme Reijo Lindroos i december inlämnade en lagmotion med förslag att ändra 18 § arbetsordningen för riksdagen enligt följande:

För utskottsmedlem som har otillräckliga kunskaper i finska eller svenska tolkas sammanträdets förlopp likväl enskilt, om han så önskar.

I sak ingår denna bestämmelse i den nuvarande arbetsordningen för riksdagen, § 76: ”Utskotten beslutar om eventuell tolkning under utskottens sammanträden. Sammanträdenas förlopp tolkas dock enskilt för utskottsmedlemmar, om de så önskar.”

Att jag upplevde hela saken som obehaglig hade också andra förklaringar. Jag var överlupen med arbete från byggnadsverksamheten. Vi stod inför ett internatsbygge och det var svårt att få dygnets timmar att räcka till. Jag var dessutom involverad i debatterna kring beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor, som ägde rum strax innan, på svenska dagen 6.11. Men mera om detta senare.