Socialpedagogik

I den debatt som jag presenterade i ett tidigare inlägg bemötte jag Gustav Skuthälla, som ansåg att ”den tid då ungdomen kom för att uppleva en folkhögskolvinter är förbi”. Jag inbjöd honom att komma till oss för att se, hur ungdomarna trivs, hur de under samkvämen på lördagskvällen frimodigt framförde sitt program och sjunger sina sånger.

”Ett bevis för att de trivs är att det ibland händer att någon reser hem på lördagseftermiddagen men återvänder till samkvämet, trots rättighet att stanna hemma över söndagen. Om du fortfarande tror, att våra ungdomar inte upplever sin skolvinter, kom då och fråga dem själva!”

Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.
Den årliga skolresan utgjorde en starkt sammansvetsande faktor. Min första resa, i maj 1971, skedde till dåvarande Leningrad. Här en bild framför kryssaren Aurora.

Det allra starkaste vittnesbördet om årets upplevelser fick man när avslutningen stundade. Det var många tårar som fälldes då.

Under mitt kvartssekel som rektor genomgick samhället stora omvälvningar, vilka också satte sina spår i det lilla skolsamhället. När jag började (se inlägget om min första skolstart) var grundprincipen klart spikad: det skulle finnas klara ordningsregler, som lärarna hade ansvar att övervaka. För överträdelser fanns bestämmelser både i lagtexter och i skolans reglemente. De flesta elever kom från evangeliska hem, där föräldrarna väntade sig att deras ungdomar skulle mötas av trygghet och omhändertagande. Under 1990-talet hade elevstrukturen förändrats i grunden, och synen på livet i ett internat var långt från 1970-talets.

Hur skulle man fostra sextonåringar, som många gånger aldrig varit utanför föräldrarnas uppsikt, i en stad med så många frestelser? Vi använde käpp-och-morotmetoden, som också många föräldrar brukade framhålla under våra årliga föräldrasamlingar. Vi ville försöka fostra ungdomarna att själva inse vikten av goda seder och ett tryggt och ordnat boende i internatet, men det behövdes också en käpp för att bestraffa överträdelser.

Ett givet problemområde var sällskapandet. Vi gav frihet att besöka flick- respektive pojkinternatet under vissa tider på kvällarna. Nästan varje år uppstod intensiva diskussioner kring dessa tider. Under en lång tid gällde klockan 21 som slutpunkt för besöken, men senare förlängdes tiden till 21.30.

Min företrädare Johannes Kronlund hade lång erfarenhet av folkhögskolungdomarnas förehavanden och en väl grundad syn på teori och praktik. Han planerade in rektors och biträdande rektors nya bostäder i flickinternatets andra våning, precis där eleverna passerade på väg från skolbyggnaden. Han installerade dessutom ett alarm som kunde kopplas till när dörren öppnades, och en låsmekanism för ytterdörren, så att han kunde spärra dörren också från insidan.

Det var inte många gånger som jag använde dessa faciliteter. Lagligheten torde också vara ifrågasatt. Men desto oftare irriterades vi av bostädernas placering mitt i internatet. Visst var det bra ur övervakningssynpunkt, men inte sett från familjens perspektiv. Värst var det för husmor Ebba Krook, som hade sin sovalkov direkt under flickornas toalett- och duschrum. Hon brukade sätta på sin TV när hon kom hem så att hon inte skulle höra allt oljud.

Otaliga gånger väcktes jag av min hustru, som inte sov så djupt som jag, då hon hörde att pojkar var på flickinternatet sent på kvällen. Visst hade vi hjälp av lyhördheten i huset – även om man knappast tyckte det var någon positiv sak just då! Då var det bara att dra på sig morgonrocken och stega iväg uppför trapporna, ta på sin myndigaste röst och kommendera ut de snopna pojkarna. De som hade trott att de hade varit så tysta att de inte skulle höras!

Ibland fick de för sig att de skulle undvika upptäckt genom att ta sig uppför brandstegen som gick precis utanför vårt sovrumsfönster! Vi fann för gott att försegla luckorna. Men hur många gånger de smarta eleverna lurat oss är omöjligt att veta. Ett och annat har sipprat fram och avslöjats ur minnenas gömslen under senare år …

Lärarjouren var upplagd så att dejourerande lärare efter aftonandakten, som hölls kl. 21.45, gick runt till alla elevrum och låste ytterdörrarna. För de manliga lärarna kunde det ofta vara lätt generande att kontrollera att inga pojkar gömde sig i flickrummen. Det berättas om skolans första rektor Johannes Sjöblad, att han överlistades av smarta flickor som ställde sig att klä av sig när han kom på rond. Han vände snabbt om med en generad ursäkt, och så var kusten klar!

För det mesta gav ronderna utmärkta möjligheter till samtal, både enskilda samtal och med elevgrupper, och kunde därför dra långt ut på tiden. De var också tillfällen när det var frestande att ge avkall på lärarrollens auktoritet för att i stället förbrödra sig med eleverna. Sådant kunde bli en belastning när det verkligen gällde att utöva auktoritet, och eleverna förstod sig på att utnyttja dylika svagheter. Som helhet var systemet ett ovärderligt redskap i den socialpedagogiska processen.

Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.
Under läsåret 1970-71 hände det första gången i skolans historia att elektroniska instrument användes. Här vår pojkgrupp som framträdde både under egna samkväm och på utfärdsresor.

Under veckosluten hade lärarna i tur och ordning hand om fritidsaktiviteterna, främst samkväm och kyrkobesök. Då stängdes ytterdörrarna något senare, kl. 23 på lördagar och 22.30 på söndagar.

Utvecklingen ledde till att ronderna så småningom ersattes med rapportering vid stängningsdags. En elev hade i tur och ordning ansvaret att fungera som internatsdejour. De skulle räkna in internatsbefolkningen och framföra en rapport till läraren att allt var i ordning. Då skulle inte heller några utomstående eller elever av det andra könet befinna sig på internatet. Det här kunde självfallet leda till en lojalitetskonflikt, och vi diskuterade flitigt vad det särskilda ansvar som eleverna iklädde sig betydde i praktiken. Ibland kunde man ana en viss osäkerhet, och då kunde man förstås göra överraskningsbesök på internatet.

Även om den stränga övervakningen mången gång upplevdes negativt av eleverna kunde också motsatsen förekomma. När jag en gång en god stund efter stängningsdags mötte en flicka vid dörren med förebråelse för förseningen, brast hon i gråt. Det var första gången som någon brydde sig om var hon hade varit!

Ibland hade vi problem med alkoholen. Vi hade ett totalförbud mot all förtäring och uppbevaring av alkohol, och eleverna fick klara besked att vi inte hade någon tolerans emot överträdelser. Ett problem för mig var att jag, som nykterist, inte hade någon egen erfarenhet av hur alkoholpåverkade egentligen skulle kännas igen. Jag kunde visserligen uppfatta om någon var starkt berusad, men då och då kunde elever vara lätt påverkade utan att jag uppfattade det. En erfaren person skulle genast ha reagerat på saken.

Eftersom läget var ungefär lika i hela lärarkåren kunde det komma rykten från föräldrahåll att vi såg mellan fingrarna med alkoholförtäring. Detta bestred vi starkt. Påträffade vi öl- eller spritflaskor på internatet blev det räfst och rättarting.

En gång tog sig ett par pojkar för att festa om med öl ett par dagar före skolavslutningen. Vi hade tidigare varnat samma pojkar en gång. Trots att det var mycket otrevligt att ge bestraffning så nära inpå skolavslutningen var vi tvungna att utfärda det straff som var kungjort för upprepade brott: avstängning från skolan för viss tid. Det kunde nu bara bli fråga om avstängning för de återstående få dagarna, men de var välkomna till avslutningsfesten. Det här beslutet kom att många gånger anklaga mig: ska man vara så konsekvent? Men pojkarna själva intygade, att de inte hade ”bad feelings”, det var deras eget fel.

En annan gång, strax före avslutningen, ertappades en av de ”snälla” flickorna hos sin kära pojkvän i pojkinternatet en morgon. Också då var det svårt att fatta beslut om straff, men för vår trovärdighets skull var det nödvändigt.

Ett år var det särskilt besvärligt. Vi hade flera som gjorde sig skyldiga till överträdelser av alkoholregeln. En elev var vi tvungna att relegera, och en annan slutade självmant. Vår musiklärare Fride Häggblom brukade beklaga sig, att skolan inte hade haft en så besvärlig elevgrupp på femtio år.

När avslutningen närmade sig diktade ett par flickor ihop en visa, som de tillsammans sjöng. Den hade som refräng: ”Vi har varit värst på femtio år, men vi har trivts ändå, och vi hoppas att ni också trivts med oss.”

Så var det – ibland kunde de årskurser som varit mest jobbiga också bli de mest minnesrika och fruktbara. Då kunde avslutningsfesterna bli de allra mest känslosamma, och man minns dessa obändiga personligheter som sedan många gånger utvecklats till dugliga och namnkunniga samhällsmedborgare.

Kvotsystemet 1974

I mitt förra inlägg berättade jag om det nytänkande som sattes igång i folkhögskolorna från 1970. Ordet konsolidering var på allas läppar, men det kunde betyda olika saker. För myndigheter och pessimister gällde det sammanslagning. För de flesta av oss rektorer och för optimisterna handlade det om att utveckla specialområden och börja samarbeta.

Under den febrila jakten efter specialiseringsområden grundade folkhögskolorna allt fler linjer. På den tiden måste man anhålla om tillstånd för att få grunda en ny linje. Studielinjen hade införts redan på 1960-talet för att förbereda folkskolgångna elever för att avlägga mellanskola. Nu expanderade den till att förbereda grundskolgångna för fortsatta yrkesstudier. En vårdlinje blev närapå ett måste för varje folkhögskola. Vi valde att lägga in den som en vårdinriktning inom studielinjen. Vår egentliga specialitet blev musiklinjen, som vi ska återkomma till.

Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer.
Datorerna på Tietobotnia 1974 liknade inte dagens datorer. Antalet datorer i Vasa var då lätt räknade.

För att locka elever infördes också allt mer udda ämnen. Vi vågade oss på att införa en datainriktning inom studielinjen redan hösten 1973. Vi samarbetade med Tietobotnia, som erbjöd programmeringstjänster åt företag. Deras ADB-planerare undervisade i programmeringsspråket COBOL och sedan gick pojkarna till Tietobotnia för att köra sina program.

Försöket var djärvt, och det visade sig att tidpunkten ännu inte var mogen för någon så udda verksamhet. Försöket varade bara ett år.

Jakten efter elever via specialiseringslinjer ledde till att antalet undervisningstimmar inom folkhögskolorna växte enormt. Lärartjänsterna krävde tillstånd av skolmyndigheterna, men timlärare kunde man anställa fritt. Därmed ökade statens kostnader, eftersom lagen påbjöd att 90 % av lärarlönerna skulle betalas med statsmedel.

Motåtgärderna blev radikala och förskräckte skoldirektionerna. År 1974 utfärdade skolstyrelsen ett direktiv, som kom att bli beryktat via dess diarienummer: 2102. Man begränsade antalet undervisningstimmar i förhållande till antalet elever. Detta kvotsystem ledde till oerhörda bekymmer särskilt för de små skolorna, men kravet på nedskärning i verksamheten var ofrånkomligt.

Arkitekten för kvotsystemet var undervisningsrådet Kosti Huuhka vid skolstyrelsens fria bildningsavdelning. Den allmänna inställningen till myndigheterna var på finskt håll mycket ödmjuk, men vi finlandssvenska rektorer var djärvare att gå till attack. Jag minns ett rektorsmöte i Helsingfors där Huuhka försökte leda i bevis att en större skola inte är sämre än en liten. Det var nästan så vi kokade. Han drog gränsen för en effektiv skola vid 60 elever.

De flesta finlandssvenska folkhögskolorna hade färre elever än så. Detta uppfattade vi som en otillbörlig styrning. Vi kunde ännu godkänna att utgifterna måste begränsas, men skulle Huuhkas linje ha drivits igenom hade situationen för de små skolorna blivit ohållbar. Det är svårt att undvika att dra paralleller till dagens läge.

Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.
Benita Hagberg handleder i vårdpraktik.

De flesta finskspråkiga folkhögskolor hade betydligt fler elever än 60. För de största skolorna betydde kvotsystemet i själva verket inga förändringar, eftersom man hade stora elevgrupper och höll sig inom ramarna. I diskussionen på rektorsmötet försökte vi ”små” framhålla, att varje skola behöver en bottenplatta att stå på: vissa utrymmen, kök, bibliotek osv., och även om man får några elever till klarar man sig med ungefär samma resurser. Vi resonerade så att man först borde ge en bottenplatta åt alla skolor som har verksamhetstillstånd, och först sedan kan man försvara en linjär ökning av statsbidraget enligt antalet elever.

Vi påvisade också de små skolornas fördelar ur en social aspekt: en liten ”skolfamilj” kunde hålla samman på ett helt annat sätt än en större. Gemenskapen var ett centralt begrepp, och den kunde inte mätas med ekonomiska måttstockar. Upplevelsen av ett folkhögskolår – inte bara det man hade lärt sig – hade bevisligen varit av livsavgörande betydelse för många ungdomar.

På musiklinjen hade vi gått in för individuell undervisning i instrument, något som var helt nödvändigt för att ge standard åt utbildningen. Dessutom hade vi ett antal smågrupper i vissa ämnen, som tonträffning och musikteori. Liknande förhållanden fanns också i andra skolor på vissa linjer.

Nu blev det bråda tider för samarbetsorganet och i folkhögskolföreningarna. Vi argumenterade för våra finlandssvenska särförhållanden vid rektorsmöten och uppvaktade skolmyndigheterna. Stämningen var ödesmättad.

Kvotsystemet kom alltså att få en språklig dimension. När motståndet mot systemet var på tal handlade det oftast om ”de små svenska folkhögskolorna”. När svenska avdelningen på skolstyrelsen blev föremål för uppvaktningar kunde det vara nog så tuffa tag – en och annan inspektör tycktes bäva så smått inför våra träffar.

Slutresultatet var att man kunde få ansöka om dispens från den fastställda kvoten, som för små skolor var 2,4 timmar per studerandevecka. Skolstyrelsen gick in för att tilldela en högre kvot åt musiklinjer. På detta sätt kunde vi någorlunda bevara vårt statsbidrag och musiklinjen kunde fortsätta med sina små grupper, medan den övriga undervisningen måste rättas in i de nya fårorna.

In i hetluften

”Gå samman eller dö, alla sju!”

Så kunde det heta i debatten om folkhögskolornas framtid vid den tiden när jag tillträdde som tf rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten. Jag hann inte vara många veckor på min nya post innan jag kastades in i debattens hetluft.

Klipp ur JT 10.9.1970.
Klipp ur JT 10.9.1970.

Eftersom jag var landets yngsta rektor när jag tillträdde – 22 år gammal – blev jag föremål för ett visst intresse från media. Jakobstads Tidning publicerade en intervju (JT 10.9), där jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att de kristliga skolorna skulle gå samman. Mitt svar var nekande. Jag menade att de kristna rörelserna hade en så stark identitet, att det skulle vara att göra våld på dem att tvinga dem samman.

Kyrkans Ungdoms tidning Människovännen tog upp frågan och redaktör Kurt Cederberg hade ett ledarstick om diskussionen (MV 17.9).

Gustav Skuthälla, då rektor för Kronoby folkhögskola, reagerade på mina åsikter i en insändare (MV 24.9):

Det är beklämmande att ett kyrkans språkrör åter en gång så låtit traditionens dimma skymma blicken och gör sig till en bastion som försöker försvara en tid som för länge sedan runnit förbi. Argumenten mot en sammanslagning må vara hur teologiska som helst, faktum kvarstår, om ingenting görs och görs snabbt så försyndar vi oss mot hela folkhögskolidén. Ännu mer beklämmande är det att den nya och unga (men ack hans åsikter så gamla) rektorn för Vasaskolan också visar en så total avsaknad av klarsyn då det gäller att skapa funktionsdugliga skolor.

Jag gick i svaromål och förklarade varför det var otänkbart att det evangeliska folket skulle sluta upp kring en sådan konstruktion.

De sju svenskspråkiga folkhögskolorna i Österbotten var förutom de nämnda Kristliga folkhögskolan i Nykarleby (som stod Kyrkans ungdom nära), Fria kristliga folkhögskolan (då verksam i Veikars, Korsholm), Vörå folkhögskola-Breidablick, SÖFF i Yttermark (Svenska Österbottens folkhögskola-folkakademi) och Lappfjärds folkhögskola.

* * *

Det var en turbulent tid inom folkhögskolorna. Svenska yrkesutbildningsstyrelsen hade 1969 tillsatt en kommitté för att utreda folkhögskolornas ställning i framtiden och utarbeta ett förslag till konsolidering. Elevantalet i de finlandssvenska folkhögskolorna hade från 1964–65 till 1968–69 minskat med ca 200. En statistisk prognos visade att elevantalet fram till slutet av 1970-talet fortsättningsvis skulle minska med ungefär motsvarande siffror. Detta skulle göra att antalet folkhögskolor borde minskas med hälften. Enligt den mest pessimistiska prognosen skulle elevantalet räcka endast för en skola.

Prognoserna hade diskuterats på en stor konferens våren 1970, anordnad av Svenska Finlands Folkting. Ett förslag till handlingsprogram var att regionala samarbetsorgan skulle grundas för att diskutera och verkställa nödiga åtgärder.

Slagordet i debatten var konsolidering. Det betydde i praktiken sammanslagning av skolor.

Folkhögskolorna hade fram till slutet av 1960-talet främst samlat upp landsbygdens utbildningsreserv och gett ungdomar som endast gått folkskola möjlighet att fortsätta på gymnasial nivå eller med yrkesutbildning som krävde mellanskola. Utgångspunkten för de pessimistiska prognoserna var att målgruppen skulle förbli oförändrad, och därmed skulle underlaget försvinna på sikt.

Alfons Sundqvist, som i tiden hade startat Fria kristliga folkhögskolan och som då var rektor för Svenska Österbottens folkhögskola–folkakademi i Yttermark, hörde till dem som talade för en samgång mellan folkhögskolor. Han tänkte sig att de tre kristliga folkhögskolorna i Österbotten skulle gå samman till en.

Debatten om folkhögskolorna pågick alltså med full kraft våren och sommaren 1970. Också för Efö var läget hotfullt. Elevantalet var på neråtgående. Under 1960-talet hade skolan ett par år över 50 elever och fram till läsåret 1969–70 alltid över 40, medan antalet elever nämnda år sjönk till 37. När jag tillträdde min tjänst hade vi 33 elevansökningar, men när vi inledde skolarbetet var antalet 29. Det var hotfullt – det lagstadgade minimiantalet var 30 som ett medeltal för två på varandra följande läsår.

Några veckor efter skolstarten träffade jag kollegerna Trygve Lindqvist, som då var Lappfjärds folkhögskolas rektor, och Torbjörn Ehrman, rektor i Vörå, vid en utbildningsdag för studiehandledare. Jag blev varmt välkomnad i ”gamet”, inte minst för att mina tankar angående sammanslagningsförslagen hade genklang hos dem. Nu gäller det att arbeta för en annorlunda konsolidering. Konsolidering skulle betyda en förstärkning och inte en utarmning genom sammanslagningar.

I enlighet med uppdraget från Folktingets konferens sammankallade länsstyrelsen ett samarbetsorgan med rektorer och direktionsrepresentanter från de sju österbottniska folkhögskolorna. Även skolstyrelsens inspektör Klas Wallin deltog. Vid mötet rådde en stor enighet att skolorna måste söka specialiseringsuppgifter för att rekrytera nya målgrupper av studerande. I detta skulle skolorna samarbeta och inte konkurrera.

Samarbetsorganet leddes av Vörå folkhögskolas direktionsordförande William Hägg och valde den energiske Trygve Lindqvist som sin första sekreterare. Efter hand utkristalliserades specialområden för varje skola. Vårt område blev musiken. Vår direktion representerades av dess vice ordförande Bengt Blom. Efö hade sedan lång tid tillbaka varit en sjungande skola, och många var de kantorer som hade lagt grunden till sin utbildning hos oss.

Vi gjorde också några andra försök att bredda utbildningen. En ungdomsledarlinje inleddes 1969–70, men den fick ingen fortsättning. Från 1970 infördes en vårdlinje, som kom att bli en viktig språngbräda till vidareutbildning för många ungdomar. Detta år hade vårdlinjen även ett par vuxenstuderande, något som var tämligen ovanligt på den tiden.

Och hur många är folkhögskolorna i dag? Sju.

Den morgonen glömmer jag aldrig

Utsikt från vårt fönster mot väster och Södra Stadsfjärden.Det är den 6 september 1970, klockan är kvart i sex. Jag är tidigt uppe med vår lilla dotter, exakt två månader gammal, och himlen över Stadsfjärden mot väster är vackert rödfärgad av morgonrodnaden från öster. Inom kort visar sig en praktfull regnbåge. Det dagas för min första inskription som rektor för Evangeliska folkhögskolan i Österbotten.

Redan på lördagen hade några elever anlänt. Bland dem var en finsk yngling, Pentti från Ilomants. Hans farmor hade tagit kontakt och hört sig för om studieplats, och jag hade lovat hämta honom från busstationen en viss tid. Jag hade själv ingen bil, men jag lånade kollegan Åkes Opel Kadett och åkte till busstationen. Ingen pojke i förväntad gestalt syntes till. Jag fick återvända med oförrättat ärende.

Efter en stund ringde telefonen. I andra ändan av tråden fanns en olycklig väntande folkhögskolelev. Jag återvände, denna gång med bättre resultat efter bättre kännetecken på eleven: Pentti var en storvuxen, mörkskäggig man! Inte alls något tänkbart utseende för en folkhögskolpojke!

Enligt skolans tradition skulle det nya läsåret inledas på söndag eftermiddag med inskriptionsfest, där de nya eleverna hälsades välkomna vid namnupprop. Dessutom ingick predikan och sång, ofta av några av fjolårets elever.

Söndag förmiddag gick åt till att tillsammans med lärarkollegerna ta emot nya elever med deras föräldrar och visa dem deras rum. Den stunden var särskilt spännande: skulle alla komma? Det visade sig att två av de anmälda 33 eleverna inte alls dök upp.

Så var det inskriptionsfest, som nog måste ha varit en ganska chockerande upplevelse för dem som inte hade någon erfarenhet av kristna möten. Men långt mer chockerande var nog den kvällssamling som vi inbjöd eleverna till i matsalen.

Åke och Ann-Lis Lillas hade varit lärare i folkhögskolan i Hangö några år. Åke preparerade mig grundligt i förväg med instruktioner hur odygdiga tonåringar skulle hanteras. Det gällde att ge dem besked från början, respekt ska det vara! Och ordningsreglerna ska följas.

Vi bänkade oss alltså i matsalen för att läsa upp ordningsreglerna. Lärarna längs med ett långbord, uppradade som ett domarkollegium, med eleverna mittemot. Det var ord och inga visor när vi lade ut texten om vad som skulle efterlevas.

Nästa dag kom två flickor och bad om att få sluta. Det var en smäll som hette duga. Först uteblev två, kvar var 31 elever, och vi behövde minst 30. Så kommer två till och vill sluta innan vi ens har hunnit börja! Det var inte direkt så man tog glädjeskutt.

Men vad var att göra? Först ett samtal, där jag efterlyste orsaken. Jo, det kröp fram att det nog var för mycket andligt och för strängt, även om det inte var alldeles lätt att uttrycka det tillräckligt finkänsligt. Jag tillkallade hjälp av kollegerna, men inget hjälpte. Försökte säga, att det alltid är svårt i början, att det blir bra bara man blir hemmastadd och lär känna kamraterna.

Sedan tillkallade vi två av de flickor som vi kände sedan tidigare, Anna-Lisa och Marianne, och bad dem försöka bekanta sig med dem och tala dem till rätta. Inget hjälpte – de hade beslutat sig. Så var det bara 29 kvar.

Men de 29 räckte mycket väl till för att hålla den unge rektorn på mattan. Vi hade en så kallad rektorstimme en gång per vecka. Då var det tänkt att jag skulle informera om aktuella saker och diskutera med eleverna. Och diskussion blev det minsann! Åsiktsfriheten uttrycktes rätt så högljutt många gånger.

En gång blev jag nedtystad av vår yngste elev, Anders. ”Va’ ska du säj som är yngre än Pentti!”

Det var inte så lätt för den arme 22-åringen att hävda sin auktoritet med sådan frimodighet i elevskaran.

En av mina släktingar hade bestämt varnat mig för att börja låta eleverna dua mig. De mister respekten då, var hans mening.

Men det gick inte ihop med min läggning att bli niad och tilltalad ”Rektorn”. Visst var det en och annan som inte förmådde sig att dua mig till en början, och det kändes nästan pinsamt.

Förutom Pentti hade vi det året två egentliga vuxenstuderande, två mammor som ville in i vårdbranschen. För mig var det inga problem att ha elever som var äldre än jag själv, men jag vet inte hur det var för dem. Med tiden kom jag väl på något sätt in i rektorsrollen.