Kvotsystemet 1974

I mitt förra inlägg berättade jag om det nytänkande som sattes igång i folkhögskolorna från 1970. Ordet konsolidering var på allas läppar, men det kunde betyda olika saker. För myndigheter och pessimister gällde det sammanslagning. För de flesta av oss rektorer och för optimisterna handlade det om att utveckla specialområden och börja samarbeta.

Under den febrila jakten efter specialiseringsområden grundade folkhögskolorna allt fler linjer. På den tiden måste man anhålla om tillstånd för att få grunda en ny linje. Studielinjen hade införts redan på 1960-talet för att förbereda folkskolgångna elever för att avlägga mellanskola. Nu expanderade den till att förbereda grundskolgångna för fortsatta yrkesstudier. En vårdlinje blev närapå ett måste för varje folkhögskola. Vi valde att lägga in den som en vårdinriktning inom studielinjen. Vår egentliga specialitet blev musiklinjen, som vi ska återkomma till.

Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer.
Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer. Antalet datorer i Vasa var då lätt räknade.

För att locka elever infördes också allt mer udda ämnen. Vi vågade oss på att införa en datainriktning inom studielinjen redan hösten 1973. Vi samarbetade med Tietobotnia, som erbjöd programmeringstjänster åt företag. Deras ADB-planerare undervisade i programmeringsspråket COBOL och sedan gick pojkarna till Tietobotnia för att köra sina program.

Försöket var djärvt, och det visade sig att tidpunkten ännu inte var mogen för någon så udda verksamhet. Försöket varade bara ett år.

Jakten efter elever via specialiseringslinjer ledde till att antalet undervisningstimmar inom folkhögskolorna växte enormt. Lärartjänsterna krävde tillstånd av skolmyndigheterna, men timlärare kunde man anställa fritt. Därmed ökade statens kostnader, eftersom lagen påbjöd att 90 % av lärarlönerna skulle betalas med statsmedel.

Motåtgärderna blev radikala och förskräckte skoldirektionerna. År 1974 utfärdade skolstyrelsen ett direktiv, som kom att bli beryktat via dess diarienummer: 2102. Man begränsade antalet undervisningstimmar i förhållande till antalet elever. Detta kvotsystem ledde till oerhörda bekymmer särskilt för de små skolorna, men kravet på nedskärning i verksamheten var ofrånkomligt.

Arkitekten för kvotsystemet var undervisningsrådet Kosti Huuhka vid skolstyrelsens fria bildningsavdelning. Den allmänna inställningen till myndigheterna var på finskt håll mycket ödmjuk, men vi finlandssvenska rektorer var djärvare att gå till attack. Jag minns ett rektorsmöte i Helsingfors där Huuhka försökte leda i bevis att en större skola inte är sämre än en liten. Det var nästan så vi kokade. Han drog gränsen för en effektiv skola vid 60 elever.

De flesta finlandssvenska folkhögskolorna hade färre elever än så. Detta uppfattade vi som en otillbörlig styrning. Vi kunde ännu godkänna att utgifterna måste begränsas, men skulle Huuhkas linje ha drivits igenom hade situationen för de små skolorna blivit ohållbar. Det är svårt att undvika att dra paralleller till dagens läge.

Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.
Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.

De flesta finskspråkiga folkhögskolor hade betydligt fler elever än 60. För de största skolorna betydde kvotsystemet i själva verket inga förändringar, eftersom man hade stora elevgrupper och höll sig inom ramarna. I diskussionen på rektorsmötet försökte vi ”små” framhålla, att varje skola behöver en bottenplatta att stå på: vissa utrymmen, kök, bibliotek osv., och även om man får några elever till klarar man sig med ungefär samma resurser. Vi resonerade så att man först borde ge en bottenplatta åt alla skolor som har verksamhetstillstånd, och först sedan kan man försvara en linjär ökning av statsbidraget enligt antalet elever.

Vi påvisade också de små skolornas fördelar ur en social aspekt: en liten ”skolfamilj” kunde hålla samman på ett helt annat sätt än en större. Gemenskapen var ett centralt begrepp, och den kunde inte mätas med ekonomiska måttstockar. Upplevelsen av ett folkhögskolår – inte bara det man hade lärt sig – hade bevisligen varit av livsavgörande betydelse för många ungdomar.

På musiklinjen hade vi gått in för individuell undervisning i instrument, något som var helt nödvändigt för att ge standard åt utbildningen. Dessutom hade vi ett antal smågrupper i vissa ämnen, som tonträffning och musikteori. Liknande förhållanden fanns också i andra skolor på vissa linjer.

Nu blev det bråda tider för samarbetsorganet och i folkhögskolföreningarna. Vi argumenterade för våra finlandssvenska särförhållanden vid rektorsmöten och uppvaktade skolmyndigheterna. Stämningen var ödesmättad.

Kvotsystemet kom alltså att få en språklig dimension. När motståndet mot systemet var på tal handlade det oftast om ”de små svenska folkhögskolorna”. När svenska avdelningen på skolstyrelsen blev föremål för uppvaktningar kunde det vara nog så tuffa tag – en och annan inspektör tycktes bäva så smått inför våra träffar.

Slutresultatet var att man kunde få ansöka om dispens från den fastställda kvoten, som för små skolor var 2,4 timmar per studerandevecka. Skolstyrelsen gick in för att tilldela en högre kvot åt musiklinjer. På detta sätt kunde vi någorlunda bevara vårt statsbidrag och musiklinjen kunde fortsätta med sina små grupper, medan den övriga undervisningen måste rättas in i de nya fårorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *