Tradition under attack

När musiklinjen utvecklades fick vi elever som dels började ifrågasätta de i deras ögon primitiva strängbandssångerna, dels började ställa krav på mera modern repertoar. En gång på 1980-talet ställdes jag inför en rejäl utmaning. I lärarkåren hade vi diskuterat sångvalet och jag föreslog några av de gamla sångerna som Göran Stenlund hade arrangerat för strängband under 1970-talets början. Strängbandsläraren Adèle Swenn tog mig på orden, men den nya repertoaren mottogs inte positivt. Snart kallades jag in till klassen för att motivera varför man måste hålla på att sjunga så gammaldags sånger.

Det blev en grundlig diskussion om textval och musikstilar. Vi hade också diskuterat utvecklingstendenserna i direktionen i samband med att antalet elever på musiklinjen stadigt ökade, särskilt från kretsar som inte från tidigare kände skolans verksamhet och saknade en kristen bakgrund. Direktionen ömmade för att skolans gamla linje skulle bevaras, vilket också var min ståndpunkt när det gällde innehållet i budskapet, men jag måste samtidigt försvara lärarkårens insikt om att en musiklinje måste ha en viss bredd och ha beredskap att lära eleverna känna och pröva på olika musikstilar.

I diskussionen inför klassen hänvisade jag följaktligen till direktionens anvisningar. Detta fick jag äta upp många gånger. Man skulle inte krypa bakom direktionen, utan stå för det som man själv ansåg. Visst, helt riktigt, det var bara det att jag som bar ansvaret för skolans verksamhet inför direktionen också måste ta hänsyn till dennas anvisningar.

En sång som hade önskats av eleverna och som vi diskuterade intensivt var ”Du vet väl om att du är värdefull”. Jag framhöll att det inte stämmer med Bibeln att Gud accepterar oss som vi är. Han älskar oss som vi är, ja, men han accepterar oss bara för Kristi skull. Och för att kunna göra det måste han sända sin Son till ett lidande utan motstycke och gottgöra för våra synder. Så jag föreslog en omskrivning av texten – hur minns jag inte längre – och en av eleverna skrev till Ingmar Olsson och frågade om saken. Men han ville naturligtvis inte ha någon omskrivning, den skulle sjungas som han hade gjort den.

Resultatet av diskussionerna ledde till att vi fick tänka om när det gällde strängbandet. Vi integrerade den sortens musik i den övriga körens program, så att kören fick mera omväxlande repertoar.

Musiklinjen växte i början av 1980-talet till skolans största linje och hade tidvis över 20 elever. Det blev nödvändigt att ordna antagningsintervjuer så att vi fick en möjlighet att förbereda för studierna och också gallra bort dem som inte hade tillräcklig ambition. Suget till vår musiklinje var verkligt stort, och många medlemmar i olika popband sökte sig till oss för att bl.a. få grunderna i musikteori. Det var innan Lappfjärds folkhögskola startade sin pop- och jazzlinje och Fria kristliga folkhögskolan sin musiklinje. Efter det blev konkurrensen påtaglig.

Vår inriktning var kyrkomusikalisk, men tack vare en högklassig teoriundervisning och en stark satsning på instrumentundervisning var det vid den här tiden våra elever som fyllde de flesta platserna vid Sibeliusakademins svenska kyrkomusikutbildning. När det nya konservatoriet i Jakobstad inledde sin verksamhet i medlet av 1980-talet var likaså de allra flesta av de antagna sådana som hade förberetts på vår musiklinje.

Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.
Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.

Ibland kunde inträdesförhören avslöja roande inslag om ivern att få en studieplats. Vi höll stenhårt på att alla elever skulle medverka på våra turnéer. Då uppträdde vi i kyrkor, församlingshem och bönehus. Resorna hade en stor betydelse ur rekryteringssynpunkt, och för musiklinjens elever gav de tillfälle att uppträda inför publik. För dem som var medlemmar av popband innebar resorna ett problem: de krockade då och då med de egna spelningarna. Vi gjorde därför klart för dem som sökte till musiklinjen att de måste förbinda sig att delta i resorna, och att egna spelningar inte fick hindra dem att delta.

På grund av upprepade friktioner med ett visst popband var vi vaksamma vid inträdesintervjuerna. En ung man tillfrågades om han har sysslat med musik tidigare.

– Jo, lite, var svaret.
– Spelar du något instrument?
– Gitarr.
– Spelar du i någon grupp?
– Nåjo.
– I vilket band då?
– Det heter ”X”, var det lågmälda svaret.

Den sökande var kamrat till en elev som var medlem just i popbandet X och som vi hade fört många samtal med kring denna intressekonflikt. Nu var han rädd att avslöjandet skulle äventyra hans studiechanser.

Till saken hör att denna elev sedan fortsatte i två år och var en mycket duktig och lojal elev, även om hans bana inte blev yrkesmusikerns.

Lärdomarna från de första offentliga framträdandena blev ofta helt avgörande för att komma över rampfebern och få vana att uppträda. En av de duktigaste pianoeleverna, som senare blev en framgångsrik teatermusiker, skulle uppträda med ett pianostycke på vår elevförbundsfest, då ca 400 personer fyllde festsalen. Han satte sig vid flygeln, satte igång – i ett för högt tempo – och trasslade in sig i tangenterna och fick bryta. Han började igen – samma sak. Efter ytterligare ett tredje misslyckande steg han resolut upp i talarstolen, spände ögonen i publiken och sade med eftertryck: ”Om ni hör några konstiga ljud så kommer de från min mage!” Sedan satte han sig, till publikens roade applåder.

Vi som arbetade med ungdomarna såg hur olika man kan se på stil och uttryckssätt. Många elever var helt främmande för den andliga sångskatten, som var så dyrbar för andra. Att de medförde sin egen kultur till skolan var oundvikligt, trots att vi försökte rensa bort det som vi ansåg destruktivt.

Med några av skolans trogna vänner artade sig musikfrågan till en tråkig konflikt, som ledde till ett omfattande brevskrivande och som tyvärr också syntes i tidningsspalterna. Särskilt utspann sig en debatt när vi skaffade en syntetisator, populärt kallad synth, för musikundervisningen. För några blev det för mycket. Jag upplevde debatten mycket olustig och tung. Debatten återspeglade något av det kända fenomenet, att man under olika tider har ifrågasatt nya instrument i den kristna verksamheten: fiolen, dragspelet, gitarren osv.

Jag var en avgjord motståndare mot hårdrock, och i allmänhet reagerade jag starkt mot för höga musikvolymer med elektroniskt förstärkt musik. Ett argument var så pass elementärt som hälsofaran. Frågan om hur olika musikstilar kan gå in i kristen verksamhet behandlade vi några gånger under öppna specialseminarier, och de flesta år – efter att musiklinjen infördes – hade vi temadagar om musikens påverkan.

Från ett av dessa seminarier har jag ett starkt minne. Rätt många ungdomar var samlade – de flesta var medlemmar i Evangeliska Ungas ungdomskör. Seminariets ledare var Henrik Perret och Göran Stenlund. Göran presenterade en LP-skiva som var utgiven av djävulsdyrkare i USA, men före det gjorde han ett test.

Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.
Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.

Deltagarna fick rösta om hur användbara olika låtar kunde vara i kristen verksamhet. Skalan var 1–5. Ett antal andliga sånger och låtar med kristna förtecken fanns med, men så fanns också en låt insmugen från denna djävulsdyrkarskiva. Det blev något av en chock för dem som hade gett höga poäng åt den låten, när Göran efteråt läste upp den djävulska texten – som man inte hade uppfattat. De vrål som ingick i musiken gjorde att några gav minsta möjliga poäng.

En flicka berättade en gång att hon hade kommit till tro på en kristen rock-konsert. Vad säger man då? Det var många gånger oerhört djupgående samtal som inte alltid gav klara svar.

* * *

Det ökade antalet invandrare på 1990-talet medförde stora förändringar. En del av dem var muslimer. De flesta var visserligen sekulariserade muslimer, men vi hade också sådana som inte ville delta i andaktsutövning.

Här uppstod frågan, om vi skulle ställa som krav att de som kom till skolan skulle inordna sig också i vår religiösa verksamhet, något som självfallet var centralt för vår skola. Jag var av den åsikten, att vi inte kunde släppa det kravet. De som kom till skolan måste känna till vilken slags skola de kom till och rätta sig efter det.

En klar utveckling – tyvärr i riktning avveckling – skedde efter hand i fråga om kristendomsundervisningen. Från de sju timmar vi hade i början av min rektorstid minskade timantalet successivt till fyra (kristen tro 2 h, bibelkunskap 2 h, gäller första årskursen), vartill kom mera projektbetonade inslag då och då. Dessutom fanns bibellinjens timmar. Den gemensamma körsången hade minskat till en timme, med komplettering av den lilla kören (pedagogikkören hade blivit ”chorus minor”), som var obligatorisk för musiklinjen och valfri för andra (2 h). Invandrarlinjen hade sin egen undervisning i Samhälle, kultur och religion.

Utvecklingen hängde nära samman med att elevernas bakgrund kraftigt hade förändrats. När jag började var de flesta väl förtrogna med den evangeliska rörelsen, men efter ett kvarts sekel var det bara ett fåtal som kom från evangeliska hem.

Skolan har varit beroende av en stark understödskår för att täcka in behovet av medel för byggnadsverksamhet. Då statsbidraget började minska behövdes också gåvomedel för att kompensera bortfallet i den mån ökad försäljning av tjänster och utrymmen inte täckte det. Här har förändringen i elevkåren en klart negativ verkan. Man kan inte vänta sig att så många invandrare eller frielever från Estland ska kunna erbjuda frivilliga insatser efter skoltiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *