Socialpedagogik

I den debatt som jag presenterade i ett tidigare inlägg bemötte jag Gustav Skuthälla, som ansåg att ”den tid då ungdomen kom för att uppleva en folkhögskolvinter är förbi”. Jag inbjöd honom att komma till oss för att se, hur ungdomarna trivs, hur de under samkvämen på lördagskvällen frimodigt framförde sitt program och sjunger sina sånger.

”Ett bevis för att de trivs är att det ibland händer att någon reser hem på lördagseftermiddagen men återvänder till samkvämet, trots rättighet att stanna hemma över söndagen. Om du fortfarande tror, att våra ungdomar inte upplever sin skolvinter, kom då och fråga dem själva!”

Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.
Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.

Det allra starkaste vittnesbördet om årets upplevelser fick man när avslutningen stundade. Det var många tårar som fälldes då.

Under mitt kvartssekel som rektor genomgick samhället stora omvälvningar, vilka också satte sina spår i det lilla skolsamhället. När jag började (se inlägget om min första skolstart) var grundprincipen klart spikad: det skulle finnas klara ordningsregler, som lärarna hade ansvar att övervaka. För överträdelser fanns bestämmelser både i lagtexter och i skolans reglemente. De flesta elever kom från evangeliska hem, där föräldrarna väntade sig att deras ungdomar skulle mötas av trygghet och omhändertagande. Under 1990-talet hade elevstrukturen förändrats i grunden, och synen på livet i ett internat var långt från 1970-talets.

Hur skulle man fostra sextonåringar, som många gånger aldrig varit utanför föräldrarnas uppsikt, i en stad med så många frestelser? Vi använde käpp-och-morotmetoden, som också många föräldrar brukade framhålla under våra årliga föräldrasamlingar. Vi ville försöka fostra ungdomarna att själva inse vikten av goda seder och ett tryggt och ordnat boende i internatet, men det behövdes också en käpp för att bestraffa överträdelser.

Ett givet problemområde var sällskapandet. Vi gav frihet att besöka flick- respektive pojkinternatet under vissa tider på kvällarna. Nästan varje år uppstod intensiva diskussioner kring dessa tider. Under en lång tid gällde klockan 21 som slutpunkt för besöken, men senare förlängdes tiden till 21.30.

Min företrädare Johannes Kronlund hade lång erfarenhet av folkhögskolungdomarnas förehavanden och en väl grundad syn på teori och praktik. Han planerade in rektors och biträdande rektors nya bostäder i flickinternatets andra våning, precis där eleverna passerade på väg från skolbyggnaden. Han installerade dessutom ett alarm som kunde kopplas till när dörren öppnades, och en låsmekanism för ytterdörren, så att han kunde spärra dörren också från insidan.

Det var inte många gånger som jag använde dessa faciliteter. Lagligheten torde också vara ifrågasatt. Men desto oftare irriterades vi av bostädernas placering mitt i internatet. Visst var det bra ur övervakningssynpunkt, men inte sett från familjens perspektiv. Värst var det för husmor Ebba Krook, som hade sin sovalkov direkt under flickornas toalett- och duschrum. Hon brukade sätta på sin TV när hon kom hem så att hon inte skulle höra allt oljud.

Otaliga gånger väcktes jag av min hustru, som inte sov så djupt som jag, då hon hörde att pojkar var på flickinternatet sent på kvällen. Visst hade vi hjälp av lyhördheten i huset – även om man knappast tyckte det var någon positiv sak just då! Då var det bara att dra på sig morgonrocken och stega iväg uppför trapporna, ta på sin myndigaste röst och kommendera ut de snopna pojkarna. De som hade trott att de hade varit så tysta att de inte skulle höras!

Ibland fick de för sig att de skulle undvika upptäckt genom att ta sig uppför brandstegen som gick precis utanför vårt sovrumsfönster! Vi fann för gott att försegla luckorna. Men hur många gånger de smarta eleverna lurat oss är omöjligt att veta. Ett och annat har sipprat fram och avslöjats ur minnenas gömslen under senare år …

Lärarjouren var upplagd så att dejourerande lärare efter aftonandakten, som hölls kl. 21.45, gick runt till alla elevrum och låste ytterdörrarna. För de manliga lärarna kunde det ofta vara lätt generande att kontrollera att inga pojkar gömde sig i flickrummen. Det berättas om skolans första rektor Johannes Sjöblad, att han överlistades av smarta flickor som ställde sig att klä av sig när han kom på rond. Han vände snabbt om med en generad ursäkt, och så var kusten klar!

För det mesta gav ronderna utmärkta möjligheter till samtal, både enskilda samtal och med elevgrupper, och kunde därför dra långt ut på tiden. De var också tillfällen när det var frestande att ge avkall på lärarrollens auktoritet för att i stället förbrödra sig med eleverna. Sådant kunde bli en belastning när det verkligen gällde att utöva auktoritet, och eleverna förstod sig på att utnyttja dylika svagheter. Som helhet var systemet ett ovärderligt redskap i den socialpedagogiska processen.

Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.
Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.

Under veckosluten hade lärarna i tur och ordning hand om fritidsaktiviteterna, främst samkväm och kyrkobesök. Då stängdes ytterdörrarna något senare, kl. 23 på lördagar och 22.30 på söndagar.

Utvecklingen ledde till att ronderna så småningom ersattes med rapportering vid stängningsdags. En elev hade i tur och ordning ansvaret att fungera som internatsdejour. De skulle räkna in internatsbefolkningen och framföra en rapport till läraren att allt var i ordning. Då skulle inte heller några utomstående eller elever av det andra könet befinna sig på internatet. Det här kunde självfallet leda till en lojalitetskonflikt, och vi diskuterade flitigt vad det särskilda ansvar som eleverna iklädde sig betydde i praktiken. Ibland kunde man ana en viss osäkerhet, och då kunde man förstås göra överraskningsbesök på internatet.

Även om den stränga övervakningen mången gång upplevdes negativt av eleverna kunde också motsatsen förekomma. När jag en gång en god stund efter stängningsdags mötte en flicka vid dörren med förebråelse för förseningen, brast hon i gråt. Det var första gången som någon brydde sig om var hon hade varit!

Ibland hade vi problem med alkoholen. Vi hade ett totalförbud mot all förtäring och uppbevaring av alkohol, och eleverna fick klara besked att vi inte hade någon tolerans emot överträdelser. Ett problem för mig var att jag, som nykterist, inte hade någon egen erfarenhet av hur alkoholpåverkade egentligen skulle kännas igen. Jag kunde visserligen uppfatta om någon var starkt berusad, men då och då kunde elever vara lätt påverkade utan att jag uppfattade det. En erfaren person skulle genast ha reagerat på saken.

Eftersom läget var ungefär lika i hela lärarkåren kunde det komma rykten från föräldrahåll att vi såg mellan fingrarna med alkoholförtäring. Detta bestred vi starkt. Påträffade vi öl- eller spritflaskor på internatet blev det räfst och rättarting.

En gång tog sig ett par pojkar för att festa om med öl ett par dagar före skolavslutningen. Vi hade tidigare varnat samma pojkar en gång. Trots att det var mycket otrevligt att ge bestraffning så nära inpå skolavslutningen var vi tvungna att utfärda det straff som var kungjort för upprepade brott: avstängning från skolan för viss tid. Det kunde nu bara bli fråga om avstängning för de återstående få dagarna, men de var välkomna till avslutningsfesten. Det här beslutet kom att många gånger anklaga mig: ska man vara så konsekvent? Men pojkarna själva intygade, att de inte hade ”bad feelings”, det var deras eget fel.

En annan gång, strax före avslutningen, ertappades en av de ”snälla” flickorna hos sin kära pojkvän i pojkinternatet en morgon. Också då var det svårt att fatta beslut om straff, men för vår trovärdighets skull var det nödvändigt.

Ett år var det särskilt besvärligt. Vi hade flera som gjorde sig skyldiga till överträdelser av alkoholregeln. En elev var vi tvungna att relegera, och en annan slutade självmant. Vår musiklärare Fride Häggblom brukade beklaga sig, att skolan inte hade haft en så besvärlig elevgrupp på femtio år.

När avslutningen närmade sig diktade ett par flickor ihop en visa, som de tillsammans sjöng. Den hade som refräng: ”Vi har varit värst på femtio år, men vi har trivts ändå, och vi hoppas att ni också trivts med oss.”

Så var det – ibland kunde de årskurser som varit mest jobbiga också bli de mest minnesrika och fruktbara. Då kunde avslutningsfesterna bli de allra mest känslosamma, och man minns dessa obändiga personligheter som sedan många gånger utvecklats till dugliga och namnkunniga samhällsmedborgare.

2 reaktioner på ”Socialpedagogik”

  1. Hej ! Första gången jag stiftat bekantskap med denna blogg 🙂 Oj, vilka minnen det väckte ! Vill minnas att jag själv en gång sov över i linneförrådet på flickinternatet 😀 Ett annat tillfälle var då vi på vårvintern mer eller mindre manngrant ”flydde” till Fiskartorp och övernattade där… Minns också hur vi alla grät då avslutningen stod för handen… Idag är det nya tider, såg på fb elever från musiklinjen i gen.rep för uppträdande på Doo-Bop Club… Kunde ju lika bra ha varit elever från Lappjärd-Axxell….Lappfjärd erbjuder utbildning inom musik (rock, pop, jazz), ljudteknik, artisteri och …. Sätter man inga gränser numera ? Ungdomen har ju alltid satt sig mot ”förmynderi”, då liksom nu, med den skillnaden att idag tycks allt vara tillåtet… 🙁

    Hälsn. Erik

    1. Hej Erik! Tack för din uppfriskande kommentar! Du avslöjar stora brister i övervakningen i forna tider! 🙂 Men det är nog preskriberat för din del, också rektorns försumlighet, hoppas jag. Trots allt var det nog åtskilliga kvällar och nätter jag gick till flickorna för att köra ut pojkar.
      Visst känns det ledsamt att de ideal man har haft numera är borta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *