Tradition under attack

När musiklinjen utvecklades fick vi elever som dels började ifrågasätta de i deras ögon primitiva strängbandssångerna, dels började ställa krav på mera modern repertoar. En gång på 1980-talet ställdes jag inför en rejäl utmaning. I lärarkåren hade vi diskuterat sångvalet och jag föreslog några av de gamla sångerna som Göran Stenlund hade arrangerat för strängband under 1970-talets början. Strängbandsläraren Adèle Swenn tog mig på orden, men den nya repertoaren mottogs inte positivt. Snart kallades jag in till klassen för att motivera varför man måste hålla på att sjunga så gammaldags sånger.

Det blev en grundlig diskussion om textval och musikstilar. Vi hade också diskuterat utvecklingstendenserna i direktionen i samband med att antalet elever på musiklinjen stadigt ökade, särskilt från kretsar som inte från tidigare kände skolans verksamhet och saknade en kristen bakgrund. Direktionen ömmade för att skolans gamla linje skulle bevaras, vilket också var min ståndpunkt när det gällde innehållet i budskapet, men jag måste samtidigt försvara lärarkårens insikt om att en musiklinje måste ha en viss bredd och ha beredskap att lära eleverna känna och pröva på olika musikstilar.

I diskussionen inför klassen hänvisade jag följaktligen till direktionens anvisningar. Detta fick jag äta upp många gånger. Man skulle inte krypa bakom direktionen, utan stå för det som man själv ansåg. Visst, helt riktigt, det var bara det att jag som bar ansvaret för skolans verksamhet inför direktionen också måste ta hänsyn till dennas anvisningar.

En sång som hade önskats av eleverna och som vi diskuterade intensivt var ”Du vet väl om att du är värdefull”. Jag framhöll att det inte stämmer med Bibeln att Gud accepterar oss som vi är. Han älskar oss som vi är, ja, men han accepterar oss bara för Kristi skull. Och för att kunna göra det måste han sända sin Son till ett lidande utan motstycke och gottgöra för våra synder. Så jag föreslog en omskrivning av texten – hur minns jag inte längre – och en av eleverna skrev till Ingmar Olsson och frågade om saken. Men han ville naturligtvis inte ha någon omskrivning, den skulle sjungas som han hade gjort den.

Resultatet av diskussionerna ledde till att vi fick tänka om när det gällde strängbandet. Vi integrerade den sortens musik i den övriga körens program, så att kören fick mera omväxlande repertoar.

Musiklinjen växte i början av 1980-talet till skolans största linje och hade tidvis över 20 elever. Det blev nödvändigt att ordna antagningsintervjuer så att vi fick en möjlighet att förbereda för studierna och också gallra bort dem som inte hade tillräcklig ambition. Suget till vår musiklinje var verkligt stort, och många medlemmar i olika popband sökte sig till oss för att bl.a. få grunderna i musikteori. Det var innan Lappfjärds folkhögskola startade sin pop- och jazzlinje och Fria kristliga folkhögskolan sin musiklinje. Efter det blev konkurrensen påtaglig.

Vår inriktning var kyrkomusikalisk, men tack vare en högklassig teoriundervisning och en stark satsning på instrumentundervisning var det vid den här tiden våra elever som fyllde de flesta platserna vid Sibeliusakademins svenska kyrkomusikutbildning. När det nya konservatoriet i Jakobstad inledde sin verksamhet i medlet av 1980-talet var likaså de allra flesta av de antagna sådana som hade förberetts på vår musiklinje.

Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.
Pedagogikkören sjunger vid 50-årsjubileets festgudstjänst i Brändö kyrka 31.10.1976.

Ibland kunde inträdesförhören avslöja roande inslag om ivern att få en studieplats. Vi höll stenhårt på att alla elever skulle medverka på våra turnéer. Då uppträdde vi i kyrkor, församlingshem och bönehus. Resorna hade en stor betydelse ur rekryteringssynpunkt, och för musiklinjens elever gav de tillfälle att uppträda inför publik. För dem som var medlemmar av popband innebar resorna ett problem: de krockade då och då med de egna spelningarna. Vi gjorde därför klart för dem som sökte till musiklinjen att de måste förbinda sig att delta i resorna, och att egna spelningar inte fick hindra dem att delta.

På grund av upprepade friktioner med ett visst popband var vi vaksamma vid inträdesintervjuerna. En ung man tillfrågades om han har sysslat med musik tidigare.

– Jo, lite, var svaret.
– Spelar du något instrument?
– Gitarr.
– Spelar du i någon grupp?
– Nåjo.
– I vilket band då?
– Det heter ”X”, var det lågmälda svaret.

Den sökande var kamrat till en elev som var medlem just i popbandet X och som vi hade fört många samtal med kring denna intressekonflikt. Nu var han rädd att avslöjandet skulle äventyra hans studiechanser.

Till saken hör att denna elev sedan fortsatte i två år och var en mycket duktig och lojal elev, även om hans bana inte blev yrkesmusikerns.

Lärdomarna från de första offentliga framträdandena blev ofta helt avgörande för att komma över rampfebern och få vana att uppträda. En av de duktigaste pianoeleverna, som senare blev en framgångsrik teatermusiker, skulle uppträda med ett pianostycke på vår elevförbundsfest, då ca 400 personer fyllde festsalen. Han satte sig vid flygeln, satte igång – i ett för högt tempo – och trasslade in sig i tangenterna och fick bryta. Han började igen – samma sak. Efter ytterligare ett tredje misslyckande steg han resolut upp i talarstolen, spände ögonen i publiken och sade med eftertryck: ”Om ni hör några konstiga ljud så kommer de från min mage!” Sedan satte han sig, till publikens roade applåder.

Vi som arbetade med ungdomarna såg hur olika man kan se på stil och uttryckssätt. Många elever var helt främmande för den andliga sångskatten, som var så dyrbar för andra. Att de medförde sin egen kultur till skolan var oundvikligt, trots att vi försökte rensa bort det som vi ansåg destruktivt.

Med några av skolans trogna vänner artade sig musikfrågan till en tråkig konflikt, som ledde till ett omfattande brevskrivande och som tyvärr också syntes i tidningsspalterna. Särskilt utspann sig en debatt när vi skaffade en syntetisator, populärt kallad synth, för musikundervisningen. För några blev det för mycket. Jag upplevde debatten mycket olustig och tung. Debatten återspeglade något av det kända fenomenet, att man under olika tider har ifrågasatt nya instrument i den kristna verksamheten: fiolen, dragspelet, gitarren osv.

Jag var en avgjord motståndare mot hårdrock, och i allmänhet reagerade jag starkt mot för höga musikvolymer med elektroniskt förstärkt musik. Ett argument var så pass elementärt som hälsofaran. Frågan om hur olika musikstilar kan gå in i kristen verksamhet behandlade vi några gånger under öppna specialseminarier, och de flesta år – efter att musiklinjen infördes – hade vi temadagar om musikens påverkan.

Från ett av dessa seminarier har jag ett starkt minne. Rätt många ungdomar var samlade – de flesta var medlemmar i Evangeliska Ungas ungdomskör. Seminariets ledare var Henrik Perret och Göran Stenlund. Göran presenterade en LP-skiva som var utgiven av djävulsdyrkare i USA, men före det gjorde han ett test.

Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.
Omröstning om hur sånger kan förmedla det kristna budskapet vid seminariet 9.2.1980.

Deltagarna fick rösta om hur användbara olika låtar kunde vara i kristen verksamhet. Skalan var 1–5. Ett antal andliga sånger och låtar med kristna förtecken fanns med, men så fanns också en låt insmugen från denna djävulsdyrkarskiva. Det blev något av en chock för dem som hade gett höga poäng åt den låten, när Göran efteråt läste upp den djävulska texten – som man inte hade uppfattat. De vrål som ingick i musiken gjorde att några gav minsta möjliga poäng.

En flicka berättade en gång att hon hade kommit till tro på en kristen rock-konsert. Vad säger man då? Det var många gånger oerhört djupgående samtal som inte alltid gav klara svar.

* * *

Det ökade antalet invandrare på 1990-talet medförde stora förändringar. En del av dem var muslimer. De flesta var visserligen sekulariserade muslimer, men vi hade också sådana som inte ville delta i andaktsutövning.

Här uppstod frågan, om vi skulle ställa som krav att de som kom till skolan skulle inordna sig också i vår religiösa verksamhet, något som självfallet var centralt för vår skola. Jag var av den åsikten, att vi inte kunde släppa det kravet. De som kom till skolan måste känna till vilken slags skola de kom till och rätta sig efter det.

En klar utveckling – tyvärr i riktning avveckling – skedde efter hand i fråga om kristendomsundervisningen. Från de sju timmar vi hade i början av min rektorstid minskade timantalet successivt till fyra (kristen tro 2 h, bibelkunskap 2 h, gäller första årskursen), vartill kom mera projektbetonade inslag då och då. Dessutom fanns bibellinjens timmar. Den gemensamma körsången hade minskat till en timme, med komplettering av den lilla kören (pedagogikkören hade blivit ”chorus minor”), som var obligatorisk för musiklinjen och valfri för andra (2 h). Invandrarlinjen hade sin egen undervisning i Samhälle, kultur och religion.

Utvecklingen hängde nära samman med att elevernas bakgrund kraftigt hade förändrats. När jag började var de flesta väl förtrogna med den evangeliska rörelsen, men efter ett kvarts sekel var det bara ett fåtal som kom från evangeliska hem.

Skolan har varit beroende av en stark understödskår för att täcka in behovet av medel för byggnadsverksamhet. Då statsbidraget började minska behövdes också gåvomedel för att kompensera bortfallet i den mån ökad försäljning av tjänster och utrymmen inte täckte det. Här har förändringen i elevkåren en klart negativ verkan. Man kan inte vänta sig att så många invandrare eller frielever från Estland ska kunna erbjuda frivilliga insatser efter skoltiden.

Evangeliska folkhögskolans styrka

Det betyder föga här i världen
om man mycket eller litet har,
blott man har sin Jesus med på färden
och har Gud i himlen till sin far.

Den stora kören sjunger fram sitt fantastiska budskap. I kören står pojkar som ett halvt år tidigare vägrat öppna munnen för att sjunga. Nu är det sista gången – sen är det dags att ta farväl under kramar och tårar.

Ett par elever går fram till talarstolen med blommor som de ska överräcka till lärarna och personalen med några tacksamma ord, enkla ord men med stark inlevelse. Tänk, hur ungdomar kan förändras under åtta månader! Tänk vilken uppgift att få vara med och forma dessa härliga människor!

Efter en stund rinner tårarna på stora karlars kinder när de kramar om sina lärare. Föräldrarna som väntar på att få hem ungdomarna får tänja sitt tålamod – avskedet efter avslutningsfesten drar betydligt längre ut än de hade tänkt sig.

Vad betyder ett sådant år?

Gottfrid Sirén, den store Grundtvigkännaren bland mina kolleger och en riktig chefsideolog för den finlandssvenska folkhögskolan (och som blev min mycket gode vän på senare år) nötte in en sentens som har blivit något av folkhögskolornas varumärke: ”I folkhögskolan blir man inte något. Man blir någon.”

I dag är det inte längre riktigt sant att man inte blir något – en stor del av dagens folkhögskolstuderande avlägger yrkesexamen. Men det gick vi aldrig in för i Efö. Vi ville satsa på människan – hela människan, och att hela människan. Och vi ville göra det i frihet att utforma vår läroplan och vår profil så som vi hade funnit det bäst.

Skolans liv förgylldes av extra inslag i vardagen. I oktober 1975 hade vi några dagars besök av en kör från Tanzania, Monduli. Fride Häggblom väckte förtjusning med sina tonbildningsövningar.

Under mina första år betydde det bland annat att kristendomsundervisningen var mycket omfattande. Sju timmar per vecka hade vi gemensam undervisning i bibelkunskap (2 h), troslära (2 h), kyrkohistoria (2 h) och kyrklig litteratur (1 h). Dessutom skulle alla elever delta i körsång och strängband tre timmar per vecka.

Varje lektion inleddes med sång från sångboken Sionsharpan – i varje fall de gemensamma ämnena och klassämnen som leddes av skolans egna lärare. När läraren kom in steg eleverna upp, sedan föreslog läraren sången eller lät eleverna föreslå den. De lärare som kunde hantera ett instrument satte sig vid orgelharmoniet, men vi andra som var för svaga i den konsten försökte så gott det gick att ta ton och sjunga utan ackompanjemang. När musiklinjen rekryterade allt fler spelkunniga elever fick dessa öva sig att ackompanjera sången.

Hur var det möjligt att alla elever deltog i körsången?

Självklart var detta en bidragande orsak till att vår skola inte blev översvämmad av sökande. Det fanns nog en viss rädsla för alltför stor andlighet.

Vanligen fanns några som ställde sig mycket tveksamma till körsången. De kunde inte sjunga, var den vanliga ursäkten. Alla kan sjunga, menade vi. Eftersom kören var en av de centrala programpunkterna under våra resor ute i bygderna skulle de som inte deltog i kören ha känt sig utanför gemenskapen när kören ställde upp och när eleverna skulle presenteras efter den första omgången sånger. Men det viktigaste av allt var att körsången betydde en kraftig förkunnelse. Vi höll det som en självklarhet att sångerna skulle förmedla ett centralt kristet budskap. Sångerna nöttes in under otaliga repetitioner och uppträdanden och blev en del av Efö-identiteten.

Vanligen kunde vi motivera att alla deltog i kören, även om några vägrade sjunga med. Trots det satt de med vid övningarna. Men när avslutningsdagen kom, hände det sällan att någon blev kvar på sin stol när kören skulle framföra sina sista sånger. Sångerna var inövade genom lyssnandet. De som trodde att de inte kunde sjunga ägde inte sällan en vacker sångröst, som nu hade blivit befriad.

För de flesta var det ovant att sjunga i stämmor. Det krävs god pedagogik och mycket tålamod att motivera tråkiga stämövningar. En mästare på att inspirera var Fride Häggblom. Han hade några standardhistorier som lättade upp, och fastän man hörde dem om och om igen klingade skrattsalvorna lika spontant varje gång: ”E byri ga betä fy Josef.”

Till en början sjöng kören dels tre- och fyrstämmiga sånger med eller utan ackompanjemang av piano och andra instrument, dels strängbandssånger. Denna typ av sånger hörde till den evangeliska rörelsens traditioner sedan 1930-talet, då predikant Ernfrid Åkerholm reste runt och grundade lokala strängband i Evangeliföreningens avdelningar. Man sjöng enkla andliga folksånger till ackompanjemang av ett betydande antal gitarrer och i varierande mån också violin, flöjt och dragspel.

Under 1970-talet var Göran Stenlund anställd som musikledare i Evangeliföreningen och fortsatte detta arbete, särskilt bland juniorerna. Han kompletterade också repertoaren med sina arrangemang, som kom att bli bärande för Evangeliska Ungas ungdomskör. Den var intimt sammankopplad med folkhögskolan ända från dess tillkomst 1971, inte minst genom de sång- och musikkurser som ordnades genast efter skolornas våravslutning under många år.

Inför en fullsatt festsal fick eleverna sina elevförbundsmärken. Bilden är från 1977.

Det största evenemanget på skolan var den årliga elevförbundshögtiden. Under 1970-talet var det svårt att hitta sittplatser för alla. Alla tänkbara stolar söktes upp, och de packades in i festsalen alltför tätt. Vi brukade räkna med inemot 400 personer i festsalen, och då fick rätt många sitta utanför eller följa med via högtalare i klassrummen nedanför.

Det var en stor upplevelse för eleverna att se den glädje som strålade från alla forna elever som samlades till sina klassträffar. Höjdpunkten var ändå den stora elevförbundskören, som kunde samla närmare 200 sångare till de två lystringssångerna: Det betyder föga och Och jag såg en ny himmel. Sångerna hade funnits på repertoaren varje år sedan Ingmar Skata ledde kören på 1950-talet. Vilken känsla att sjunga med i den kören!

Blott man har sin Jesus med på färden …” – där finns styrkan.

När 1980-talet gick in med allt flera elever som kom för musikens skull och inte var förankrade i skolans bakgrundsrörelse skedde en avmattning. Färre familjer följde med till festerna och eleverna återvände inte lika mangrant till de kommande årens elevförbundsfester. Den nedåtgående trenden förstärktes under 1990-talet. Denna brytningstid återkommer jag till i ett senare inlägg.

Köp FileMaker Pro – få ett gratis!

fm13_bogo_2014

Nu erbjuder FileMaker ett fint erbjudande: köp ett FileMaker Pro eller FileMaker Pro Advanced och få ett andra exemplar helt gratis!

Du kan använda en mängd färdiga mallar eller med hjälp av mallarna skräddarsy egna tillämpningar. Dem kan du också använda i iPad eller iPhone med hjälp av gratisappen FileMaker Go.

Eller så kan du anlita servertjänsten Titus för att lägga upp databasen på en server och alltid ha tillgång till den, också från webben.

Läs mera om erbjudandet här, eller på svenska här.

Erbjudandet gäller bara till 10.12.2014.

Några foton

Den här gången tittar vi på några fotografier från början av 1970-talet. (Uppdaterat)

Först i ordningen är ”skolfamiljen”, så som vi brukade ställa upp framför skolas märke i festsalen. Bilden är tagen tidig höst 1971. Den hösten ryckte jag in i det militära, ett kvarter från skolan, där Vaasan Rannikkopatteristo höll till på den tiden.

skolfamiljen_h71Skolans husmor Ebba Krook skulle alltid sitta i mitten tillsammans med rektorn. Sedan satt lärarna på ömse sidor. Från vänster slöjdlärare och gårdskarl Erik Kullman, handarbets- och sånglärare Adéle Swenn och lärarparet Åke och Ann-Lis Lillas. Till höger sitter Alfhild Sandås och sedan tre timlärare: Fride Häggblom, som det året började som ansvarig för den nystartade musiklinjen, vårdämnenas lärare Benita Hagberg och handarbetsläraren Gunnevi Weckström. Skolans övriga personal står vid sidan. Längst till höger kanslist-vaktmästare Ruben Fransholm.

Sedan tar vi en smått pinsam bild … Det var tradition att skolan skulle ha ett Luciatåg och gå runt i internaten långt innan det dagades den 13 december. Husmor, assisterad av köksan Ulla-Maj Storsjö, var primus motor. Hon lyckades övertala Åke och mig att ställa upp som stjärngossar. Lucia var Marianne Rönnqvist.

lucia70

När vi företog våra utfärdsresor runt om i bygderna skulle flickorna klä sig i folkdräkter.  Sångläraren Adéle brukade efter ett körsångsinslag presentera flickornas hemorter med respektive folkdräkt i den ordning de gick ner. Pojkarna hade inga folkdräkter, så  de fick komma ner tillsammans.

storakoren_folkdrakter

Bilden är från 1971–72. Adéle Swenn dirigerar. Från samma år är också nästa bild, som är tagen under skolans märke i festsalen. Fotografierna togs av Åke Lillas.

folkdrakter_under_market

Sedan tittar vi på en bild från lärarnas kaffebord i ”hemköket”.  Från vänster husmor Ebba, Åke, Adéle, Erik och Ann-Lis, samt undertecknad stående till höger.

lararna

Slutligen vill jag uppmärksamma tre trotjänare, som uppvaktades med Finlands Folkhögskolförenings förtjänsttecken vid avslutningsfesten den 16 maj 1975.

tre_trotjanare

Erik Kullman och Ebba Krook avgick med pension efter 24 respektive 33 års trogen tjänst och lämnade djupa hål i skolans liv. Erik fortsatte som timlärare i slöjd några år. Till höger skolans tidigare rektor Johannes Kronlund, som lämnat skolan 1968, men som uppvaktades med förtjänsttecken för 28 års tjänst, av vilka 16 år som rektor.

Skoldemokrati och elevaktiviteter

Från början av år 1970 hade en ny folkhögskollag trätt i kraft. Den föreskrev att varje folkhögskola skulle ha ett folkhögskolråd och ett elevråd. Folkhögskolrådet skulle vara ett gemensamt organ för olika persongrupper, medan elevrådet skulle ha hand om elevernas intressebevakning på ett demokratiskt sätt.

Under år 1973–74 fick vi besök av ett par ungdomar från Sverige, som sade sig representera någon organisation för elevdemokrati. De ville ha en överläggning med elevrådet, vilket de också fick. Efteråt bad de mig komma med. De lade fram en lista med åtgärder som vi borde vidta för att få till stånd en verklig elevdemokrati i skolan, och man meddelade mig att det skulle bli protestaktioner eller strejk om vi inte gick med på kraven.

Jag lyssnade till listan, och insåg att vårt elevråd, som vi hade haft ett utmärkt samarbete med, hade blivit utsatt för en manipulation. De hade tillfrågats om olika förhållanden i skolan och erkänt att det ena som det andra inte var ordnat så som gästerna framställde som ideal.

Efter att gästerna hade avlägsnat sig fortsatte jag att samtala med elevrådet och gav en bakgrund till hur jämlikhetssträvandena i samhället tagit sig uttryck på olika håll, och vad de grundade sig på. Rätt snart blev de övertygade om att de hade manipulerats och insåg motiveringen för vårt system där rektor och lärare behövde ha en viss auktoritet med rätt att övervaka ordningen, samtidigt som vi försökte fostra eleverna till ett demokratiskt tänkesätt och diskuterade våra gemensamma frågor med dem. Ansvar och frihet måste regleras tillsammans.

* * *

Uttryck för gemenskap hösten 1994.
Uttryck för gemenskap hösten 1994.

Vi ville framför allt skapa en god anda genom öppenhet och förtroende. Från Norge fick vi en idé om att hålla speciella ”socialpedagogiska timmar” för att stimulera gemenskap och trivsel. Varannan torsdag införde vi så kallade S-timmar, där en elevgrupp i tur och ordning fick presentera något program, en lek eller musik. Hela ”skolfamiljen” deltog, också personalen var inbjuden. Servering hörde till.

Ibland kunde dessa S-timmar bjuda på sällsynt skådad underhållning. En av dessa kvällar blev oförglömlig. Vi hade veckoslutet innan genomfört en av våra resor, denna gång till norra Österbotten med möte i Terjärvs församlingshem på lördagskvällen. För några av musiklinjens elever var det många nya intryck som mötte. De fick ett överväldigande mottagande, först med mat och dryck, sedan med värdarnas engagemang för skolan, kollekt och lotteri, och slutligen inkvartering i privata hem.

Inspirerade av de oförlikneliga idékläckarna Anders och Markus ”Macka” bjöd pojkgruppen som hade ansvaret för denna S-timme på underhållning. De framförde två egna specialskrivna låtar: ”Tärjär blues” och ”Wåschnaja”. Den förra var en förundrad återblick på resan med anspelning på upplevelserna och sånger som sjöngs (”med Jesus med i båten vad fruktar vi väl då – och frukter fanns att vinna …”) och den senare var en hejdlöst rolig nonsensvisa med illusion av bland annat ryska och danska.

Efter hand uppstod en viss trötthet, särskilt bland lärarna, för elevernas fantasi kunde också ta sig sådana uttryck som vi inte riktigt orkade ha roligt åt. Gränserna för vad som kunde anses lämpligt ifrågasattes då och då. Även om de flesta av eleverna var nya varje år och därmed skulle ha förunnats att uppleva samma skoj som tidigare år så upphörde S-timmarna efter några år.

Lördagssamkvämen blev också allt mer sällsynta med tiden. Till en början samlades vi till samkväm varje lördag, när vi inte hade månadslov. De första åren hade vi skoldag också på lördagar, och de allra flesta eleverna stannade kvar på skolan över veckoslutet. De reste hem de gånger vi hade lov på fredag och lördag.

Det var ingen lätt uppgift för lärarna att ordna med program till dessa samkväm. Åke Lillas var en ivrig fotograf och satte samman stillfilmer, diabilder, musik och tal, som ibland blev andaktsprogram för samkvämet. I övrigt brukade en elevgrupp engageras för att komponera något slags program tillsammans med den ansvariga läraren. Till programmet hörde alltid en predikan eller andakt.

* * *

Ett par år efter att jag kom till skolan började femdagarsveckan diskuteras och från hösten 1974 infördes denna nymodighet med en viss bävan. Skulle den slå sönder den speciella folkhögskolandan? Vi försökte motverka de negativa följderna genom att lägga upp läsordningen i tiodagars block, så att vi arbetade sex dagar den första veckan och följande vecka endast fyra. Sedan blev det hemresehelg, medan den inneliggande helgen var programhelg.

Detta frångick vi dock ganska snart och gick över till skolarbete varje måndag–fredag. En tid fortsatte vi med programhelger varannan vecka, och hade då S-timmar de torsdagar som föregick hemresehelgerna, men längre fram glesade vi ut dem.

Särskilt resehelgerna kunde bli tröttsamma. Programmet kunde vissa helger se ut så här: start på lördagen efter lunch, studiebesök, program i ett bönehus eller församlingshem på kvällen, inkvartering i privata hem, gudstjänst på söndag förmiddag och slutligen eftermiddagsmöte i en annan församling. Alltsammans med omväxlande sång och musik och predikan.

Men dessa besök hade en avgörande betydelse för skolan. Dels för att vi då fick kollekter och stort gensvar i form av kontinuerligt stöd för skolan, och dels för att vi då utförde den viktigaste rekryteringsverksamheten för att väcka intresse bland potentiella nya elever.

Jag minns själv från min barndom när ”skolfamiljen” kom på besök till min hemby, när någon av mina syskon var elever. Då kören sjöng de två lystringssångerna väcktes en längtan att själv få sjunga med. Det blev inte så att jag blev elev i skolan, men som rektor fick jag sjunga sångerna många, många gånger.

Databasen Gezelius uppgraderad

Databasen Gezelius, som utgörs av den omfattande bibelkommentaren från början av 1700-talet, finns nu i en ny version. Åren 2005-2007 arbetade en nordisk grupp med att skriva och skanna in den största bibelkommentaren på svenska i den form som den utgavs av EFS på 1860-talet. Det var tre tjocka band med 4 200 sidor som lades ut som en sökbar databas. Ledare för projektet var Berthold  Nilsson. För databasen ansvarar OF system/Ola Österbacka.

Den nya versionen har gjorts av Clas-Johan Karlsson i samarbete med OF system och med ekonomiskt bidrag av Svensk-Österbottniska Samfundet.

Den nu föreliggande versionen har optimerats för FileMaker Go på iPad och iPhone, men kan utmärkt användas via webbläsare. FileMaker Go kan gratis laddas ner från Apples AppStore.