Den morgonen glömmer jag aldrig

Utsikt från vårt fönster mot väster och Södra Stadsfjärden.Det är den 6 september 1970, klockan är kvart i sex. Jag är tidigt uppe med vår lilla dotter, exakt två månader gammal, och himlen över Stadsfjärden mot väster är vackert rödfärgad av morgonrodnaden från öster. Inom kort visar sig en praktfull regnbåge. Det dagas för min första inskription som rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Redan på lördagen hade några elever anlänt. Bland dem var en finsk yngling, Pentti från Ilomants. Hans farmor hade tagit kontakt och hört sig för om studieplats, och jag hade lovat hämta honom från busstationen en viss tid. Jag hade själv ingen bil, men jag lånade kollegan Åkes Opel Kadett och åkte till busstationen. Ingen pojke i förväntad gestalt syntes till. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Efter en stund ringde telefonen. I andra ändan av tråden fanns en olycklig väntande folkhögskolelev. Jag återvände, denna gång med bättre resultat efter bättre kännetecken på eleven: Pentti var en storvuxen, mörkskäggig man! Inte alls något tänkbart utseende för en folkhögskolpojke!

Enligt skolans tradition skulle det nya läsåret inledas på söndag eftermiddag med inskriptionsfest, där de nya eleverna hälsades välkomna vid namnupprop. Dessutom ingick predikan och sång, ofta av några av fjolårets elever.

Söndag förmiddag gick åt till att tillsammans med lärarkollegerna ta emot nya elever med deras föräldrar och visa dem deras rum. Den stunden var särskilt spännande: skulle alla komma? Det visade sig att två av de anmälda 33 eleverna inte alls dök upp.

Så var det inskriptionsfest, som nog måste ha varit en ganska chockerande upplevelse för dem som inte hade någon erfarenhet av kristna möten. Men långt mer chockerande var nog den kvällssamling som vi inbjöd eleverna till i matsalen.

Åke och Ann-Lis Lillas hade varit lärare i folkhögskolan i Hangö några år. Åke preparerade mig grundligt i förväg med instruktioner hur odygdiga tonåringar skulle hanteras. Det gällde att ge dem besked från början, respekt ska det vara! Och ordningsreglerna ska följas.

Vi bänkade oss alltså i matsalen för att läsa upp ordningsreglerna. Lärarna längs med ett långbord, uppradade som ett domarkollegium, med eleverna mittemot. Det var ord och inga visor när vi lade ut texten om vad som skulle efterlevas.

Nästa dag kom två flickor och bad om att få sluta. Det var en smäll som hette duga. Först uteblev två, kvar var 31 elever, och vi behövde minst 30. Så kommer två till och vill sluta innan vi ens har hunnit börja! Det var inte direkt så man tog glädjeskutt.

Men vad var att göra? Först ett samtal, där jag efterlyste orsaken. Jo, det kröp fram att det nog var för mycket andligt och för strängt, även om det inte var alldeles lätt att uttrycka det tillräckligt finkänsligt. Jag tillkallade hjälp av kollegerna, men inget hjälpte. Försökte säga, att det alltid är svårt i början, att det blir bra bara man blir hemmastadd och lär känna kamraterna.

Sedan tillkallade vi två av de flickor som vi kände sedan tidigare, Anna-Lisa och Marianne, och bad dem försöka bekanta sig med dem och tala dem till rätta. Inget hjälpte – de hade beslutat sig. Så var det bara 29 kvar.

Men de 29 räckte mycket väl till för att hålla den unge rektorn på mattan. Vi hade en så kallad rektorstimme en gång per vecka. Då var det tänkt att jag skulle informera om aktuella saker och diskutera med eleverna. Och diskussion blev det minsann! Åsiktsfriheten uttrycktes rätt så högljutt många gånger.

En gång blev jag nedtystad av vår yngste elev, Anders. ”Va’ ska du säj som är yngre än Pentti!”

Det var inte så lätt för den arme 22-åringen att hävda sin auktoritet med sådan frimodighet i elevskaran.

En av mina släktingar hade bestämt varnat mig för att börja låta eleverna dua mig. De mister respekten då, var hans mening.

Men det gick inte ihop med min läggning att bli niad och tilltalad ”Rektorn”. Visst var det en och annan som inte förmådde sig att dua mig till en början, och det kändes nästan pinsamt.

Förutom Pentti hade vi det året två egentliga vuxenstuderande, två mammor som ville in i vårdbranschen. För mig var det inga problem att ha elever som var äldre än jag själv, men jag vet inte hur det var för dem. Med tiden kom jag väl på något sätt in i rektorsrollen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *